Så kom då samtalet. Samtalet jag visste skulle komma. Samtalet jag väntat på i decennier. Ett samtal som ändå inte går att förbereda sej på.
Min bror är död.
Trettio år av missbruk och med fler liv än en katt.
Han har överlevt att bli skjuten, han har överlevt att bli knivhuggen.
Han har överlevt otaliga överdoser, en natt kom han in två gånger till akuten med överdos.
Han har överlevt ett brustet aortaaneurysm. Som han sen misskötte.
Han har överlevt att försöka hoppa upp från sjunde våningen. Överlevt självmordsförsök med tabletter och el. Han överlevde en mordbrand.
Han har druckit sej fullkomligt alkoholförgiftad på handsprit och injicerat kaktussaft.
Och detta är bara det vi vet om.
Men i söndagsnatt tog det slut. På ett torg i Malmö blev han huggen med något, förmodligen en kniv, i både rygg och hals och dog strax efter han kom till akuten. Ett fyrtiofemårigt liv, till större delen ett rent helvete med väldigt få stunder av glädje eller ens lugn, är över.
Jag grät av beskedet.
Efter det är ögonen snustorra. Jag är tom invändigt. Tom å tung.
All min energi går åt till att få mamma att överleva. En mamma som levt 45 år genom honom och bara honom. En mamma som blivit sjuk och gått sönder av rollen som anhörig till en blandmissbrukare. Som blivit misshandlad, hotad, rånad. Men som oxå älskat, oroat sej och under trettio års aktivt missbruk ständigt sökt hjälp, ständigt försökt skydda, alltid älskat, aldrig gett upp.
Jag är imponerad att hon står upp. Att hon kan andas.
Det vet i fan om jag klarat av.
Mina känslor är avstängda. Nedsläckta. Allt fokus är på henne nu. Timme för timme.
Jag har aldrig varit någon vidare bra dotter. Av goda skäl förvisso men ändå.
Tids nog får jag ta i det här.
Soliga minnen av min lillebror som barn. Han var så söt, så älskad.
Ta i att vi bara haft mycket sporadisk kontakt under hans missbruk.
Ta i att jag inte kunde hjälpa honom. Att jag valde mej och mina barn först.
Tids nog får jag konfronteras med de där inre bilderna av hans sista timma i livet som pockar på men trycks bort.
Inte idag. En annan dag.
Vila i frid lillebror. All din ångest är över.
Puss/ Asta
Så tragiskt att läsa att din bror gått bort, jag beklagar.
SvaraRaderaTrots att du visste att det en dag förmodligen skulle hända.
Det är en sorg och det kommer förmodligen att ta sin tid.
Min yngsta bror dog när han bara var 32.
Under många år innan drogade han, mot slutet var det GHB.
Men så tog han sig i kragen och gick på behandling.
Hade varit drogfri närmare två år då han tog ett felaktigt beslut.
Han drog ihop en fest med tre andra vänner, fixade hembränt som han blandade med folköl.
Spriten var dålig, hans kropp klarade inte av det, knappt ett dygn senare hittades han död i sin lägenhet.
Den andra killen hittades död två dygn efter festen.
Det var en svår tid som jag idag inte minns så mycket av.
Jag och pappa tömde och städade ut hans lägenhet, begravning hölls, minnesstund likaså och sen var det över.
Men inte i hjärtat vare sig för mig eller min pappa.
Min mamma valde att inte delta i något runt hennes yngsta sons död, hon skickade inte ens blommor till begravningen men antagligen stängde hon av för att överleva.
Det är något jag vill tro i alla fall.
Min lillebrors död var totalt meningslös, det fanns ingen vits med den.
Han var på rätt köl men bangade ur en enda kväll och där skrev han under sin dödsdom.
Jag har förlikat mig med det idag.
Vad bra att du försöker finnas för din mamma i denna jobbiga stund, jag vet hur mycket min pappa behövde mig då när yngsta broder dog.
All kraft, styrka och kärlek till dig i din svåra stund!!
Varm kram
Har inga ord som hjälper men beklagar sorgen.
SvaraRaderaVar rädd om dig själv i allt det här som du har framför dig och ta en sak i taget, ett steg i taget.
Hoppas du har familj och vänner till stöd och tröst för dig.
Kram ❤️
Som socialsekreterare som jobbar med människor som har missbruksproblematik så blir jag väldigt berörd av ditt inlägg. Jag möter dagligen dessa trasiga kämpade människor med sina olika tunga bagage och livshistorier. Jag är dessutom anhörigambassadör på min arbetsplats och vet vilket enormt jobb, tid och engagemang som massor av människor till missbrukande närstående lägger ner! Vad din mamma går igenom kan jag knappt föreställa mig. Men vad du än kommer att tänka om ditt eget engagemang i din bror när han levde, vill jag bara säga: Du gjorde inget fel! Din bror har verkligen haft ett tufft liv. Men du valde ett annat liv med barn och familj. Du valde att lägga fokus på dom istället för att slukas av rollen som medberoende. Känn aldrig skuld för att du gjorde det. Du valde ditt liv precis som han valde sitt.
SvaraRaderaNu har han fått frid och kan vila ut från sitt hårda liv. Och din mamma kan äntligen få ro själen även om det kanske tar ett tag innan hon hittar den känslan. Jag hoppas hon tillåter sig att läkas så att hon kan unna sig att njuta av livets äldre dagar. Och till dig vill jag ge en stor kram och hoppas att den kommande tiden ska ge dig insikt i att du gjorde rätt i att stå lite tid sidan om. Kram Mariah
Mine tanker går til dere ��
SvaraRaderaSå sorgligt och fasansfullt livet kan vara ... så små vi människor är i vår kamp att leva eller bara överleva. Vi bär våra ok, våra tillkortakommanden, våra laster, våra rädslor, för en del blir det för tungt, kraften räcker inte, förmågan att hitta beständig harmoni finns inte, de går längs stupets rand och till sist tar det slut. Finns inte mer här hos oss och vi kan bara försöka minnas de ljusa och goda ögonblick som vi delat med dem. De som efter hårda tider lämnar jordelivet på det sätt som din bror, de har förhoppningsvis kommit till en bättre värld, en ljusare och varmare värld ... Till dig och dina nära - tusen tankar med styrka, tröst och hopp/ Mormor
SvaraRaderaDet finns inga ord att säga....
SvaraRaderaMen jag säger som Mariah, känn ingen skuld för ditt liv.
Du valde ditt liv å satte dina barns väl först, han valde sitt liv även om jag förstår att han måste varit sjuk å självmedicinerat med drogerna.
Men nu är han fri från sina plågor å har fått ro å jag hoppas din mamma får ro när hon inte längre behöver kämpa för honom.
Att hon får sina återstående år ljusa å fina.
Varm kram till dig...
Så outsägligt ledsamt. Vila i frid ❤ kram Elin
SvaraRadera