Det värsta

Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Avici och jag erkänner att jag, åtminstone i början, inte riktigt förstod hans storhet. "Det är ju inte han som sjunger."
Men jag, precis som många andra, blev enormt tagen av hans död.
Och redan när beskedet kom förstod man ju nästan att det var överdos alternativt självmord.

Idag har hans familj gått ut med ett öppet brev om att deras Tim valt att avsluta sitt liv. Att han sökte frid och inte mäktade med livets krav.
Det är fullständigt fruktansvärt!
Inte för att han var känd, begåvad och hyllad utanför att han var så ung, lika gammal som min egen son, och någons barn.
Varenda mammahjärta måste ju känna en smärta idag.
Varenda mamma måste ju tänka "tänk om det var min unge!"
Att mista ett barn... alltså det vet i fan om jag överlevt det, om jag ens varit intresserad av att överleva det trots att jag har tre till... men att ens barn tar livet av sej...
Jag kan inte föreställa mej.

Mina tankar går till Tims familj och närstående.
Må de finna tröst i något eller någon.

Puss/ Asta

Mer på samma ämne

Förlåt om jag skriver deprimerande inlägg så här på söndags kvällen.
Jag mår själv, förutom lite välförtjänt trötthet, rätt så väl just nu.
Men likväl... jag kan inte sluta att tänka på den där tjejen. (Se inlägget nedan.)
Vad drev henne dit? Vem var hon? (ÄR hon, får vi verkligen hoppas)
Vad hade gjort henne så där hopplöst förtvivlad att hon inte såg någon annan utväg?
Vem älskar henne? Vem oroas för henne just ikväll?

Självmord väcker otroligt starka känslor hos mej.
Ångest.
Jag har bevittnat två försök i mitt liv som för alltid etsat sej fast i mitt minne.
Den ena min bror som 14 åring, den andra en annan nära manlig anhörig.
Jag har själv levt och lekt med självmordstankar.
Sett den som en utväg, kanske den bästa utvägen, men tack o lov har kärleken till barnen då vägt tyngre.
Det var länge sedan, men känslan finns kvar. Känslan när det är helt soprent på hopp och tillförsikt.
Vi känner alla någon som har lyckats ta sitt liv. Så vanligt är det. Faktiskt den vanligaste dödsorsaken bland unga människor.
Vi har alla läst om dem. Framgångsrika idrottare och skåderspelare som valt att avsluta sina liv.
Att lämna sina familjer i ruiner.

Precis som med all rädsla cirkulerar även denna rädsla kring barnen.
Tänk om mitt barn mådde så där?
Om det var mitt barn som satt på en bro över en starkt traffikerad väg med benen på fel sida och grät.
Bara tanken är helt outhärdlig.
Jag har omsorgsfullt informerat dem om (ja, förutom att jag alltid finns, att allting alltid går över, att livet alltid vänder osv osv) att de med ett självmord oxå skulle förstöra mitt liv, sin pappas liv, sina syskons möjlighet till lycka osv.
Man ska VETA, veta det även i hopplöshetens djupaste brunn, att självmord är inte ett alternativ.
Jag MÅSTE leva, åtminstone för alla dem som älskar mej.
DET ska mina barn hjärntvättas med... ja, det är till och med viktigare än att de röstar rött :)

Nästa inlägg lovar jag ska handla om något annat.
Kanske om en tjej som heter Doris?!

Puss/ Asta

Tillit till att solen går upp igen

Igår tog en ung flicka sitt liv.
Kastade sej framför tåget.
Jag kände henne inte, vet inte ens vem hon var men vi pratade om det idag på jobbet.
Varför självmordsstatestiken sjunker bland vuxna men ökar bland ungdomar.

Någon sa "Det är så mycket krav på ungdomarna nu för tiden."Är det?
Är det inte bara något vi slänger oss med?
Att vara tonåring har väl alltid varit en balansgång på den sköra eggen av hormoner, vilsenhet och bristande erfarenhet.
Jag skulle aldrig i livet vilja vara ung igen.
Att duga.
Att vara snygg nog.
Att den man var kär i skulle älska tillbaka.
Att fundera över vad man vill bli.
Kompisarnas krav, föräldrarnas begränsningar, skolan...
Det var väl så för min generation med?! Vi som är uppvuxna på -70 talet.

Någonstans... när min generation blev föräldrar... började vi curla våra barn.
Skjussa, hämta, följa med på varenda träning.
E N G A G E R A sej blev ledordet.
Barnen i centrum. Barnen först. Alltid.
Vi älskar dem så mycket och vi vill skydda dem från allt ont så till den milda grad att vi kanske inte lär dem en av livets allra viktigaste läxor... livet suger ibland.

Det är normalt att gå på nitar.
Det är normalt att bli förådd av en vän, övergiven av en pojkvän, känna att skolan är för jävla trist och att kraven är stora. Normalt med existentiella kriser om vem man är och vart man är på väg.
Livet gör ont!
Ibland... sen går det över.
Men det är som om många... vi skall inte generalisera... av dagens unga ungdomar inte förstår det.
Som om de saknar både kämparglöd och något som är så viktigt i varje människas liv... förtröstan.
Tillit till att smärta går över å att solen går upp igen.

Kanske är det så, precis som med allergi, att dagens tonåringar vuxit upp allt för välordnat å städat.
Allt för omhuldat å skyddat. I vår strävan att skydda har vi gjort dem vi älskar svaga.
Jag talar självklart inte om tonåringar med fruktansvärda hemförhållanden, ångestsjukdomar eller annat elände.Jag talar om de unga som utåt sätt har alla förutsättningar, men som ändå väljer att avsluta sina liv.

Jag växte upp med nyckel runt halsen och slutade fritids som 8 åring.
Jag passade min lillebror på kvällarna för att mamma pluggade eller var ute med sina väninnor.
Jag fick en kram av mamma när pojkvänner svek ihop med ett "snyt dej och ryck upp dej, världen är full av killar." Jag var utsatt på många sätt, och min barndom var fan inte enkel alltid, men jag lärde mej att härda ut och att livet går vidare.

Vad tror ni?

Puss/ Asta