Vem är Asta...

... krokodillmamman mitt i livet?

Tja, jag är en väldigt vanlig kvinna har jag kommit på, trots att jag alltid... i hela mitt liv... gått runt å känt mej ovanlig.
Jag fyller 43 i år... inte en helt unik ålder.
Jag är gift.
Jag har 4 barn. Kanske är det något fler än genomsnittet men inte heller heltossigt. Inte som om jag haft 14 barn.
Jag är sjuksköterska och inte hemlig agent.
Jag är så där lite alldagligt smårund om lår å bak som många kvinnor i min ålder är.
Gillar pizza, rödvin, lugna hemmakvällar, "Så ska det låta" och har en make som klagar över för lite sex.

Jag har bilar som börjar skrutta ihop. Villa... inget drömhus alls.
Hund. Världens vackraste så där är jag lite unik. Eller det är kanske HON som är det?
Katt. Pensionsförsäkring som jag påbörjade alldeles försent.
Gillar att shoppa. Röstar socialdemokratiskt. Lyssnar gärna på svensk musik men har en bred musiksmak.
Jag sjunger falskt i bilen, gillar promenader, struntar allt för mycket i solskyddsfaktor och har fler skor än jag egentligen behöver.
Jag är hyfsad på att laga mat men har tummen mitt i handen då det gäller tekniska saker.
Jag älskar Astrid Lindgren och har läst fler än 10 John Grisham böcker.
Jag har ett någolunda självförtroende men rätt kass självkänsla.
Snusar å käkar antidepressiv medicin.
Jag har gått i terapi, har två tatueringar å jag har alltid dåligt samvete över något.
Väldigt vanlig som sagt.

Ovanligt då?
Tja, jag har varit ihop med samma karl sen jag var 15.
Jag gifte mej...högst frivilligt... när jag var 19.
I november är samtliga av mina barn myndiga.
Jag har alltid älskat Mona Sahlin och jag har sovvanor som en tonåring... dvs sover helst mellan 01-11.
Jag har i det närmsta en sjukligt dålig karraktär.
Är oerhört "bekväm" till min läggning. (Låter snyggare än lat va?!)
Jag rakar hälarna. Jag gillar att peta näsan. Å jag tror på Gud.
Jag älskar min hund högre än de flesta människor.
Jag har vänner men känner mej ofta ensam.  
Ändå är drömmen ett "erimitliv" på landet.

Min känsla av att vara annorlunda hör nog mer ihop med mitt inre än med vem jag faktiskt är.
Jag har alltid känt mej annorlunda. Som barn var det inte en bra känsla. Idag är det mer... okej.
Men i situationer med många nya människor kan jag lätt känna att det syns...
Detta att jag är ett miffo.
Märkligt å jag kan inte sätta fingret på det riktigt.

Puss/Asta

Morgonståndet

Tösabiten Märta har skaffat sej dåliga vanor.
Hon har... med viss regelbundenhet...börjat pipa tidiga morgonar för att få sällskap eller släppas ut på tomten. Igår natt smet hon upp på övervåningen å ner i min säng. (Gissa om husse blev glad när han upptäckte det då han klevupp?!) Idag ville hon ut å... ja, de tvet i fan.
Sätta ner stjärten på altanen och speja ut över sina ägor. (Det vill säga så långt hon kan se...)
Klockan var strax innan sex när pipandet startade idag.

Å jag blev kvar uppe.
Rätt så pigg kände jag mej trots knappa 5 timmar i bingen.
En illusion...jag vet...om en timma kommer jag vara tvärtrött. Men grejen är att det hade jag varit om jag återvänt till sängvärmen oxå å vaknat när telefonen väckte mej kl 09.
Så här sitter jag. Och carpe diem'ar. Med morgonstunden i mun.
Alldeles nyss fick jag bevittna och beundra en rådjursfamilj som stod precis utanför tomten.

Status på morgonen annars då?
Tja,maken har gått till jobbet. Tvättmaskinen surrar. Diskmaskinen likaså.
Jag har druckit min första mugg kaffe å ska på ett viktigt möte innan jobbet i egenskap av fackligt förtroendevald.
Jag känner mej förstoppad igen efter att inte ha gjort nr två på några dagar... igen.
Men den informationen var ni kanske inte intresserade av?!

Slutligen vill jag tacka för alla fina kommentarer i Stora Bloggdala. Förlåt att jag inte riktigt hunnit svara på alla. Berömmet för den fina sidan skall ju Maria ha.
Måste fråga varför så många har inställningen att man skall skriva de där konstiga lösenorden (jag ser dem fan inte.) Får man verkligen så mkt skräppost annars?
Det gör det väldigt mkt omständigare att kommentera.

Puss/Asta

Tillit till att solen går upp igen

Igår tog en ung flicka sitt liv.
Kastade sej framför tåget.
Jag kände henne inte, vet inte ens vem hon var men vi pratade om det idag på jobbet.
Varför självmordsstatestiken sjunker bland vuxna men ökar bland ungdomar.

Någon sa "Det är så mycket krav på ungdomarna nu för tiden."Är det?
Är det inte bara något vi slänger oss med?
Att vara tonåring har väl alltid varit en balansgång på den sköra eggen av hormoner, vilsenhet och bristande erfarenhet.
Jag skulle aldrig i livet vilja vara ung igen.
Att duga.
Att vara snygg nog.
Att den man var kär i skulle älska tillbaka.
Att fundera över vad man vill bli.
Kompisarnas krav, föräldrarnas begränsningar, skolan...
Det var väl så för min generation med?! Vi som är uppvuxna på -70 talet.

Någonstans... när min generation blev föräldrar... började vi curla våra barn.
Skjussa, hämta, följa med på varenda träning.
E N G A G E R A sej blev ledordet.
Barnen i centrum. Barnen först. Alltid.
Vi älskar dem så mycket och vi vill skydda dem från allt ont så till den milda grad att vi kanske inte lär dem en av livets allra viktigaste läxor... livet suger ibland.

Det är normalt att gå på nitar.
Det är normalt att bli förådd av en vän, övergiven av en pojkvän, känna att skolan är för jävla trist och att kraven är stora. Normalt med existentiella kriser om vem man är och vart man är på väg.
Livet gör ont!
Ibland... sen går det över.
Men det är som om många... vi skall inte generalisera... av dagens unga ungdomar inte förstår det.
Som om de saknar både kämparglöd och något som är så viktigt i varje människas liv... förtröstan.
Tillit till att smärta går över å att solen går upp igen.

Kanske är det så, precis som med allergi, att dagens tonåringar vuxit upp allt för välordnat å städat.
Allt för omhuldat å skyddat. I vår strävan att skydda har vi gjort dem vi älskar svaga.
Jag talar självklart inte om tonåringar med fruktansvärda hemförhållanden, ångestsjukdomar eller annat elände.Jag talar om de unga som utåt sätt har alla förutsättningar, men som ändå väljer att avsluta sina liv.

Jag växte upp med nyckel runt halsen och slutade fritids som 8 åring.
Jag passade min lillebror på kvällarna för att mamma pluggade eller var ute med sina väninnor.
Jag fick en kram av mamma när pojkvänner svek ihop med ett "snyt dej och ryck upp dej, världen är full av killar." Jag var utsatt på många sätt, och min barndom var fan inte enkel alltid, men jag lärde mej att härda ut och att livet går vidare.

Vad tror ni?

Puss/ Asta