Så här års, när vi snart står inför ett nytt år, brukar jag skriva ett inlägg om vad jag förväntar mej och hoppas på av det nya året.
I år känns det... jag vet inte... vanskligt?
Jag känner stor oro för världen. Det låter dramatiskt, men vi lever i den osäkraste tid på väldigt länge och det känns som att den nedåtgående spiralen snurrar fort och som att vi alla nästan står handfallna inför det.
Krig som sprider sej, allt hårdare tongångar mellan världens mäktiga män, EU och FN som står oförmögna, flyktingströmmar som växer, rasismen och nationalismen som pyr.
Det är som att mänskligheten ohjälpligt gör om samma misstag utan att ha lärt någonting från historien. Och allt hänger ihop. Kan vi undvika ett tredje världskrig eller går vi ohjälpligt mot apokalypsen?
Ja förlåt. Jag förstår att alla inte ser på omvärlden så här. Eller vill se den så här.
Jag förstår om ni har fullt upp med att överleva årets mörkaste månad som inte precis visar sej från sin charmigaste sida och att ni vill liva upp livet med saffransdoftande lussebullar, en trygg mugg te och kanske en feelgoodfilm på tv. Ni vill läsa bloggar som är roliga eller harmoniska eller inspirerande.
Inte ta del av någon mässande undergångsprofet.
Jag VILL det där med, och jag försöker. Försöker att stänga av, hålla mej ifrån nyheterna, funderar på att stänga ner facebook för att skapa andrum. Men jag har väldigt få glada förhoppningsfulla tankar om världen 2016.
Även i mitt privata liv känner jag oro.
Mamma och min bror sätter en stämning och utan att vara allt för negativ så tvivlar jag på att det kommer att gå särskilt länge till, inte för någon av dem.
Min dotter ni II ska inom några veckor flytta utomlands, till Barcelona och jag oroar mej för det med.
Hon är driven och van vid att ta hand om sej själv, vi ses inte så ofta ändå, men det känns väldigt långt borta. Hon kommer få dålig ekonomi, lågbetalt jobb och höga utgifter och så är det världen då... att det är oroligt runt omkring oss.
Skolan är så klart rolig... nåt av det bästa jag gjort... men det kommer inte att bli en sinneskur för en orolig själ med praktiker som jag ska klara av och bli godkänd på, ett kringflackande liv där jag får vara borta mycket samtidigt som jag mår lite som jag mår.
Det kommer att bli en sommar när jag får jobba för att få ekonomin att gå runt.
Ja usch, gud jag hör hur jag låter.
Snart börjar jag mässa om böldpest och kolera oxå.
Jag ska till psyk imorgon med mamma och risk finnes väl att de lägger in mej istället.
Om jag ändå ska försöka se något positivt så...
Jag hoppas att världen kan enas. Mot ISIS och för människor som flyr.
Jag hoppas att 2016 blir ett mer tolerant år än vad 2015 varit.
Jag hoppas att 2016 blir ett år när världen kan enas om tuffa klimatmål och jag hoppas att Sd långsamt går mot sin undergång.
Jag ser fram emot nästa termin i skolan. Skräckblandat men ändå...
Så här års nästa år är jag nästan färdig barnmorska. Kanske vet jag var jag kommer att arbeta, förhoppningsvis börjar bitarna falla på plats, jag närmar mej mina 50 förlossningar och det känns som om det börjar bli greppbart.
Vi väntar på en väldigt fin present till nästa sommar. Mer om det senare.
Winnerbäck ska ut på konsert, bara en sån sak. Det sägs att han till och med kommer hit till min stad och jag ska självklart vara där.
Det kommer bli en liten Barcelonatripp någongång under året. Förhoppningsvis till våren.
Jag ser fram emot ännu ett år med barnbarnen. Vi ska hitta på en massa roliga saker under året.
Alla är friska, Gottfrid ännu en ung å frisk hund, vi bor i ett av världens tryggaste länder och jag har tak över huvudet.
Fokus på kraft. Fokus på lugn. Fokus på att öka känslan av kontroll.
Kosta vad det kosta vill.
Hur känner du för 1016? Vad tror du och vad hoppas du på?
Puss/ Asta
