Samtalet

Så kom då samtalet. Samtalet jag visste skulle komma. Samtalet jag väntat på i decennier. Ett samtal som ändå inte går att förbereda sej på.
Min bror är död.

Trettio år av missbruk och med fler liv än en katt.
Han har överlevt att bli skjuten, han har överlevt att bli knivhuggen.
Han har överlevt otaliga överdoser, en natt kom han in två gånger till akuten med överdos.
Han har överlevt ett brustet aortaaneurysm. Som han sen misskötte.
Han har överlevt att försöka hoppa upp från sjunde våningen. Överlevt självmordsförsök med tabletter och el. Han överlevde en mordbrand.
Han har druckit sej fullkomligt alkoholförgiftad på handsprit och injicerat kaktussaft.
Och detta är bara det vi vet om.

Men i söndagsnatt tog det slut. På ett torg i Malmö blev han huggen med något, förmodligen en kniv, i både rygg och hals och dog strax efter han kom till akuten. Ett fyrtiofemårigt liv, till större delen ett rent helvete med väldigt få stunder av glädje eller ens lugn, är över.

Jag grät av beskedet.
Efter det är ögonen snustorra. Jag är tom invändigt. Tom å tung.
All min energi går åt till att få mamma att överleva. En mamma som levt 45 år genom honom och bara honom. En mamma som blivit sjuk och gått sönder av rollen som anhörig till en blandmissbrukare. Som blivit misshandlad, hotad, rånad. Men som oxå älskat, oroat sej och under trettio års aktivt missbruk ständigt sökt hjälp, ständigt försökt skydda, alltid älskat, aldrig gett upp.
Jag är imponerad att hon står upp. Att hon kan andas.
Det vet i fan om jag klarat av.
Mina känslor är avstängda. Nedsläckta. Allt fokus är på henne nu. Timme för timme.
Jag har aldrig varit någon vidare bra dotter. Av goda skäl förvisso men ändå.

Tids nog får jag ta i det här.
Soliga minnen av min lillebror som barn. Han var så söt, så älskad.
Ta i att vi bara haft mycket sporadisk kontakt under hans missbruk.
Ta i att jag inte kunde hjälpa honom. Att jag valde mej och mina barn först.
Tids nog får jag konfronteras med de där inre bilderna av hans sista timma i livet som pockar på men trycks bort.

Inte idag. En annan dag.
Vila i frid lillebror. All din ångest är över.

Puss/ Asta

Snart så

Om två veckor... eller sex arbetspass... går jag på sommarsemester.
Lite tidigt, jo jag vet, men vi har tre perioder och jag blev lottad att välja sist och då var juni kvar. Så de tre sista veckorna i juni ska jag tanka kraft för ett år framåt.

Jag hoppas så att jag har vädret med mej. Juni kan ju vara jättefint. Jättefult med dessvärre. Det är det som ÄR med den svenska sommaren. När den är fin är den bäst i världen men dessvärre vet man aldrig. Vi svenskar är unikt väderfixerade, vilket inte är så konstigt. Under några få veckor väcks drömmar om ett socialt uteliv, när vi ska grilla/ bada/ umgås/ dricka rosé/ leva upp och ut. Tanka D-vitamin och bränna så vi klarar ett halvår i nästan kompakt mörker.
Att inte få sol å värme på sin semester är lite av en katastrof men i värsta fall så har jag ju alltid den där veckan på Kos i augusti när jag VET att solen kommer att skina och havet vara ljummet.

Jag längtar faktiskt efter semester.
Visst har jag haft enstaka veckor lediga, senast nu när vi var i Barcelona, men tre veckor i stöten var flera år sedan jag hade.

Jag tänker framför allt hinna med...

Läsa mkt böcker. Lagom till semestern skall jag utnyttja Bookbeats erbjudande om två veckor gratis. Jag är läsartypen som gillar riktiga böcker men nu ska jag ge ljudboken en chans. Oxå. Jag tänker läsa riktiga böcker med.

Umgås med vänner. Spontanträffar på stan. Vinkvällar på altanen. Nån fest må hända. Jag behöver se om mina vänner. Jag hoppas hinna träffa lite avlägsna vänner som världens bästa handledare Johanna och kanske min superhero Nina.

Sola. Jag vill nyttja mina snygga bikinis och bli brun.

Springa. Jag tänker mej att jag skall förena ljudboksambitionen med springambitionen. Första boken jag tänker lyssna på är en som jag hört mycket gott om. "Hjärnstark". Om motions påverkan på hjärnan.

Allmän vardagslyx. Ni vet... sovmorgon. Middagslur. Grilla allt från ekoentrecote till hotdogs.

Umgås med barnbarn. Mitt äldsta barnbarn skall gå på simskola så jag hoppas kunna avlasta hennes mamma med att antingen gå dit eller oxå passa småsyskonen under tiden. 

Bada är väl dessvärre inte att tänka på, jag doppar mej ogärna om det är under 20 grader och Winnerbäck har ingen turné i sommar så där blir det torrskott men nån liten utflykt skall jag väl få till.

Vad ska du göra på semestern?

Puss/ Asta

En till

Jag har köpt ännu en bikini. Trots att jag fick en jättefin och dyr från Bh-Pia i födelsedagspresent så sent som i mitten av maj. Till er av ungarna som var med och bidrog till den, jag älskar den, den är klassisk och jag kommer kunna ha den i trettio år... eller till jag gått upp för mycket i vikt.
Men jag var ändå... var hela tiden... sugen på nåt i färg, gärna grönt.

Och som så många gånger förr lockade mej Louise som har bloggen Big Ass Fashion in i fördärvet. Hon visade denna bikini från Twilfit och jag föll som en fura. På vinst och förlust beställde jag en via nätet och den passade superbra.
För... som jag sagt tidigare, en bikini är en bikini, alldeles oavsett hur bra/ dyr/ snygg den är och ingen plastikoperation.
Med det menar jag att att vi ofta... jag i alla fall... har orimliga förväntningar när vi provar just bikini.
"Men va fan, det valkar ju sej här", "hänger där", "bullar ut  si eller så."
Ja! Det är så min kropp ser ut. För att jag inte är tjugo år, inte lyft och fettsugit, inte hårdbantat och tränat stenhårt. Så ser den ut och det duger för mej.
Att avstå glass, pizza på en solig uteservering, kall öl på altanen å annat av livet och särskilt sommarens goda är för mej inget alternativ.
Då så. Då har jag valt.
Och kroppen min ställer upp dag efter dag utan större krångel.

Ja det tror fan att den ska prydas av en (två!) snygg bikini.

Puss/ Asta