Vad skäms du för?

Det sägs att det mesta av en människas personlighet är satt vid ungefär sextonårs ålder. Det är säkert så även om inte jag känner igen mej särskilt mycket i den människa jag var när jag slutade grundskolan.
För vi utvecklas ju hela tiden. Lär oss nytt. Påverkas av det livet slänger i vår väg. Inspireras av andra människor.
Jag tänker att jag själv har förändrats ganska mycket bara de senaste 5-6 åren och det finns en hel del åsikter jag haft som jag skäms för i efterhand.
Så tror jag att det är för de flesta reflekterande människor.
Och det finns nåt fint i det, att även gamla hundar kan lära sej sitta.

När jag tänker på hur jag fostrade mina barn så kan jag rodna av skam.
Jag har sedan jag var barn varit klassmedveten och medveten om att vi alla föds med olika förutsättningar. Det har mina barn fått med sej i modersmjölken.
Däremot var jag vääääldigt omedveten om genus och en rätt kass feminist.
Det var mammas tuffa kille hit och mammas vackra flicka dit.
Det var sagor om söta värnlösa prinsessor och stora modiga prinsar.
Det var ursäktande av buffliga pojkar som boys will be boys och det var förmanande till döttrarna när de gick ut som tonåringar om att de hade för u-ringat och för korta kjolar. Ja, som sagt, kinderna färgas rosa av skam.

Det är inte heller särskilt länge sedan jag var en Daddys girl.
En sådan som berömde killar som grupp och snackade ner mitt eget kön.
Killar är ju så mycket rakare. Så mycket härligare att hänga med.
Jag flirtade och flinade. Jag sög åt mej över att vara den "roliga tjejen."
Jag skrattade åt mäns skämt hur plumpa de än var.

På stan kommenterade jag ofta andra kvinnor. Damn if you do, and damn if you dont.
För slampigt, för tråkigt, för mycket, för tantigt och varför i hela världen har hon på sej så tajta kläder med den kroppen, varför klär hon sej inte lite klädsamt! 

Kort sagt. Jag hade en rätt sunkig kvinnosyn.
Jag trodde att jag var feminist för att jag tyckte att kvinnor var lika bra som män och för att jag ville kunna försörja mej själv. Jag var opåläst och omedveten.
Och jag var van vid att som flicka och kvinna finns ett begränsat utrymme, en plats att slåss om. Så jag hävdade mej. Förhärligade mej. På bekostnad av andra kvinnor.
Det är ingen ovanlig om än omedveten inställning hos kvinnor. Den att vi slåss om utrymmet. Om att vi konkurrerar om att få finnas till. Med vårt utseende, vår charm, vår intelligens, vår förmåga att duga för män.
Så oerhört sorgligt.
Verkligen outgrundligt tragiskt.
I själva verket är det så att vi alla får plats och ju mer vi bejakar systerskapet ju starkare blir vi.

Vad skäms du för?

Puss/ Asta