Tuffa tider

När jag ställs inför något som känns svårt rent praktiskt brukar jag tänka på när jag började övningsköra.
Jag var fullkomligt LIVRÄDD för att framföra denna enorma mördarmaskin, detta vapen som jag hade noll och ingen kontroll över och jag skulle dessutom... dessutom... växla samtidigt.
Min man sa att "snart kommer du göra detta utan att tänka, snart är det så naturligt och så vant att du kan fundera på annat under tiden."
Jag hade väääldigt svårt att tro honom. Eller ja, jag var faktiskt helt bergsäker på att det aldrig skulle bli så för mej.
Men så blev det förstås.

Jag försöker hålla denna känsla in i mitt nya yrke.
Jag är inne på min tredje veckas hospitering. Egentligen har jag bara ett pass kvar men min mentor har fixat så jag får fler. Jag är nämligen inte "där" ännu och det känns som en sådan vansinnig förnedring och ett så totalt nederlag.
Kognitivt förstår jag och håller med. Känslomässigt känner jag mej som den mindre vassa kniven i lådan. Den kollegor talar om bakom ryggen, den chefen oroligt funderar över om hon var en felsatsning, den som kanske sträckte sej efter mer än vad hon klarade av och har kapacitet för.

Jag måste säga att jag har haft en tuff start in i yrket.
Sex förlossningar och egentligen ingen glidarförlossning där en omföderska kommer in, har invändningsfritt CTG och föder lätt och bekymmersfritt. Sådana förlossningar som jag hade så många av under min praktik.
Nej det har varit patologiska kurvor och dåliga fosterljud till höger och vänster.
Jag har klippt fler gånger på dessa förlossningarna än på de 60 stycken jag hann med under praktiken.
Hemma. Hemma vet jag hur jag ska göra. I mitt huvud kan jag gå igenom agerandet. Lägesändra, stäng av ev dropp, ha god CTG kontakt, förbered för åtgärder, kontakta läkare osv.
Där i situationen är det som om det låser sej för mej och jag blir seg å trögtänkt. Jag vill bara backa och lämna över.

En barnmorska berättade att hon höll på att sluta fyra gånger första månaden som barnmorska. Så känner jag. En stor jävla osäkerhet och otillräcklighet har lagt en blöt filt över lusten, glädjen, euforin att inneha världens vackraste yrke.
Min bristande kunskap, min gigantiska oerfarenhet är så tung och så skräckfylld att bära att jag bågnar under den. Det känns som om jag hittills kommit undan med bara förskräckelsen. I natt var ett jobbigt pass...
En del av mej vill tillbaka, helst nu, och revanschera mej, men en större bit av mej vill bara sjappa och aldrig komma tillbaka.

Men jag lärde mej växla. Jag gjorde faktiskt det. Det är en jävla baggis att lägga in 4:an nu för tiden.

Puss/ Asta

Tillbaka till 2002.

 

Tredje passet som BARNMORSKA avverkat och första förlossningen som jag stod som ansvarig för. Det borde kännas allt igenom fantastiskt men det är väldigt mycket 2002 över det hela.

År 2002 i juni tog jag examen som Legitimerad Sjuksköterska.
Och faktiskt är det lite som med mina förlossningar... jag har kommit ihåg att det var läskigt, men inte HUR läskigt.
Men töser, ni vet hur det är när värkarna drar igång med unge nummer 2 el 3 el 4. DÅ minns man. Då plötsligt kommer man ihåg precis hur det kändes.

Saker som är väääldigt 2002 nu.

Funderingarna på vad det är för fel på att jobba på posten eller i kassan på ICA och hur dum i huvudet man är som inte väljer det upptar många timmar av min dag. 

Livet känns ängsligt när handledaren/ mentorn "bara ska iväg ett ärende." När standin'en sen säger att hon ska iväg på snitt får jag använda all min kraft för att behålla pokerfacet och säga lite nonchalant "visst."

Handledaren/ mentorns "bra jobbat" gör mej glad som en skolflicka och jag funderar på om jag ska köpa ett rött äpple till henne för att fjäska till nästa pass. 

Vi presentation med patienten "Asta- barnmorska här idag", känns det som om jag leker/ härmar nån förebild och som om det står FEJK skrivet i pannan på mej.

Jag blir plötsligt lättad över att kunna sätta en pvk (typ nr 100 000 i mitt yrkesliv.)

Tröttheten är förlamande. Samtidigt så speedar kroppen. Ingen lyckad kombo.

När kollegor pratar en bit bort med sänkta röster funderar jag på om de diskuterar hur ODUGLIG jag är. 

Tröttheten som infinner sej när jag ser tilliten som överläkaren har till handledaren/ mentorn, samma tillit som jag rönt av mina överläkare på medicin, och som kommer ta mej typ... fram till pensionen att återerövra här.

Väl hemma funderar jag på minsta detalj som jag gjort och om jag kunde gjort den annorlunda/ bättre.

Jag får tvinga mej själv att inte ringa till BB för att höra om mor och barn fortfarande lever (överlevt.) Hur många gånger har jag inte under mina år som syrra flinat åt nya kollegor som gör så?

Skämt å sido, visst har jag en viss grundtrygghet i mina år som syrra.
En hel del har jag nytta av. Bemötande. Till viss del klinisk blick. Medicinteknik.
Och jag är äldre. Tryggare i mej själv.
Men förvånansvärt mycket ÄR tillbaka på ruta ett och jag vidhåller känslan jag haft varje gång en klasskompis nöjt konstaterat att "Phu, snart är vi färdiga, gud vad skönt"... Studentlivet är en picknick i parken jämfört med det/ dom första hundåren som ny och osäker barnmorska.

Nu ska jag lägga mej. Sova kan jag fetglömma.
Och imorgon skall jag förhoppningsvis bli klar med kompletteringarna på uppsatsen. Sen är åtminstone DET gjort.

Puss/ Asta

Praktikrapport

Alltså, den här praktikomgången. Så omtumlande. Så mycket känslor.
Att säga att det är bergochdalbana är ett understatement.
Och jag vet inte, jag VET ärligt talat inte om jag som vanligt har för höga krav på mej själv eller om jag faktiskt inte har vad som krävs den här gången. Jag vet inte!
Mer å mer står det klart för mej vilket fantastiskt svårt yrke det är att vara barnmorska. Så oerhört ensamt ansvar. Det är på ett helt annat sätt än att vara sjuksköterska.
Förra veckan kände jag att jag hade det i min hand.
Att det gick bra. Att jag utvecklades. Att jag började få in känslan.
Denna veckan...
Nåt helt annat.

I går trodde under en skräckfull timma att jag ådragit en ung kvinna en sfinkterbristning. Jag höll ihop inför patienten men bröt ihop utanför rummet av skam, förtvivlan, skräck. Jag ville verkligen bara springa därifrån och aldrig utsätta någon mer kvinna för mej. Alltid mer utsätta mej för den rädslan.
Nu visade det sej inte vara en allvarlig bristning. Det syddes ihop och kvinnan var supernöjd... men känslan! Känslan.
Jag sov inte många minuter i natt.

Idag fick jag kritisk feedback av min handledare. Inte elak eller orättvis feedback på nåt sätt utan saker jag behöver ta till mej och förändra.
Bra, handfasta saker som jag med halva tiden kvar på praktiken har möjlighet att försöka tänka på.
Det var bara det att just idag var inte självförtroendet på topp.
Och hon är rak och direkt, kunnig, noga och ganska sträng. Jag gillar det, jag är grymt tacksam över båda mina handledare som är rätt olika men suveränt duktiga på olika sätt.
Men hennes "Om du bryter ihop för att du orsakat en sfinkter och funderar på att aldrig komma tillbaka så kan jag lova dej att om du missar att ett barn du har ansvaret för dör så kommer du verkligen inte jobba en dag till som barnmorska!"
Nä.
Och klumpen växte. Tvivlet.
Jag har tre veckor kvar och jag skall verkligen, verkligen försöka ta till mej vad hon har sagt att jag behöver förbättra mej på. Verkligen verkligen spotta i nävarna, inte tycka synd om mej själv, bara jobba på.

Jag behöver bli mindre mjäkig med patienterna.
Jag behöver bli mer chef i förlossningssituationen.
Jag behöver bli snabbare. Mer beredd på att en lugn situation kan förändras.
Jag behöver ha ständig koll på CTG, även om jag äter, har lunch, sitter å pratar... alltid ett halvt öga på skärmen.
Jag behöver bli bättre på att alltid tänka ett steg längre och "tänk om."
Det är de stora områdena. Sen är det finlir. Innan jag klarar av det enkla.
Som min handledare sa "Om fem förlossningar ska du faktiskt fixa att handha en förlossning. Själv!"
Jepp.
Tre veckor kvar.

Om tre veckor kommer jag inte vara FÄRDIG på några villkor men jag måste vara duglig. Om det ska gå. Om jag ska utsätta mej själv och andra för det här.

Puss/ Asta