Bluffsyndromet

Bluffsyndromet, beskrivet på följande vis av Wikipedia...
Bluffsyndromet (översatt från engelskans "impostor syndrome") är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är. Bluffsyndromet är lika vanligt bland båda könen, tidiga studier fokuserade dock på högpresterande kvinnor.

Hell yes att jag har mina perioder av detta och det har förföljt mej i hela mitt vuxna liv. Kanske när jag var barn med.
Det har rört de flesta områden i mitt liv, allt ifrån kärleksrelationer till vänskapsrelationer. Allt ifrån föräldraskap till yrkesliv.
Känslan av att inte duga, inte räcka till, av att på olika sätt ha tilldelats roller i livet på ren tur eller ja... bluffat mej till dem.
Att någon, precis när som helst, ska komma och avslöja mej och ta körkortet/ barnen/ yrkeslegitimationen eller vad det nu må vara ifrån mej.
Jag har förstått att det är vanligt och att det är extra vanligt bland arbetarklassungar med lite halvkärv barndom.
Känslan av Du ska inte tro att du kan, att du räcker till.

Just nu handlar det framförallt om mitt yrke.
Jag kan... relativt ofta... känna mej som en crapy förälder och mor/ farförälder också... men i huvudsak handlar det om mitt jobb.
Jag HAR ett svårt yrke. (Om det finns någon nytillkommen ny läsare så arbetar jag som förlösande barnmorska sedan drygt 3 år tillbaka.)
Det är väldigt mycket mer än att plocka ut ungar.
Det är självständigt och ibland svårbedömt och små fel kan få stora konsekvenser.
Efter tre år känner jag väldigt ofta att jag borde kunna mer, vara mer trygg, ha en större kapacitet. Jag jämför mej med kollegor som har samma erfarenhetslängd och känner alltid att jag är klart sämst.
Att de kan, vet och utstrålar så mycket mer.
(Trots att jag så klart vet att det är värlssämst att hålla på å jämföra sej.)
Barnmorskor, i synnerhet förlösande barnmorskor, är kända för att vara kompetenta, orädda, ha mycket skinn på näsan, stort driv och hög självständighet. Vi har världens äldsta yrke. Modiga, kunniga kvinnor tusen och åter tusen år tillbaka.
Till å från (just nu mkt till) tvivlar jag på att jag räcker till, att jag duger och jag kan känna mej övertygad om att det  
n ä r   s o m   h e l s t   kommer att hända något förskräckligt.
Har jag vad som krävs eller vad det ett stort katastrofalt jävla megamisstag att tilldela mej den där legitimationen?
Hur tog jag mej igenom utbildningen? Väl godkänd och med fina vitsord från mina handledare ute på förlossningen?
Jag vet inte.

Jag vet att kriserna kommer mer sällan och att svackorna inte är lika djupa men att de är jobbiga som fan ändå.
Jag skrev om det här på Instagram och flera har hört av sej privat och berättat om sina tillkortakommanden och känslor av att vara en bluff.
Och DET är en av mina drivkrafter med att inte låtsas vara kaxigare än vad jag är.
Skammen över sprickorna i rustningen blir mindre när vi delar dem.
Kanske rent av... mänskliga?

Puss/ Asta