söndag 31 december 2017

Ett inlägg om tid

Anneli Lodéns foto.

Jag ger inga nyårslöften. Nyårsmål skrev jag ju däremot om för några inlägg sedan.
Man kan tycka vad man vill om att lova, krångla och göra sej till bara för att det är ett nytt år. Jorden snurrar i sin eviga bana kring solen och det där med dagar, veckor, månader å år är bara något vi människor hittat på.
Men jag tycker att det känns bra med nystarter och faktiskt så känner jag en viss tillförsikt om att det, trots att världsläget inte är det bästa osv, att det ska bli ett bra år.

Vad det gäller det där med nyårsmål där jag räknade upp allt ifrån att börja springa (igen) till att köpa en viss klänning så finns det vissa saker som känns mer angelägna och en sån sak är det här med att frigöra tid.
Av någon anledning så har jag brist på tid. Jag känner alltid att jag inte hinner

... ha städat hemma
... träffa dem jag älskar tillräckligt
... springa
... eller ens gå ut med hunden tillräckligt
... följa serier
... läsa böcker i den utsträckning jag skulle önska
... lära mej nya saker
... osv
Och när jag funderar på varför så har jag ingen aning. Eller jo, det har jag men jag förstår ändå inte hur all tid slukas.

Jag jobbar en rätt hög procentgrad för att jobba natt och eftersom jag sover dåligt så tillbringar jag väldigt mycket tid med att antingen ligga i sängen eller att gå runt som en zombie. Ofta är det så att jag ligger i ett mörkt rum (och svär över att jag inte sover) både hela dagen innan och hela dagen efter jag jobbat.
Jag lägger dessutom oceaner av tid på sociala medier. På att kolla uppdateringar av facebook, instagram och twitter utan att det egentligen ger mej någonting.
Det tvärtom stjäl både tid och energi.
Roligare är kanske wordfeud och 10i10 som jag spelar på telefonen men det slukar fortfarande tid.

Jag ska verkligen försöka att få bättre ordning på min sömn och jag ska drastiskt skära i min datortid. Jag vill inte släcka ner konton men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att minska ner tiden vid datorn och med telefonen i handen.
Jag har försökt förr och misslyckats, varför är det egentligen så svårt?
Det jag tänker behålla är bloggen för den är det som ger mej mest energi.
Men jag tänker inte kolla 25 gånger om dagen om ni kommenterat något och jag skall försöka att inte lägga energi på att bli frustrerad när ni inte gör det.

Summa summarum så vill jag fördela om min tid till att leva mer i det verkliga livet och att göra saker som ger istället för tar.
Det låter enkelt... vi får väl se hur lätt det blir.

Gott nytt år kära läsare. Önskar er en härlig kväll och ett fantastiskt 2018.
Själv ska jag in i jobbubblan.

Puss/ Asta

fredag 29 december 2017

Så gick det med målen 2017

Anneli Lodéns foto.

1. Komma ut och gå varje dag. Egentligen räknas bara sjukdom å ond bråd död som ursäkt att slippa. tio minuter bör jag hinna i alla fall.
Fail. Det blev det inte mycket med. Faktiskt har jag varit ute mindre än någonsin. 

2. Komma igång och springa igen.
Fail. Till å från lyckades jag väl men nån etablerad vana har det inte blivit.

3. Väga... är nu snäll å högst rimlig... 65 igen. Det är 5 kg mer än i fjol och fyra kilo mindre än nu.
Superfail. Väger tvärtom mer än någonsin.

4. Känna ett någolunda lugn när jag går till jobbet i slutet av året (Som barnmorska, fattar ni... galet!)
Jepp. Det gör jag nog.

5. Inte börja med Zopiklon igen hur illa det än blir med sömnen när jag börjar med nattjänst.
Jepp. Det löftet har jag hållit. Är så glad för det.

6. Ligga med min man lite oftare.
Superfail här med.

7. Fortsätta vara den bästa mormorn och farmorn jag kan.
Jepp. Som med alla relationer känner jag att jag borde mer men på det stora hela så är jag både engagerad och kärleksfull.

8. Älska varje minut på Kos. Men oxå unna mej stunder när jag tänker att det inte är JAG som är småbarnsmamma.
Jepp. Det gjorde jag verkligen! Verkligen!

9. Komma igång med mitt hjälparbete, hur det nu ska se ut, men sätta tänderna i ideellt arbete.
Fail. Har inte haft ro. Har haft så oerhört mycket med mej själv som nu.

10. Försonas med pappa?
Jepp. Så skönt.

11. Tvätta bort sminket och borsta tänderna innan jag lägger mej.
Fail. Slarvat lika mycket som tidigare.

12. Shoppa mindre.
Fail. Inte precis.

13. Boka tid hos tandläkaren och laga mina andra hål med.
Fail. Inte gjort.

14. Boka tid hos veterinären och ta bort tandsten på Gotteman.
Fail. Inte det heller.

15. Fortsätta försöka bli en bättre kompis till mej själv.
Här blir varken misslyckat el lyckat jag har försökt men inte alltid lyckats.

16. Ta bättre hand om mina kompisar.
Fail. Nej det har jag väl inte direkt lyckats med.

17. Skaffa minst en ny vän.
Jepp.

18. Ta några vita månader under året.
Fail.

19. Njuta av sommaren.
Fail. Det blev inte så himla mycket sommar att njuta av.

20. Minst sex dejter med min man.
Fail. Vi fick kanske till 2 el 3 dejter. 

Sammanfattningsvis "si så där" men skam den som ger sej. Och jag har ju redan skrivit mål för 2018. Får se om jag klarar det bättre nästa år.
Skam den som ger sej, sikta mot stjärnorna vet ni... 


Hur gick det med era mål?

Puss/ Asta 

lördag 23 december 2017

Önskeinlägg från ett troll.

 

Ännu ett önskeinlägg. Ett kinderägg i rasistiskt tänkande.

Här får du önskeinlägg i julklapp. Hur känns det att vara ansvarit för fittjavåldtäkten? Önskar du att det var du? Hur många negrer har du knullat?
God jul önskar Anki


Ja, jag vet. Inte mata trollen. Jag har bara så förbannat svårt att låta sådana här rikspuckon stå oemotsagda.
Och jag vet inte vilket som är bäst? Besvara (förmodligen inte) eller markera Skräppost på kommentaren (förmodligen.)

Jag nöjer mej med att besvara "Ankis" tre frågor så här: 1.) Nej. 2.) Nej och 3.) Skit i det du. Jag tror nämligen det bara är att förbruka onödig energi. En människa som "Anki" är hopplöst förlorad. För korkad för sitt eget bästa.
Jag vänder jag mej istället till er andra. Vad ska man göra med den här typen av människor?
Alla är ju inte så... vad ska vi säga okamouflerat rakt på sak som frågeställaren här men väldigt många hyser de här tankarna.
Nämligen att våldtäkten i Fittja som utfördes av män av utländsk härkomst, (om de var svenskar och födda här har jag ingen aning om, säkert inte Anki och hennes folk heller). och att vi som står upp för en generös flyktingpolitik därför är medskyldiga. Och att invandringen måste stoppas för att skydda kvinnor.
Som om våldtäkter kom med män från andra länder, som om våra egna pojkar å män inte var kapabla till sån här skit och har varit i alla tider.
#metoo och #allavi visar med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.
Kvinnor genom hela samhället vittnar om att övergrepp begångna av män.
De flesta av oss har blivit utsatta av svenska män. Inte för att svenska män är värre än män av andra nationaliteter utan för att de är i majoritet här.
I England är engelska män i majoritet, i Indien indiska osv.

Jag tycker det är synnerligen tragiskt när en kvinna som livet redan farit tufft fram med först blir förnedrad i en trappuppgång, sedan i en domstol och därefter i den här typen av rasistiska agendor.
Har du inget hut i kroppen "Anki"?

#metoo som så många av oss är stolta å glada över kommer att vara ett luftslott och värt precis ingenting om vi inte får män och kvinnor som "Anki" att förstå det. Förstå att sopa framför egen dörr innan eller åtminstone samtidigt som vi tar itu med skit vi importerat. Att våga syna bjälken i det egna ögat. 
Jag tror... till skillnad från många av mina feministiska systrar... att vi behöver ha männen med på tåget. Män lyssnar mer på män.
Så hur når vi fram?

Puss/ Asta

Ps. Och för fan "Anki" lär dej stava, det är pinsamt hur dålig koll ni Svärjevänner har på ert eget språk.