Nystart å presentation.

 

Jag fyller snart 50. Halvvägs till 100 redan.
Alla klyschor som finns om att livet går fortare och fortare stämmer.
Jag har för första gången i mitt liv åldersnoja de lux.
Det handlar inte om rynkor eller extrakilon. Inte ett dugg om slapp hud eller gråa hår. Det handlar om ålderdom. Om rädsla för sjukdom, hjälplöshet, död.
Men det här ska inte bli något djupt inlägg om att sörja den ungdom som flytt och alla chanser man inte tog så jag bryter tankarna här. Precis som jag så ofta gör i mitt eget huvud. Stoppar de tankarna långt bak och tänker på nåt annat.

Som bloggen exempelvis.
Den är minst sagt eftersatt. Brist på reaktioner och kommentarer bet hårt på inspirationen. Men jag tänker att nu... halvvägs till 100... tänker jag försöka göra ett nytt (sista?) försök att skaka liv i det här.
Och jag tänkte mej därför en liten presentation eller kanske snarare ett avstamp.
Finns det nån du tror skulle gilla min blogg? Tipsa i så fall gärna.
Och berätta gärna, här eller på facebook om vi är vänner där, vad du vill läsa mer om, om det är nåt du undrar över eller kanske nåt som du helst slipper.

Det HÄR är Asta Pastasson 50 år.

Identifierar mej som:
Kvinna. Stolt sådan.

Civiltillstånd:
Gift fortfarande. För närvarande rätt nöjd med att vara det.

Antal barn:
4. Å nu har väl de där äggstockarna skrumpnat ihop.

Antal barnbarn:
Sju. Men längtar efter fler.

Antal Dogue de Bordeauxer:
Ett styck. En norsk donna. Fröken Bente. Hon är en handfull. Och det kärleksfullaste jag mött.

Yrke och arbetsplats:
Barnmorska på Förlossningen i Varberg sedan 2½ år.

Känslan för det: 
Älskar mitt jobb. Älskar det! Och vissa pass känner jag att jag dessutom börjar bli helt okej på det. 2 år sedan senaste sfinkterbristningen.

Mest nöjd med i denna minut:
Ledig fredagkväll. Vin i glaset. Hockye VM drar igång. Niklas Lasu klar för Frölunda.

Längtar mest efter denna minut:
Att det ska bli september och SHL ska dra igång igen. Det luktar redan guld.
Lite mer värme hade oxå varit gött. Det är lixom marsväder.

Sånt jag pysslar med som femtioåring:
Skriver rätt mycket brev. Hänger med barn och barnbarn.

Bästa film jag sett hittills i år:
Trots att jag inte tyckte den var så himla bra när jag såg den så lever "A star is born" kvar i mej.

Bästa bok jag läst hittills i år:
Det är nog "Historieläraren". Den tänker jag ofta på.

Mest hooked på följande tv-serie:
Ser Robinson med besatthet. Den är snart slut. Längtar till 6:e juni när världens bästa serie släpper nästa (sista?) säsongen. Handmaids Tale.

Sånt min hjärna brottas med: 
Relationer som kan bli bättre.

Puss/ Asta

Vad skäms du för?

Det sägs att det mesta av en människas personlighet är satt vid ungefär sextonårs ålder. Det är säkert så även om inte jag känner igen mej särskilt mycket i den människa jag var när jag slutade grundskolan.
För vi utvecklas ju hela tiden. Lär oss nytt. Påverkas av det livet slänger i vår väg. Inspireras av andra människor.
Jag tänker att jag själv har förändrats ganska mycket bara de senaste 5-6 åren och det finns en hel del åsikter jag haft som jag skäms för i efterhand.
Så tror jag att det är för de flesta reflekterande människor.
Och det finns nåt fint i det, att även gamla hundar kan lära sej sitta.

När jag tänker på hur jag fostrade mina barn så kan jag rodna av skam.
Jag har sedan jag var barn varit klassmedveten och medveten om att vi alla föds med olika förutsättningar. Det har mina barn fått med sej i modersmjölken.
Däremot var jag vääääldigt omedveten om genus och en rätt kass feminist.
Det var mammas tuffa kille hit och mammas vackra flicka dit.
Det var sagor om söta värnlösa prinsessor och stora modiga prinsar.
Det var ursäktande av buffliga pojkar som boys will be boys och det var förmanande till döttrarna när de gick ut som tonåringar om att de hade för u-ringat och för korta kjolar. Ja, som sagt, kinderna färgas rosa av skam.

Det är inte heller särskilt länge sedan jag var en Daddys girl.
En sådan som berömde killar som grupp och snackade ner mitt eget kön.
Killar är ju så mycket rakare. Så mycket härligare att hänga med.
Jag flirtade och flinade. Jag sög åt mej över att vara den "roliga tjejen."
Jag skrattade åt mäns skämt hur plumpa de än var.

På stan kommenterade jag ofta andra kvinnor. Damn if you do, and damn if you dont.
För slampigt, för tråkigt, för mycket, för tantigt och varför i hela världen har hon på sej så tajta kläder med den kroppen, varför klär hon sej inte lite klädsamt! 

Kort sagt. Jag hade en rätt sunkig kvinnosyn.
Jag trodde att jag var feminist för att jag tyckte att kvinnor var lika bra som män och för att jag ville kunna försörja mej själv. Jag var opåläst och omedveten.
Och jag var van vid att som flicka och kvinna finns ett begränsat utrymme, en plats att slåss om. Så jag hävdade mej. Förhärligade mej. På bekostnad av andra kvinnor.
Det är ingen ovanlig om än omedveten inställning hos kvinnor. Den att vi slåss om utrymmet. Om att vi konkurrerar om att få finnas till. Med vårt utseende, vår charm, vår intelligens, vår förmåga att duga för män.
Så oerhört sorgligt.
Verkligen outgrundligt tragiskt.
I själva verket är det så att vi alla får plats och ju mer vi bejakar systerskapet ju starkare blir vi.

Vad skäms du för?

Puss/ Asta

Bucklan ska hem

Egentligen borde jag inte...
Man ska inte ropa hej förrän...
Det är inte över för än den tjocka tanten sjunger...
Inte utmana ödet...
... Men hör ni, det luktar GULD i år! 

För er som mot förmodan inte vet om det så pågår det SM final i hockey just nu.
Match varannan dag. Frölunda mot Djurgården. Det står 3-2 i matcher. Bäst av 7.
Frölunda har med andra ord matchboll på Globen i övermorgon.
Guldet kan komma hem tillbaka till Göteborg redan på torsdag.
Allra allra roligast vore det ju om de fick vinna hemma på lördagen (då är jag dessutom ledig till skillnad mot på torsdag), men den sjunde avgörande kan bli allt för nervöst så ta hem det här så fort ni kan grabbar.
Vi gör ingenting annat än ser, pratar, drömmer hockey i den här familjen just nu.

Frölunda hade en lite halvdarrig inledning på säsongen som så sakteliga tog sej och efter att de vann CHL bucklan... Bästa laget i Europa (igen)... så var det som ett annat lag och de har stadigt blivit allt bättre, allt mer kompletta som lag.
Vi möte först Malmö i kvarten, sedan segertippade Luleå i semifinalerna.
Rätt lätt vann vi de finalserierna.
Djurgården är egentligen ett mycket sämre lag än vad Luleå var.
De har en otroligt låg lägstanivå men bitvis glimmar de till och bitvis har de hjälp av domarna och av att Stockholm inte kan göra is ordentligt.
Jag ska inte gnälla på domarna. Vi kommer att vinna för att vi är bättre.
Europas OCH Sveriges bästa lag.

Men jag måste ändå säga att jag är lite trött på Djurgårdens fans.
Deras första hemmamatch blev jag sjukt imponerad över vilket tryck det var från publiken. Komplicerad allsång matchen igenom.
Sedan förstod jag att det var en massa fotbollsfans och att det var deras ramsor och sånger som drogs. Det märks oxå att de inte alls är med i spelet på samma vis som "en riktig hockeypublik", de sjunger på utan att trycket varesej minskar eller ökar av sitt lags fram eller motgång. En ljudkuliss utan känsla.
Och så kan de väl få ha det om de tycker det är kul men riktigt irriterande blir det när man på Scandinavium får ha flera hundra platser som buffertzon kring Djurgårdsklacken.
Det har jag aldrig någonsin varit med om på hockey innan och är ta me fan en skam.
Djurgårdsklacken kom på en rolig ramsa som lät "Halloo Roger" (som vår tränare heter) när det i förra matchen inte gick så bra för Frölunda.
Det var rätt fyndigt.
Idag kopierade Scandinaviumpubliken den och ropade "Halloo Djurgården."
Kul.
Jag skrev de orden på instagram på en hockeysida och fick massor av arga kommentarer och till å med privata ilskna meddelanden. Jag var allt ifrån patetisk, till pack, till bonde till dålig mor.
Jösses. De har verkligen ingen humor i Stockholm.
Eller så gillar de helt enkelt inte silver.
Vad vet jag?

Puss/ Asta