Fundering

Lyssnade på radion här om veckan där de talade om ljudhygien och vikten av tysta miljöer. Att det är viktigt att se på tystnad som en naturresurs precis som ren luft och friskt vatten som alla människor behöver. En forskare berättade att det årligen inträffar ett par hundra hjärtinfarkter i Europa endast till följd av bullriga miljöer.
Och då finns det förmodligen ett å annat stresstillstånd som inte leder så långt som till en hjärtinfarkt med.

Detta fick mej att fundera. Fundera över hur stenålderliga våra kroppar och hjärnor är och hur lång tid evolutionen faktiskt tar. Att vi ännu inte är anpassade till att utsättas för ljud 24/7.
Och hur är det då med annat?
Ja det jag närmast tänker på är uppkopplingen. Detta att vi skall vara nåbara och i interaktion varenda vaken minut.
Jag skulle verkligen behöva detoxa mej där. Jag som inte ens kan gå en entimmespromenad med hunden utan att kolla om någon läst mitt senaste blogginlägg, gillat någon bild på instagram eller skrivit nåt snärtigt om Anna Kindberg Batra på twitter. Jag som passar på att kolla facebook när jag nattkissar.
Men vad gör det med oss?

Vad gör det med våra kroppar och hur mår våra hjärnor av att vi ständigt går omkring med vår telefon som om den vore en kinkig och väldigt lättstött bebis? För ett tag sedan pratades det mycket om strålningen från mobiltelefoner kunde ge upphov till cancer. Detta dementerades väl vad jag förstått men kan mobilen påverka våra hjärnor på annat sätt?
Vår psykiska hälsa?
Den växande graden av utmattning?
Hur påverkas vi av att få in all världens nyheter... svält, krig, IS framfart och Donald Trumps senaste dårskaper om å om å om igen under dygnets vakna timmar? Hur påverkas vi av att följa hundratals människors tankar, bilder och middagar dag efter dag?
Tänk om det till å med är farligt?!
Kanske till å med farligare än att bo i en lägenhet vid en trafikerad väg som utsätter dej för konstant buller och risken för kardiologiska sjukdomar.
Kanske kommer vi få se hundratals hjärtinfarkter och psykiska utmattningstillstånd till följd av intensivt facebookande. Kanske ser vi det redan utan att begripa det.

Puss/ Asta

Tuffa tider

När jag ställs inför något som känns svårt rent praktiskt brukar jag tänka på när jag började övningsköra.
Jag var fullkomligt LIVRÄDD för att framföra denna enorma mördarmaskin, detta vapen som jag hade noll och ingen kontroll över och jag skulle dessutom... dessutom... växla samtidigt.
Min man sa att "snart kommer du göra detta utan att tänka, snart är det så naturligt och så vant att du kan fundera på annat under tiden."
Jag hade väääldigt svårt att tro honom. Eller ja, jag var faktiskt helt bergsäker på att det aldrig skulle bli så för mej.
Men så blev det förstås.

Jag försöker hålla denna känsla in i mitt nya yrke.
Jag är inne på min tredje veckas hospitering. Egentligen har jag bara ett pass kvar men min mentor har fixat så jag får fler. Jag är nämligen inte "där" ännu och det känns som en sådan vansinnig förnedring och ett så totalt nederlag.
Kognitivt förstår jag och håller med. Känslomässigt känner jag mej som den mindre vassa kniven i lådan. Den kollegor talar om bakom ryggen, den chefen oroligt funderar över om hon var en felsatsning, den som kanske sträckte sej efter mer än vad hon klarade av och har kapacitet för.

Jag måste säga att jag har haft en tuff start in i yrket.
Sex förlossningar och egentligen ingen glidarförlossning där en omföderska kommer in, har invändningsfritt CTG och föder lätt och bekymmersfritt. Sådana förlossningar som jag hade så många av under min praktik.
Nej det har varit patologiska kurvor och dåliga fosterljud till höger och vänster.
Jag har klippt fler gånger på dessa förlossningarna än på de 60 stycken jag hann med under praktiken.
Hemma. Hemma vet jag hur jag ska göra. I mitt huvud kan jag gå igenom agerandet. Lägesändra, stäng av ev dropp, ha god CTG kontakt, förbered för åtgärder, kontakta läkare osv.
Där i situationen är det som om det låser sej för mej och jag blir seg å trögtänkt. Jag vill bara backa och lämna över.

En barnmorska berättade att hon höll på att sluta fyra gånger första månaden som barnmorska. Så känner jag. En stor jävla osäkerhet och otillräcklighet har lagt en blöt filt över lusten, glädjen, euforin att inneha världens vackraste yrke.
Min bristande kunskap, min gigantiska oerfarenhet är så tung och så skräckfylld att bära att jag bågnar under den. Det känns som om jag hittills kommit undan med bara förskräckelsen. I natt var ett jobbigt pass...
En del av mej vill tillbaka, helst nu, och revanschera mej, men en större bit av mej vill bara sjappa och aldrig komma tillbaka.

Men jag lärde mej växla. Jag gjorde faktiskt det. Det är en jävla baggis att lägga in 4:an nu för tiden.

Puss/ Asta

Mod att våga

Hur hittar man modet att våga följa sin dröm? Tänker som du gjort med ditt barnmorskeri. Själv har jag också en dröm att få hålla på med förlossningar, doula är väl det som känns mest genomförbart. Men tänk om ingen vill ha mig som doula? Eller tänk om nån vill och det visar sig att jag är usel på det!
Hur vågar man fast man känner så här?
/Theresa

Vet du att jag heter Therese i andra namn? När jag var barn ville jag ha det som tilltalsnamn och kallas för "Tess", det tyckte jag var så coolt. 
Fina Therese, frågar du MEJ om mod?
Jag är förmodligen den räddaste människa du kommit i kontakt med.

Men visst, jag är envis med... och ibland... ger livet en en knuff på traven, så var det ju för mej när jag äntligen tackade ja till att läsa Barnmorskeprogrammet efter att ha tackat nej fyra gånger innan.

Ja hur gör man?
Jag skulle inventera fördelar och nackdelar. Inventera mina styrkor och formulera drömmen ordentligt för dej. Varför vill du? Varför känns det viktigt?
Varför just doula? Jag menar, att bistå kvinnor under förlossning kan man ju göra som både undersköterska och barnmorska. Vad är det i doularollen som du brinner för? Bli ordentligt klar med dina motiv där.
Sen brukar jag tänka, vad är det absolut värsta som kan hända?
Ja i ditt fall att du inte tycker det är så givande som du trodde eller att du inte passar för det (det tror jag inte kommer ske) men so what? Då har du ju i alla fall försökt. Vågat sträcka dej efter drömmen och då vet du att just det där var inte din grej, det är ju egentligen inte mer dramatiskt än så.
Som doula har du ju inget som helst medicinskt ansvar. Inget kan gå på tok för att du gjort fel.

Jag har nog förstått efter att jag började läsa hur "modigt" det var.
Alltså att andra tycker att det är särskilt märkvärdigt att omskola sej i min ålder. Jag har hört det från massor av håll och nog aldrig setts som så modig av så många.
Hade jag vetat det innan hade jag kanske blivit avskräckt, men på mitt gamla jobb slutade ju människor hela tiden (yngre då förvisso) för att vidareutbilda sej och jag kände mej väl som en av dem.
Egentligen förstår jag faktiskt inte fortfarande varför det är så jäkla mycket modigare att byta yrke när man är fyrtiosju jämfört med trettiofem? Det är ju inte så att jag är senildement ännu.

Men jag tycker ofta saker är läskiga... och då gör jag det ändå.
Jag hoppar.
Ibland slår jag mej. Oftast går det bra.
Livrädd men oxå vansinnigt uttråkad när jag inte utmanas och jag har svårt att förstå människor som år in å år ut går till omotiverande jobb som de bara gnäller över och hatar. Människor som slösar bort sina liv med att längta efter helg och semester.
Fake it until you make it är mitt absolut bästa råd för att komma över rädslor.
Det har hjälpt mej såååå många gånger.
Att ge efter för rädsla skapar bara mer rädsla.

Så våga Therese. Sträck dej efter din dröm.
Men snälla bli inte en sån där doula som ser barnmorskan som sin fiende som hon måste försvara patienten ifrån. De finns. Tyvärr.

Puss/ Asta