Ibland märks det tydligt att jag hör till en annan generation än de yngre, de som blir föräldrar idag.
På många sätt har jag ändrat mej vad det gäller synen på barn och barnuppfostran men det finns saker jag fortfarande inte förstår.
En sån sak är det här med att det numera inte är kvinnan som är gravid.
Nej, det är paret!
"Vi är gravida."
I min värld så väntar paret barn ihop men det är knappast båda två som är gravida. Och det fortsätter. Pappor hos barnmorskan eller på BB säger ofta "Vi har tänkt att amma." Jahaaa, verkligen?! Hur då?!
Jag förstår att det har med jämställdhetstänk att göra och det är väl fint så, men jag hade blivit rasande om han påstod att "vi" var gravida när jag släpade runt på stor mage, svullna ben, foglossning och andra gravidrelaterade glädjeämnen.
Han hade fått sej en smäll om han sagt som många pappor gör när de ringer förlossningen "Hej, vi ska föda barn..." Vi?! Det är väl JAG som ska genomgå alla helvetes kval och balansera på en smärtgräns jävligt nära att ta kål på mej medan DU ska sitta bredvid och äta ostmackor till kaffet och säga "Andas älskling!"
Samma med amningen? Inte fasen gjorde "vi" det, det var jag som hade en bebis vid bröstet 24/7 i 6-7 månader. Han gick till jobbet.
Numera, åtminstone på den klinik jag ska jobba, får partnern sova över på BB och stanna tills familjen skall åka hem. Jag är inte dum, jag ser klara fördelar med det, i synnerhet för förstagångsföräldrar. De får bounda samman och öva på att vara en liten familj i lugn och ro med uppbackning, mat och stöd.
Säkert jättebra men tveksamt om det är ända vägen till ett jämställt föräldraskap.
Något går förlorat mot på "min tid" när alla pappor åkte hem och man sov tillsammans med andra mammor. När jag fick första barnet sov jag på en fyrsal, med de andra en tvåsal.
Det blev en kvinnovärld på ett annat sätt och man talade väldigt öppet om intima saker som inte riktigt kändes okej med andra. Man delade upplevelsen av graviditet, förlossning, smärtor, bristningar, ömmande blödande underliv, stinna värkande bröst, tredagars blues, oro för barnet och sin egen mammaroll.
Numera hör det till ovanligheten att mammor talar med någon anna än personalen och sin partner.
Det är synd för kvinnovärldar krymper allt mer i vårt samhälle.
Jag är övertygad om att även om inte "vi" är gravida, föder, brister, får sy, ammar utan att faktiskt kvinnan får göra det med partnerns support så kan vi skapa mer jämställda föräldrarelationer. Varför inte börja med att dela på föräldraledigheten eller ta ut vartannat vabtillfälle. Det gör nog mer susen än att låtsas att båda har en livmoder med ett barn i.
Eller?
Puss/ Asta
