Bluffsyndromet

Bluffsyndromet, beskrivet på följande vis av Wikipedia...
Bluffsyndromet (översatt från engelskans "impostor syndrome") är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är. Bluffsyndromet är lika vanligt bland båda könen, tidiga studier fokuserade dock på högpresterande kvinnor.

Hell yes att jag har mina perioder av detta och det har förföljt mej i hela mitt vuxna liv. Kanske när jag var barn med.
Det har rört de flesta områden i mitt liv, allt ifrån kärleksrelationer till vänskapsrelationer. Allt ifrån föräldraskap till yrkesliv.
Känslan av att inte duga, inte räcka till, av att på olika sätt ha tilldelats roller i livet på ren tur eller ja... bluffat mej till dem.
Att någon, precis när som helst, ska komma och avslöja mej och ta körkortet/ barnen/ yrkeslegitimationen eller vad det nu må vara ifrån mej.
Jag har förstått att det är vanligt och att det är extra vanligt bland arbetarklassungar med lite halvkärv barndom.
Känslan av Du ska inte tro att du kan, att du räcker till.

Just nu handlar det framförallt om mitt yrke.
Jag kan... relativt ofta... känna mej som en crapy förälder och mor/ farförälder också... men i huvudsak handlar det om mitt jobb.
Jag HAR ett svårt yrke. (Om det finns någon nytillkommen ny läsare så arbetar jag som förlösande barnmorska sedan drygt 3 år tillbaka.)
Det är väldigt mycket mer än att plocka ut ungar.
Det är självständigt och ibland svårbedömt och små fel kan få stora konsekvenser.
Efter tre år känner jag väldigt ofta att jag borde kunna mer, vara mer trygg, ha en större kapacitet. Jag jämför mej med kollegor som har samma erfarenhetslängd och känner alltid att jag är klart sämst.
Att de kan, vet och utstrålar så mycket mer.
(Trots att jag så klart vet att det är värlssämst att hålla på å jämföra sej.)
Barnmorskor, i synnerhet förlösande barnmorskor, är kända för att vara kompetenta, orädda, ha mycket skinn på näsan, stort driv och hög självständighet. Vi har världens äldsta yrke. Modiga, kunniga kvinnor tusen och åter tusen år tillbaka.
Till å från (just nu mkt till) tvivlar jag på att jag räcker till, att jag duger och jag kan känna mej övertygad om att det  
n ä r   s o m   h e l s t   kommer att hända något förskräckligt.
Har jag vad som krävs eller vad det ett stort katastrofalt jävla megamisstag att tilldela mej den där legitimationen?
Hur tog jag mej igenom utbildningen? Väl godkänd och med fina vitsord från mina handledare ute på förlossningen?
Jag vet inte.

Jag vet att kriserna kommer mer sällan och att svackorna inte är lika djupa men att de är jobbiga som fan ändå.
Jag skrev om det här på Instagram och flera har hört av sej privat och berättat om sina tillkortakommanden och känslor av att vara en bluff.
Och DET är en av mina drivkrafter med att inte låtsas vara kaxigare än vad jag är.
Skammen över sprickorna i rustningen blir mindre när vi delar dem.
Kanske rent av... mänskliga?

Puss/ Asta

Stolt & glad

På nätet... följer ohälsosamma grupper tror jag... så läser jag just nu så mycket som gör mej sorgsen (och rätt förbannad) om förlossningsvården och barnmorskor. Den ena berättelsen efter den andra om missnöjda patienter som upplever sej felaktigt behandlade. En  misstro mot barnmorskor om att vi är inkompetenta alternativt onda. En kollega från Skåne som dömdes i Tingsrätten och föräldrar som uppmanas stämma och anmäla min yrkeskår allt vad de orkar.
I verkligheten upplever jag väldigt lite av det.
Visst, dagens föderskor är många gånger mer rädda än gårdagens.
Många unga har en anamnes av ångest och annan psykisk ohälsa och bristande tillit till kroppens förmåga men ändå...
Den överväldigande majoriteten av de patienter jag möter sätter stor tillit till mej och uttrycker efteråt tacksamhet och glädje.
Det är en fröjd och en ära att få bistå kvinnor i ett av deras livs viktigaste (och tuffaste) stund. Att få se vilka jävla krigare de är.
De får ett barn. Min belöning är en annan...

För trots all skit man läser på nätet. Trots svårtolkade CTG som håller mej på tå (på ett dåligt sätt), förlossningar man sliter med en hel natt med och inte får se frukten av, hårda golv och värkande muskler.
Att få bistå vid en förlossning, se ett friskt barn komma till världen, uppleva den magiska sekunden när den fetala cirkulationen upphör och barnet drar sitt första andetag. Med egna ögon se föräldrar födas, smärtor ta slut, kärleken ta över... DET är magiskt. Det är förtrollande, berusande fantastiskt.
I det närmaste religiöst.

Jag älskar mitt jobb.
Hur många kan säga det? Hur många känner sej hög på sitt sitt arbete?
Hur många arbetar 10 timmar och vill inte det ska vara en minut kortare och hur många längtar tillbaka när de kommer hem?
Det är ett privilegium.

Näst ungarna och att välja den hundras jag gjort är barnmorskeriet det jag är mest stolt över.
Att jag läste. Trots att jag var "äldre" och kunde mitt jobb.
Lämnade det trygga. Mina kunskaper, mina vänner och kastade mej ut.
Jag ger ofta mej själv så mkt skit för att jag ängslas och nojar och ältar och känner att jag aldrig riktigt duger men DET är ta me fan både modigt och stort.
Tänk så många som stannar kvar av gammal ohejdad vana på sin arbetsplats.
Som aldrig utmanar sej själva.
Som inte vågar.
Hur räddhågsen jag än är så gjorde jag inte det.
Och... det går upp å ner... i bland undrar jag hur i helvete jag kunde tro att jag skulle klara det här?
Men ibland... som idag... känns det så fantastiskt rätt.

Puss/ Asta

Så otroligt sorgligt.

I går kom domen i Tingsrätten kring det uppmärksammade fallet mot en barnmorska. Hon förlöste en gosse som överlevde men som ådrog sej hjärnskador och som ca ett år senare avled. IVO har granskat fallet och riktat hård kritik mot barnmorskan på flera punkter. Därefter gjorde föräldrarna en polisanmälan. Barnmorskan dömdes av Tingsrätten för Grovt vållande till kroppsskada. Hon fick villkorligt straff och dagsböter. Länk till en av artiklarna om detta här.
Detta är en tragedi för samtliga inblandade. Mina tankar går till föräldrarna som förlorade sitt barn och till en kollega som för alltid får bära detta med sej.

Lisa Bjurvall, journalisten bakom BB-upproret, har en Instagramprofil.
På det kontot skrivs och jag citerar:
"Kvinnor, både intervjuade i BB-krisen och inte, har hört av sig till mig i mängder sedan Elliot-domen igår och undrat om de har chans till upprättelse.
Kör på säger jag, stäm och anmäl- vi kan inte ha ett rättslöst land för just spädbarn och gravida!"

Detta att sjukvårdspersonal anmäls till polis och åtas har hittills varit ovanligt i vårt land, jag känner bara till några fall. Vi talar nu om när en sjukvårdspersonal anklagas för att i sitt yrkesutövande varit oskicklig, inkompetent eller gjort grova misstag och inte när det handlar om en brottslig handling.
Det normala förfarandet när en allvarlig händelse inträffat är att IVO utreder saken och att det framförallt letas fel på systemnivå snarare än enstaka syndabockar. Trots det händer det så klart att sjukvårdspersonal blir av med sin legitimation, på prov eller för gott. IVO anmäler till HSAN om de finner skäl till att något sådant skall vara aktuellt. Ungefär så tror jag att det går till.
Detta system är något som gagnar alla och inte minst personal och anhöriga.
Genom att söka efter systemfel och inte syndabockar säkerställs en öppenhet och transparens i vården. Lärdomar kommer fler till gagn och risken att den som felat skall mörka för att rädda sitt eget skinn minskar.
Vart vi hamnar om patienter och anhöriga börjar polisanmäla (polisen i all ära men de har ingen medicinsk kompetens) vågar jag inte riktigt tänka på?
Kanske som i USA där personalen betalar svindyra försäkringar för ev stämningar och där sjukvård genomförs "för säkerhet skull."

Jag tänker oxå att den här hätskheten och tonen som "BB-krisen" har inte gynnar någon. "Kör på säger jag, stäm och anmäl..."
Först vill jag säga att Sverige har en förlossningsvård i världsklass.
Det är inget rättslöst land för spädbarn och gravida.
Jag vill betona att svenska barnmorskor har en utbildning som står sej väl internationellt.
Vi har en mkt låg mödra och barndödlighet och andelen svåra bristningar har sjunkit de senaste åren. Källa Läkartidningen
De allra flesta kvinnor som genomgått en förlossning får ett friskt barn och går nöjda ut i livet. Kvinnor som fått korrekt diagnostiserade och suturerade bristningar har sällan problem.
Men med det sagt så finns det fortfarande problem, främst i form av tillgänglighet på vårdplatser i storstadsregionerna och avstånd i norra Sverige.
Bristen på barnmorskor ökar, kanske framför allt inom förlossningsvården.
Barnmorskor har länge kämpat för 1 till 1 vård, dvs en kvinna i aktiv förlossning per barnmorska därför att man vet att det är viktigt både ur säkerhet och trygghetsperspektiv.
Udda tider, helger och storhelger. Stress, komplexa situationer, otillräcklighet.
Så kan arbetet som barnmorska på en förlossningsavdelning beskrivas.
Samtidigt som det, förstås, är världens roligaste och mest tillfredsställande jobb att få se föräldrar födas och välkomna nya världsmedborgare till jorden.
Risken med den här domen och med Lisa Bjurvalls hetsande om att anmäla är att allt fler barnmorskor söker sej bort ifrån förlossningsvården och att det blir svårare att rekrytera nya.
Risken är att patienterna blir än mer lämnade på kompetens och närvaro vilket jag antar att vi alla tycker vore förödande.
Barnmorskorna förlorar på denna ton i debatten men de gravida kvinnorna förlorar än mer.

Vem skall egentligen vilja arbeta med ett så komplext och stressfyllt yrke om ett misstag kan leda till polisanmälan, uthängning och dom?
Jag vet i alla fall att det stukat min arbetslust rätt så rejält.

Puss/ Asta

Vi vill er väl

Se till att ha med dej ett utbildat sällskap till frisören så hen inte klipper en helt annan frisyr än vad du bett om eller färgar ditt hår svart istället för med blonda slingor som du tänkt dej. Läs gärna på med, för frisörer skiter i din hälsa och använder gärna skadliga kemikalier bara för att skada dej. Eller klipp dej själv hemma vet jag, frisörer på salonger är inte att lita på.

Ser ni ofta sådana här råd och resonemang på sociala medier?
Inte?
Nej, inte jag heller faktiskt. Tror aldrig det har inträffat.
Inte heller har jag sett motsvarande text gällande elektriker eller kockar eller bensinmacksbitränden. Inte ens som sjuksköterska har jag stött på det, men när det gäller barnmorskor?
Hell yes.
Enligt flera grupper på Facebook med tusentals medlemmar verkar det vara hela vårt existensberättigande. Att ställa till det för födande kvinnor och att orsaka dem och deras barn så stor skada vi bara kan.
I dessa grupper delas det ut råd till höger och vänster på vad blivande föräldrapar absolut ska totalvägra därför att det bara är till för att skada deras barn.
Lika frikostigt delas det ut råd på vad föräldraparen bör göra därför att det tydligen är det bästa i alla lägen.
Varken det som de blivande mammorna råds avstå från eller det som de tillråds göra saknar ofta evidens.
Vägra antibiotika trots GBS infektion. Vägra K-vitamin till bebis. Vägra CTG eller skalp ph. Vägra igångsättning trots att du gått över 43 veckor.
Köp gärna oralt K-vitamin på internet från skum källa. Avnavla inte på flera dygn. Föd gärna hemma med outbildad doula trots av du blivit avrådd av barnmorska.
Lita på din kropp är budskapet. Föd naturligt. Föd som ett däggdjur.

Jag håller med om att vi måste börja tänka bredare inom förlossningsvården i Sverige.
Att det måste få finnas en större valfrihet.
Att alla kvinnor inte behöver föda på sjukhus och behandlas som en risk patient. Det borde finnas alternativ så som barnmorskeledda enheter, betalda hemförlossningar för friska omföderskor (inte bara i Stockholm) och en flexiblare sjukhusvård.
Kvinnans vilja trumfar PM alla dagar i veckan.
Jag håller med.
Men därifrån till att se oss som ondsinta varelser som bara vill köra vårt race på bekostnad av den födande kvinnan och hennes barn är rätt magstarkt och jag vet ingen annan yrkesgrupp man talar så om.
Det är otroligt orättvist då samtliga barnmorskor jag träffar i förlossningsvården är vansinnigt måna om att vara respektfulla och inkännande mot sin patient. Jag utesluter inte att det finns kvinnor som blivit behandlade på ett annat sätt men jag har faktiskt aldrig sett det.

Till den gravida kvinnan vill jag säga: Vi barnmorskor vill er väl. Vårt absoluta mål är en nöjd mamma och en frisk bebis. Vi har en utbildning som står sej högt var som helst i världen och ett stort kunnande och engagemang.
Välkommen. Kom påläst och framför hur du vill att din förlossning ska vara så kan jag nästan lova att du får gehör för det.


Har precis varit i ett Instagramtjafs om huruvida kvinnor själv ska få välja kejsarsnitt, men DET blir ett annat inlägg om ni vill läsa?

Puss/ Asta

Jag och mina makalösa kollegor

Jag har varit på barnmorskemöte tillsammans med mina fantastiska kollegor.
Alltså kalla mej ytlig men de är alla så (duktiga, kompetenta, kunniga mm mm) jävla snygga!
Det kan omöjligt finnas en snyggare arbetsplats, varenda en av dem ser ut som modeller. Märkligt.

Hur som helst är jag så vansinnigt stolt över att få vara en del av dessa... och då talar jag inte om deras utseende länge... utan om vad vi har åstadkommit inför den här sommaren och Hallands födande kvinnor.
Förlossningen är en akutvårdsverksamhet. Vi kan inte som mottagningar stänga under vissa semesterveckor. Vi kan inte som operation tidigarelägga och senarelägga operationer. Vi måste finnas närvarande med samma bemanning 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
När sommarschemat var lagt och all föräldraledighet var inlagd så fattades det NIO barnmorskeheltidstjänster framförallt i juli.
Föräldraledighet är en lagstadgad rättighet, men sommarsemester är ju oxå rätt käcka grejer. Vi väljer semester i grupper av tre. Det innebär att vi roterande väljer först, som nr 2 och som nr 3. Med andra ord är det vanligtvis tre år mellan man får julisemester... och nu såg det minst sagt osäkert ut för dessa stackare.
Vi är, årets övriga månader, helt adekvat bemannade. Det går inte att skylla på arbetsgivaren att det under sommarens månader saknas nio heltidstjänster.
Timvikarier existerar nästan inte inom min kår.
Det går inte att skylla på att småbarnsföräldrar vill vara hemma med sina barn och att vilja ha en rimlig semester är heller ingenting konstigt.
Men kvinnor fortsätter (tack å lov) att föda barn och någon måste hjälpa dem med det.

Det såg onekligen dystert ut där i mars-april och det skapade en enorm stress i arbetslaget.
Men vi är... och nu kan ni hålla för näsan för här kommer självskryt... fantastiska!
Vi har pusslat och trixat, bytt pass, flyttat semestrar, avstått vissa föräldradagar, tagit extrapass och löst hela sommaren!
Det har kostat oss. Det kommer att kosta oss framåt hösten för alla behöver egentligen en rejäl och sammanhållen semester. Men vi har löst det!
Det är fantastiskt! Hallands kvinnor kan tryggt räkna med en säker förlossningsvård även denna sommar.


Då kommer vi till det liiilla liiila  kruxet som heter lön.
Om vi bortser från att vi har 4,5 års högskolestudier och är oerhört kompetenta.
Förlossningskliniken där jag arbetar hör till en av de populäraste i landet av goda skäl. Men om vi för en stund bortser från det så borde bara det faktum att vi är en dygnet runt akutverksamhet där även nästa sommar (å nästa å nästa å nästa å...) kommer se lika dan ut och kräva samma former av lösningar generera i bra ersättningar. I en rimlig lön!
Så som det är nu lönar det sej knappt för en sjuksköterska att läsa vidare till barnmorska ekonomiskt. Det händer till å med att hon får gå ner i lön vid sitt karriärsbyte. Detta trots att en barnmorska i förlossningsvården självständigt ansvarar för två liv (ja, per patient alltså, hon har i regel flera patienter samtidigt.)
Dessutom, om en sjuksköterska tjänar, säg 30 000 kr i månaden förlorar hon på 18 månaders studier drygt en halv miljon i pensionsgrundande inkomst.
Detta är helt horribelt!
Världens äldsta och ett av de viktigaste yrkena i världen borde värdesättas!
Vi älskar vårt arbete men vi är inga Florence Nightingale. Vi vill ha betalt...
... för studier
... för kompetens
... och för de uppoffringar som krävs för att en akutverksamhet 24/7 ska fungera.

Det kunde politikerna fundera på lite när de ligger i hängmattan med sitt glas cava tycker jag.

Puss/ Asta

Upp till kamp

De konservativa partierna är på frammarsch i Sverige. Märkligt nog.
Ebba Busch Thor, Kristdemokraterna, har på nytt påtalat att det är rimligt med samvetsfrihet för barnmorskor gällande att slippa utföra aborter. Hennes partikollega Lars Aduktusson har vid 22 tillfällen röstat nej till abort vid 22 tillfällen i EU.
Det är ingen hemlighet vad det partiet anser om abort och vad de skulle besluta om med tillräckligt mycket makt. Samma sak gäller för Ebba Busch Thors lilla knähund Åkesson å hans parti. Partier som just nu tuffar fram som tåget i Sverige, med värderingar som far som ett jetplan över Europa.

Upp till kamp systrar!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen... Abortlagstiftningen från 1974 är den lag som överlägset räddat flest kvinnoliv i vårt land.
Frågan står inte mellan abort eller icke abort, frågan står mellan säker eller icke säker abort. Kvinnor har i alla tider och alla länder fått aborter utförda då de drabbats av en oönskad graviditet.

Sluta upp att använda oss barnmorskor som redskap i er smutsiga retorik!
Jag vågar påstå att det är en ytterst liten minoritet av Sveriges barnmorskor som inte står bakom svensk abortlagstiftning.
Att delta vid abort ingår i en barnmorskas arbetsbeskrivning och är det otänkbart för en individ så får faktiskt hen välja ett annat yrke.
Punkt. Nej, det ÄR faktiskt ingenting att diskutera.
Kvinnor i vårt land skall vara fullt och fast trygga med att i vilken situation de än möter en barnmorska så är hon på kvinnans sida.
Oavsett om det är på ungdomsmottagningen, kvinnohälsovården, förlossningen, gynekologisk mottagning eller var helst hon stöter på en barnmorska så kommer denna barnmorskan med hull å hår, med allt som är heligt, stå bakom lag 1974:595.
Vi vill inte ha det som i De skenheligas land USA där abort blir förbjudet samtidigt som rätten för en förskolelärare att bära vapen ses som självklar.
Men det ÄR USA som är de konservativa partierna i Sveriges våta dröm.

Rösta i EU valet. Jag har alltid sagt #vadsomhelstmenintesd men nu lägger jag bannemej till Kristdemokraterna. Rösta och rösta inte #somenjävlarövhatt
Tack!

Puss/ Asta

Instagram och uppmärksamheten över mitt yrke

Här om dagen frågade jag mina Instagramföljare vilka de är.
Jag har ett öppet konto där och majoriteten av mina följare känner jag inte.
Så jag undrade lite om de hade lust att skriva lite kort om sej själva, hur de hittat mitt konto, vad de gillade mest (och minst.)
Och jag blev överraskad! Det var jättemånga som tog sej tid att svara.
Nu vill jag på intet sätt antyda att mina bloggläsare är sämre men när jag har frågat här vilka ni är så har det inte trillat in särskilt många svar.

Jag blev oxå överraskad av svaren.
Tycker själv att jag håller en rätt blek ton på Instagram. Bloggen är ju bättre lämpad i sitt format att lägga ut texten om sådant som känns viktigt.
På Instagram blir det mest bilder på hunden, barnbarnen, en å annan krukväxt och egenkära selfies. Men min personlighet verkar ändå nå ut. Det blev jag glad för.

Men mest tänkvärt var ändå att så många skrev något om mitt yrke.
Att det är spännande/ coolt att följa det.
Jag har i och för sej märkt det i andra sammanhang med, att vara Barnmorska väcker lite beundran. Barnmorskan har kanske inte rockstjärnestatus men väl status av "den balla killen som spelar i det lokala bandet här hemma." Ha ha.
Ändå förvånande, för på Instagram skriver jag väldigt lite om mitt yrke.
Det är mest "nu åker jag till jobbet" eller kanske en selfies i jobbkläder på toan.
Jag skulle gärna skriva och berätta mer, men är ny på jobbet och har ännu inte fått in känslan av vad som är okej att lämna ut.

Jag har jobbat som barnmorska i drygt 1½ år nu. Jag räknas fortfarande som novis. Därför är det lite med genans jag tar emot någons beundran.
Däremot känner jag själv stor beundran för många av mina erfarnare kollegor.
Jag kan sitta i timmar och lyssna på deras erfarenhet. På deras knep. På vad de upplevt.
Barnmorskor som använder alla sina sinnen till att förstå situationen de har framför sej. Som kan "lura ut" vilken unge som helst. Barnmorskor som besitter otroliga mängder medicinska kunskaper men som oxå har yrket i sina händer.
Kvinnor som förmår lugna och ge trygghet till den födande kvinnan och till paret och som oxå är en tålmodig och lyftande förebild till nyare kollegor.
Det finns några sådana på mitt jobb. Som jag noga iakttar, lyssnar på och lär mej av och som nästan... nästan... har lite rockstjärnestatus hos mej.

Barnmorska kan man vara på en massa olika sätt.
Det finns barnmorskor som är väldigt medicinskt kunniga och intresserade.
Det finns barnmorskor som alltid förmår behålla lugnet och som älskar när det krisar till sej lite.
Det finns dom som är fantastiskt duktiga på att få den födande kvinnan att själv föda. Att tro på sin förmåga. Att lita på sin kropp. Att bevara det naturliga.
Barnmorskor som sätter hantverket högst. Som kan säga exakt hur barnet ligger och vad det kommer att leda till.
En del är väldigt förtjusta i teknik och andra inte.
Det är härligt att vi kan vara olika.
Hur som helst tycker jag att barnmorskan är ett riktigt feministiskt yrke!
Vi skall stå upp och försvara kvinnors rättigheter genom hela livet.
Den unga pubertala flickan. Den fertila kvinnan. Den postfertila kvinnan.
Genom allt som har med hennes sexuella och reproduktiva hälsa att göra.

Puss/ Asta

"Vad är det som är så roligt med att förlösa?"

Bild snodd från nätet

I dag var jag på medarbetarsamtal för första gången med min nya chef och i mitt nya yrke.
Min chef frågade mej en fråga jag verkligen uppskattade. "Vad är det egentligen som är så roligt med att förlösa?"
Oj!
Tänk om min förra chef ställt motsvarande fråga "Vad är det egentligen som är så roligt med att vara sjuksköterska." Då skulle jag... åtminstone de sista tre åren... haft väldigt svårt att svara. Jag var less på mitt tidigare yrke, det var jag.
Men nu. Oj!

Mitt yrke, att vara barnmorska, har jag bara börjat att nosa på. Jag är fortfarande och för ganska lång tid framöver, novis.
Men jag älskar det!
Och nu ska jag berätta vad jag svarade min chef och utveckla det för er...

Det roliga med att förlösa är massor men framför allt några saker.
Att följa en kvinna genom en förlossning kan vara något väldigt intimt.
Då tänker jag inte i första hand på att jag ser henne naken eller att jag vaginalundersöker henne utan mer på alla känslor som blottas.
Att föda barn är existentiellt. Många känslor väcks till liv. All smärta är komplex men födslosmärtor ännu mer.
Väldigt ofta möter jag som barnmorska en ängslig eller rädd kvinna.
En kvinna som oroar sej för smått å stort och som kan vara rädd för de första sammandragningarna eller att sätta nål exempelvis. Men under förlossningens gång får man se henne växa och klara sådant hon aldrig skulle kunna drömma om.
Att kvinnan är det starkare könet finns inga som helst tvivel om när man bevittnat ett par förlossningar!
Vad kvinnor och kvinnokroppen kan och klarar av. Det är helt otroligt!

Det roliga med att förlösa är att de gånger man hinner sitta ner hos paret så lär man ofta känna dem väldigt nära på kort tid. Situationen är naken och öppnar upp till det. Jag brukar fråga om hur länge de varit tillsammans, om deras relation och det brukar bli väldigt innerliga samtal om kärlek, relationer, tankar på föräldraskap.
Jag tycker om att lära känna mina föräldrapar på djupet och inte bara veta vad de heter och har för medicinsk bakgrund.
Samtal och möten där rollerna i de bästa fallen suddas ut en aning, där vi är kvinnor och inte bara barnmorska-patient som möts.
Lite romantiserat kan jag tänka på (och detta kanske erfarnare kollegor hånler åt... jag bjuder på det) kan jag tänka på "Utvandrarna" när Kristina i det nya landet i födslovåndor lutar sej mot Ulrika, traktens sköka i ett innerligt möte. Två kvinnor.
En som har smärtor och en som tröstar. En som lider och en som vårdar. Men två kvinnor. Låter det galet?

Det roliga(ste) med att förlösa är att man som barnmorska får vara med när två människor... ett par... möter sitt livs stora kärlek för första gången.
Vilken annan yrkeskategori har den ynnesten dagligdags men jag får det.
Får se ett barn men även föräldrar födas.
Och är det första barnet så vet jag, till skillnad från dem, att denna nya lilla individ kommer de inte bara för alltid älska mer än sej själva, de kommer också för alltid oroa sej för denna människa.
Det är omvälvande.
Det är som ett guds mirakel varje gång.

DET är det bästa med att få förlösa. Jag kan på riktigt inte tänka mej ett yrke som jag hellre skulle vilja ha.

Puss/ Asta

Stoppa BB krisen

Jag önskar att jag kunnat vara med och marschera på någon av landets BB demonstrationer idag.
Jag är förvisso en nybakad barnmorska. Jag har bara arbetat i sju månader och förlöst 46 bäbisar som legitimerad men självklart har jag en å annan tanke omkring förlossningsvården i Sverige ändå, hur det är och hur jag önskar att det vore.

En dräktig ko får inte störas och transporteras senare än 28 dagar före kalvning och inte på 21 dagar efter kalvning. Liknande regler finns inskrivna för hästar, hundar och andra sällskaps och nyttodjur. I lagen.
Det finns goda skäl till det, till varför den blivande "modern" inte skall stressas utan istället omges med lugn och ro. Hon behöver samla kraft för att kroppen och hormonerna ska jobba för henne i det kommande födsloarbetet.
Vad det gäller kvinnor så är det på helt andra premisser. Här får de "transporteras" och leva i ovisshet om var de skall föda timmarna innan. Svenska kvinnor kan hänvisas till andra sjukhus än de de har tänkt å har närmast till halvvägs in i en förlossning.
Självklart är kvinnor inte annorlunda än andra däggdjur.
För att en förlossning ska fungera behövs Oxytocin. Oxytocin är det kroppsegna hormonet som brukar kallas för "lugn och ro hormonet" eller "håll ihop hormonet."
Det frigörs vid lugn och ro. Vid värme, beröring och massage. Det frigörs vid sex och blir till ett kit som binder oss samman med vår partner.
Oxytocin frigörs i stora mängder när barnet föds för att vi skall knyta an till vår avkomma.
Oxytocin verkar på glatt muskulatur, så som exempelvis livmodern,och behövs för att denna muskel skall kunna göra sitt jobb under förlossningen.
Men hur toppen oxytocin än är så är det ett "blygt" hormon. Det är ett hormon som viker undan för andra typer av hormoner, ex sådana som flödar vid stress, smärta och oro.
Detta är anledningen till det välkända fenomen som alla kvinnor som fött barn känner igen. Värkarna är starka och regelbundna hemma, men väl på sjukhuset klingar de initialt av och många kvinnor säger lite skamset "Men jag hade mer värkar hemma."
Man behöver inte vara medicinskt utbildad för att förstå vad rapporter om tokfulla förlossningsavdelningar och ständiga hänvisningar gör med kvinnor och deras oxytocinpåslag.

Inför lagen är vi alla lika. Så också inför vården.
Åtminstone sägs det så, men det är inte sant. Hade det varit män som födde barn skulle villkoren sett annorlunda ut, det är jag fullkomligt övertygad om.
Och jag tror även våra politiker lever på gamla meriter, den att Sverige har en mycket säker förlossningsvård med låga mortalitet för kvinnor och barn.
Vi HAR kunskaperna i vårt land, men vi har oxå för lite och för likriktade resurser.

Jag skulle bland annat önska...

Att kvinnor fick föda på det stället de själva valt. Det borde tillhöra undantag att få höra "det är fullt" snarare än som nu, att det är ett normaltillstånd.

Att vårt land hade fler utspridda förlossningskliniker så att det inte handlar om timmar att ta sej till närmsta ställe. Bilförlossningskurser är ett hån mot fertila kvinnor.

En barnmorska per födande kvinna. Få saker är så väl underbyggt av vetenskapen inom förlossningsvård som att kontinuitet från barnmorskan innebär trygghet till kvinnan vilket innebär minskat behov av smärtlindring, högre grad av nöjdhet och färre komplikationer. På sina håll springer barnmorskor mellan 3-4 födande kvinnor samtidigt. Det är ingenting annat än galenskap, för kvinnan och barnet i första hand men även för barnmorskans hälsa.

En ökad valfrihet. I Danmark, Norge och på Island föds ca 1% av alla barn i planerade hemförlossningar. I Storbritannien är det något mer och i Nederländerna föds ca 1/3 av alla barn hemma.
I Danmark och Norge subventioneras hemförlossningar av staten, i Sverige gäller detta endast i Stockholm. I Sverige föds ca 1 promille av alla barn i planerade hemförlossningar, något fler sker i hemmet av misstag.
Stora studier visar att för friska omföderskor är riskerna för mor/ barn och komplikationer lägre i hemmet. Såväl värksvaghet som stora bristningar är mkt ovanligt när det kommer till hemförlossningar.
Det är så, att de allra flesta kvinnor skulle inte vilja ha hemförlossning även om de fick kostnaden subventionerad, majoriteten av alla barnmorskor vill förlösa på sjukhus men varför finns inte valmöjligheten för den/ de procent av kvinnor som önskar så?
Kostnaden finns där ändå. Det är inte billigare för staten att förlösa kvinnor inne på sjukhus.
Fungerar det i Nederländerna borde det rimligen fungera på många fler ställen i Sverige än i Stockholm.

Många kvinnor finner sjukhusmiljöerna och alla upptänkliga säkerhetsåtgärder i form av teknik och övervakning skrämmande. Barnmorskeledda enheter med idén om att ha samma barnmorska under graviditeten som under förlossningen. Förstå vad det skulle göra med ovan nämnda oxytocinpåslag. Men motståndet hos politikerna har varit hårt... eller åtminstone inte underlättande... för barnmorskeledda förlossningsenheter som inte ligger i anslutning till sjukhus. Varför? Precis som med hemförlossningar skulle det inte attrahera alla kvinnor att inte ha direkt tillgång till ex läkare och operationssal och det skulle inte heller kunna innefatta alla kvinnor som önskade utan en riskbedömning skulle få genomföras men varför finns inte valet?
Varför måste all förlossningsvård se lika dan ut, följas av samma rutiner och säkerhetstänk oavsett vem kvinnan är och hur hennes förutsättningar till en lyckad förlossning ser ut?
Ska vi lösa förlossningskrisen så behövs det tänkas stort och brett och utanför boxen.

Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och rimliga löner skulle inte bara få fler att vilja utbilda sej till barnmorskor, det skulle även förhindra att duktiga och erfarna förlossningsbarnmorskor söker sej till andra enheter inom kvinnohälsovården elle lämnar yrket helt. Det skulle stilla såret som just nu blöder kompetens.
Att bli en erfaren barnmorska tar många år och det är ett resursslöseri utan dess like att dessa bara tillåts lämna då deras kroppar och själar inte orkar mer.

Jag hoppas att de BB marscher som har genomförts på många håll i vårt land idag bara är början på ett muller som inte tystnar förrän de som sitter på makten ha lyssnat och förstått. För vi vill väl att fertila människor skall våga sätta barn till världen?

Puss/ Asta

En barnmorskas hemliga egenheter

 

Nu kan jag inte ta gift på att alla barnmorskor tänker/ känner så här.
Skulle nästan kunna ta gift på att de inte gör det.
Men jag...

Noterar vad Fiffi har för frisyr och blir ibland överraskad för att valet inte stämmer med övriga utseendet enligt mina fördomar.

Tänker på det gamla (o-roliga) skämtet "Du tar väl ett par extra stygn nu så det blir tajtare syster" när jag suturerar. Men gör det självklart inte.

Störs precis ingenting av kroppsvätskor eller bajs. Jag är en jävel på att stänga av snoken på inkommande odörer.

Noterar om den blivande fadern är snygg eller charmig.

Noterar än oftare att den blivande fadern är fullkomligt värdelös på att stötta sin kvinna. Ibland vill jag vråla "Stäng ner facebook för i helvete!" 

Tycker det är synd att så få födande kvinnor har med sin mamma/ syster/ bästis el doula. 


Tycker vissa par är roligare att hänga med än andra.

Gillar att sätta nålar. 

Vill förtvivlat gärna att kvinnan ska känna sej nöjd, inte bara med sin förlossning utan oxå med min insats, med min person.

Funderar på min andedräkt minst 10 ggr per förlossning.

Tycker inte alla bebisar är sockersöta men säger så till alla.

Blir ibland... skrämmande ofta... så betuttad i mammorna att jag vill att vi ska fortsätta vara polare eller ta med dom hem.

Tycker omföderskor är roligare än förstisar.

Tycker förlossningspatienter är roligare än passningspatienter. Det är förlossningsruset jag vill åt.

Efter varje förlossning känner jag en ökad respekt och beundran för det starkare könet. Jävlar vad kvinnor kan!

Undrar varför nästan ingen har skumpa nerpackad i väskan? På en av de största dagarna i sitt liv.

Har en närmast störd fascination över moderkakor.

Älskar mitt jobb så mycket att jag nästan hellre är där än ledig.

Puss/ Asta

När en dörr stängs

När en dörr stängs öppnas en annan. Jag kan bli så himla irriterad på den typen av klämkäck positivism, i synnerhet när det är jag som har drabbats av den där igenfarande dörren.
Men påfallande ofta så stämmer det faktiskt!

Bilden ovan är tagen under en strandpromenad en bit här ifrån. Det är lite otillgängligt att ta sej dit längs vattnet så därför går sällan jag å Gottfrid just där men här om dagen gjorde vi det.
Och här... precis här... stod jag våren 2015 (måste det bli?!) när min avdelning på medicin skulle stänga, min närmast chef placerat mina vänner på en avdelning och mej på en annan avdelning som jag absolut inte ville vara på.
Min närmaste chef som jag egentligen tyckte väldigt mycket om innan... och oxå efteråt... men som jag just då mer eller mindre bett fara åt helvete och framtiden kändes så läskigt oviss och mörk.
Och jag grät. Jag stod på just den här sanden och såg ut över just den här vyn och jag grät. En sån där hopplös gråt som kommer när man är så ledsen att man inte vet vad man ska ta sej till.

Den händelsen gav mej sparken i rumpan att ta tag i min mångåriga dröm som jag gett upp, att läsa till barnmorska. En annan avdelningschef på medicin, tillika barnmorska i botten, gav mej ytterligare en knuff att läsa när jag sökte en tjänst hos henne. Hon hjälpte mej även till min första sommar som semestervikarie på BB.
Och nu, när jag stod på den här platsen här om dagen med alla starka känslomässiga minnen så kom jag att tänka på just den där klyschan. När en dörr stängs...
En bättre dörr öppnades. Dörren till drömyrket.
Det har verkligen inte varit lätt, är inte lätt, kommer inte att vara lätt att vara ny i yrket men barnmorska ÄR världens häftigaste yrke.
Så numera är jag så tacksam mot den där chefen som jag var så arg på, och som jag egentligen tycker så mycket om, för hade det inte varit för henne, hade hon gett mej vad jag bett om så hade jag fortfarande arbetat som sjuksköterska.
Ett jobb jag var rätt less på.

Och lite samma sak är det med att min bror dog. Tragiskt så klart. Ledsamt, sorgligt och allt det där.
Men det ledde till att min pappa å jag la ner vapnen och började prata med varann igen.
Jag ska inte skiva så mycket om det där för jag vet att han inte är helt bekväm med att jag blottar saker om honom men vi hade en fantastisk dag... verkligen en helt underbar dag tillsammans i Göteborg.
Förlorade en bror. Vann kanske tillbaka en pappa.

Uttrycket om stängda och öppna dörrar må vara klyschigt men det är en stor fördel med att bli äldre. Man vet att det mesta kommer att lösa sej en dag.
Kanske inte så som man tänkt men det löser sej.
Och ibland, ibland blir det bättre.

Puss/ Asta

Låt kvinnor föda som de vill

 

De allra flesta svenska kvinnor vill föda på sina barn på sjukhus. De allra flesta barnmorskor vill arbeta på sjukhus. Anledningen är att vi i Sverige har nolltolerans mot att något ska gå fel och att vi är ett folk som gärna har både livrem och hängslen.
Jag förstår det. Jag förstår det ur både kvinnans och barnmorskans perspektiv. På ett sjukhus finns alla resurser "om det värsta inträffar." Ett kejsarsnitt kan ske inom ett par minuter, en blödande kvinna omges av professionen och snabbt köras in på operation.
Jag vill själv arbeta på en förlossningsklinik med all uppbackning, åtminstone de första åren.

Men! Vad jag inte kan förstå är att det inte finns någon valfrihet.
Det finns inte några ABC kliniker längre, dvs avdelningar där det är så hemlik miljö som möjligt.
BB Sofia gick i graven och det var det enda alternativet där kvinnor faktiskt kände sin barnmorska innan förlossningen därför att mödravård och förlossning integrerades.
Hemförlossning önskar ungefär 5% av alla födande kvinnor och det bedrivs i liten skala runt om i landet. Jag tror att ca 1% av alla förlossningar i Sverige sker i hemmet.
Endast Stockholm betalar kvinnan för hemförlossning. I övriga delar av landet får det finansieras av kvinnan själv. Fr 20 000 kr och uppåt.
Mycket pengar för en enskild familj som om de istället väljer sjukhuset får föda gratis.
Väldigt lite pengar för en barnmorska som är jour 24/7 i flera veckor och sedan bistår vid förlossningen.
En klassfråga helt enkelt. Att ha råd att välja sin förlossning.
Detta i en tid när Förlossningsvården är i kris och platserna inte räcker till på många platser i vårt land.
När kvinnor kan bli hänvisade till sjukhus långt ifrån hemmet och när fler föder oassisterat, i hemmet eller på väg till sjukhuset, än antalet som väljer att föda hemma med en kompetent barnmorska.
En förlossning kostar ju alldeles oavsett var den sker (om den nu inte sker på motorvägen.)
Men att föda barn på en förlossningsklinik på ett sjukhus kostar mer än på en barnmorskedriven enhet eller i hemmet, så varför kan inte staten hjälpa till här?

För kvinnans skull?
Nja, det stöder sej inte precis på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Forskningen visar att för en kvinna med normal graviditet och inga risker i bagaget så är det säkrare att föda hemma än på sjukhus. Kvinnor som föder hemma brister mindre, blöder mindre och är mer nöjda.
Det finns ingenting som talar för att det är riskfullare för mor och barn.
Kvinnor som väljer att föda hemma är oftare högutbildade och mer medvetna kring sin förlossning.
Det som i forskningsrapport efter forskningsrapport visat sej betyda mest för kvinnors upplevelse av trygghet, kontroll och som minskat användningen av farmakologisk smärtlindring och risker för instrumentella förlossningsavslut är kontinuerligt stöd.
Stöd av en barnmorska som finns där med närvaro och som kvinnan kan känna tillit till.
Kvinnor som föder på sjukhus idag, alltså 99%, känner inte barnmorskan som tar emot dem och de får ofta byta personal under förlossningen, ibland flera gånger, ibland mitt i utdrivningsskedet.

Oxytocin är det hormon som binder människor samman.
Det är "lugn och ro hormonet", det flödar vid beröring, sex, dämpat ljus, musik, trygghet.
Det fullkomligt exploderar när en nyförlöst mor får sitt barn hud mot hud efter förlossningen.
Oxytocin behövs för att driva förlossningen framåt. Det verkar på glatt muskulatur och livmodern har just en sådan struktur. Det verkar även på mjölkkörtlarna och hjälper mjölken att drivas fram.
Men Oxytocin är ett blygt hormon.
Ett hormon som lätt viker för stress, smärta eller rädsla. Ett hormon som låter sej besegras av stresshormoner som adrenalin och noradrenalin.
En födande kvinna som flyttas från sitt hem, som kanske inte vet om och när hon får plats på sjukhus, som träffar en ny människa som skall känna på henne på det privataste sätt som går, som får byta miljö och personal... hennes oxytocinnivåer påverkas.
Kvinnor beskriver det ofta när de kommer in som "Jag hade täta värkar hemma, men nu har de försvunnit!"
Kossor, hästar, hundar och andra djur får inte lov att flyttas på när de är dräktiga.
En gammal bonntös berättade för mej att när korna skulle kalva fick man smyga in i lagården om man nu tvunget skulle dit.
Men kvinnor? De kan få åka till det ena sjukhuset efter det andra.
De blir hemskickade, nekade och omkringskuffade.
Det är ju bara inte klokt!

Det blir mitt slagord inför 1:a maj. Ge födande kvinnor makten, tryggheten och rätten till sin egen förlossning!

Puss/ Asta

Fyrtiosex

Idag när jag var på biblioteket och pluggade kom en man i femtioårsåldern och satte sej vid mitt bord.
Efter någon minut bröt han tystnaden, nickade ner mot min bok och sa:
"Läser du till  barnmorska?"
"Ja" svarade jag å log stolt.
"Det var nu eller aldrig, eller hur tänkte du?" frågade han då.
...
Ja. Vad säger man?
Jag har tydligen gått å blivit så gammal att det är okej för rena främlingar att konstatera det.
Patriarkalt fostrad som man är skrattade jag bara till å höll med trots att jag var tämligen oroad.

För han, biblioteksmannen, träffade en punkt som ömmar emellanåt.
Den att jag börjar bli gammal. Att mina studier nu inte ses som att jag har en massa erfarenheter främst utan att jag gör ett sent karriärsbyte.
Modigt har folk påpekat många gånger.
Jag har reflekterat många gånger över att det kräver mod (och kyla å värme å självständighet å skinn på näsan å empati å...) för att vara barnmorska men innan studierna har jag inte tänkt tanken att det är modigt just det där med att läsa, med att byta väg bara för att jag är fyrtisex.
Jag har tjugo år kvar att jobba och jag har mer sett mej som mogen snarare än snart körd om ni förstår hur jag menar.

Vad skulle det inneburit om jag inte valt att läsa nu vilket ju faktiskt bara var summan av en massa tillfälligheter. Eller så slog ödet mej hårt i skallen eftersom jag inte uppfattat de mer subtila tecknen innan.
Tja. Jag skulle haft en lön istället för studiebidrag.
Jag skulle jobbat på kvar på Medicin men eftersom "min" avdelning stängde så skulle jag fått lära mej mer om hematologi och gastro... något som jag känner mej måttligt intresserad av.
Jag skulle haft ny chef och delvis nya kollegor (även om jag känner de flesta lite grann.)
Jag skulle fortsatt vara någon med pondus och som alla vet är erfaren.
Jag skulle fortsatt stångas under mina dagliga arbetspass med att det är för få platser å för många patienter.
Jag skulle förmodligen ha fortsatt pendla mellan att vara uttråkad och att vara glad över min plats.
Då och då skulle jag fortsatt vara med om de där skimrande mötena man kan ha mellan sjuksköterska och patient men jag skulle mestadels varit frustrerad å stressad.
Hade jag inte hamnat i gräl med chefen i somras så skulle jag inte ha hamnat på BB, jag skulle inte ha sökt utbildningen (igen) och om jag gjort det skulle jag förmodligen inte tackat ja.
Men nu blev det så. Fyrtiosex år fyllda.

Det här med att läsa till barnmorska är inte det lättaste jag gjort. Och då är det inte främst studierna utan snarare arbetet jag gör med mej själv som kostar på. Och jag antar att denna första termin teoretiska är "lätt" jämfört med resten.
Men det är kul. Det är jätteroligt!
Jag lär mej nya saker varenda dag. Får mängder av aha upplevelse.
Jaha, så det är såååå det funkar eller Jahaaa, så det var därför vi gjorde si eller så på BB.
Massor som jag trots fyra ungar inte haft en aning om.
Jag mår bättre. Jag är gladare, socialare, snällare, roligare för mina nära att ha å göra med.

Jag känner mej jävligt lyckligt lottad som kommer att få världens vackraste yrke.
Trots att jag är fyrtiosex.

Puss/ Asta

Tyck till om fetma, jag vill veta!

Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.

Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.

Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.

Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.

Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.

Puss/ Asta

Min recension av sommaren på BB

Då har jag jobbat mitt sista pass på BB för denna sommaren.
Jag är nu officiellt tjänstledig från Region Halland och inskriven på Högskolan i Borås.
Anmäld till första kursen. Studieförsäkran är inlämnad.
Det känns... overkligt.
Spännande, roligt, läskigt men overkligt.
Svårt att greppa att det verkligen händer å att det händer nu.
Måndag-torsdag nästa vecka är det skola. 06-18 cirkus varje dag kommer jag vara borta.

Jag har haft en jättebra sommar trots bristen på semester!
Den har varit inspirerande å lärande. Det har varit ett rimligt arbetstempo.
Ett tempo där jag haft tid att prata med mina patienter, där saker å ting har fått ta den tid det tar och där jag i stort sätt aldrig gått hem med den där, för sjuksköterskor så välbekanta, känslan av att bara ha gjort en bråkdel av det jag borde.
Det har varit en sommar som fått mej att på riktigt vilja ta klivet till barnmorska.
Att istället för att trycka på "nej knappen" som så många gånger förr trycka på "ja."
Ja, jag tackar ja till min plats.
Jag tar med mej allt jag har lärt mej, alla fina föräldrar jag fått hjälpa att finna sej till rätta, alla söta bebisar jag fått pussa på.

Jag har känt mej väldigt väl mottagen av mina sommarkollegor.
Jag kan inte säga att jag helt kommit in i arbetsgruppen, det tar tid att få vänner å särskilt gamla vänner.
Det är klart att det är skillnad med mina gamla kollegor som känner mej utan å innan.
Som jag delat skratt å tårar med, blivit berusad tillsammans med, talat förtroligt ihop med, lunchat med, träffat privat. Å bitvis har jag saknat dom å det så det värkt i kroppen.
Men jag har blivit välkomnad å inkluderad och många av mina nya kollegor har tagit sej tid att ge pepp på vägen. Säga att de ser fram emot att ha mej som kollega, att det kommer gå bra, att jag kommer fixa det kanon, att jag ska ha roligt på färden.
En kollega sa idag "Sträck på dej, du ska bli barnmorska, du är på väg!"
En annan skrev på facebook å bad mej höra av mej om jag behövde pepp.
I will.
Det värmer så gott i hjärtat å i det där halvrisiga självförtroendet och jag känner att det är en arbetsgrupp med potential. En grupp där jag kan komma att trivas och där jag ser blivande vänner.

Nu ska det bli så himla roligt att få komma igång. Att få grotta ner mej i teori. Att plugga å lära mej en massa om sådant som jag varit intresserad av å brunnit för i hela mitt vuxna liv.
Inte alla förunnat att veta så klart tror jag. Å andra sidan hann alltså tanten närma sej femtio (okej, 46) innan hon fick tummen ur.

Puss/ Asta

Lånade en roman på BB

Jag har läst en bok som jag lånade från jobbet på BB. Tydligen hade författarinnan själv lämnat den och jag fick den i handen av en kollega med orden "Nåt för en blivande barnmorska att läsa."
Romanen heter "Öppna dörrar" av Liv Eriksson.
Det är en sann berättelse, en biografi, om en resas väg till att bli kvinna.
Ung och äventyrlig reser hon med en väninna till Tunisien och förälskar sig i en man tillhörande Beduinerna.
Det är en roman om deras kärlek, om att göra val bortom konventionerna men framför allt om att få barn och att föda dem utan smärta.
En berättelse som ifrågasätter vårdandet av den gravida och födande kvinnan då graviditet och förlossning är naturliga tillstånd. En berättelse som menar av modern förlossningskonst tagit ifrån kvinnan modet och hennes egna naturliga kraft.
En berättelse som förespråkar att tro på sin förmåga och att styra vårt födande, själva bestämma när barnet skall komma å om det skall vara smärtsamt eller ej.

Som roman var den si så där.
Det känns som ett amatörsverk.
Jag har dessutom svårt att känna någon samhörighet med författarjaget.
Vi är väldigt olika.
Hon är våghalsig, ja vårdslös, jag skulle nästan vilja säga ansvarslös.
Hon föder barn utomlands under knappa förhållanden, kör runt med småbarn en bil i öknen, har ingen bilbarnstol.
Hon litar så innerligt på sej själv, på att hennes inre röst är riktig och hon struntar i både mödravård och i sjukhusförlossningar. Hon håller sej inte ens i Sverige. Flera av barnen föder hon utan barnmorska närvarande.
Det provocerar mej. Det retar upp en försiktig, akademiskt skolade kontrollfreak som mej.

Men, jag är glad över att jag läste boken för den väckte mycket tankar hos mej om den gravida och födande kvinnan.
Hon får mej att undra? Är det möjligt att välja att förlossningen inte ska göra ont?
Är det möjligt att se på sammandragningarna som varma kärleksfulla kramar?
Kan en mor verkligen säga åt sin barn, att idag får du faktiskt ta och komma ut?
Liv Eriksson påstår detta.
Själv har jag fött fött mina fyra barn under varierande plats på helvetesskalan.
1:a med petedin, lustgas, bäckenbottenbedövning och skäll från barnmorskan.
2:a på en ABC klinik utan medicinsk smärtlindring. Badade. Det var allt.
3:e badade jag och fick lustgas på slutet
4:e bad jag tidigt om EDA och shit pommes frites vad bra den var,
Och jag har vrålart om att få gå hem, om att få bli dränkt, om att alla i rummet är idioter, om att min make inte ska få någon mat, om att jag ska bajsa, att jag har tandvärk
Hade det varit möjligt för mej att möta de tilltagande sammandragningarna som "kärleksfulla kramar."
Kan alla kvinnor det med rätt stöttning och inställning?

Om mindre än en vecka börjar jag skolan och det ska bli så spännande att se hur det kommer förändra mej och mina tankar på graviditet och förlossning.
Angående Liv Erikssons inställning kan jag IDAG känna att vi har den låga barn och mödradödligheten vi har tack vare noggranna mödravårdskontroller och ett högt säkerhetstänk kring förlossningen.
Väldigt mycket kan gå fel som enkelt och utan större fara åtgärdas tack vare ordentlig på koll och att kvinnan är på sjukhus.
Men jag tänker oxå att för en kvinna som är frisk och som har haft en normal graviditet är förlossningen ett naturligt förlopp.

Det här är inte en bok jag skulle rekommendera hej vilt, som sagt särskilt bra skriven är den inte.
Men för dej som är extra intresserad av graviditeter, förlossningar, alternativa liv och andra kulturer kan den absolut vara läsvärd.

Puss/ Asta

En del beröm värmer extra

Jag har, som en del av er vet, en till blogg. En ny blogg. En blogg där det är tänkt att jag ska dokumentera det som komma skall. Mitt studentliv. Min väg till att bli barnmorska.
Men även om den bloggen är public så är det nästan ingen som läser den. Ännu i alla fall.
Och den ÄR mycket smalare. Kommer inte att handla än så mycket mer än just det...
Klasskamrater, lärare, teknikstrul, pendlarångest, tentor och kanske omtentor, praktikplaceringar, skräck inför dessa, handledare... förhoppningsvis rättvisa och uppmuntrande, min utveckling, min glädje, mina tvivel.
Massor kring detta men inte om livet i övrigt.
Men nån enstaka gång blandas bloggarna. Därför att Asta är (snart) student och studenten är oxå Asta.
Som nu. Nu tänkte jag skriva något litet om detta, om barnmorskeridrömmar, här.

Jag har en vecka kvar att jobba på BB och jag tror att jag sparar på det inlägget, att recensera hur sommaren varit, tills dess att det är över. Inte nu på måndag men nästa måndag smäller det.
Uppropet.
Jag längtar. Bävar också men det är mest längtan.
Mest positiva känslor som spänning, lust, längtan, iver, glädje, stolthet.
Förstå hur många år jag velat det här`!
Till mej själv säger jag att "Det gör ingenting om det inte går. Det gör ingenting om du inte klarar av det/ om det inte passar dej, det är ingen prestigeförlust att hoppa av och gå tillbaka till sjuksköterskeyrket."
Men det är klart att det är!
Det är klart att det skulle kännas som ett stort jävla nederlag, att inte passa in i sin dröm.
Men trots mina svaga sidor, för dem har jag, så är jag oxå envis som en skäggig get och jag tror inte att jag kommer slänga in handduken oavsett hur ont det gör.
Ont gör det, det har jag förstått.
Många barnmorskor på mitt jobb vittnar om att utbildningen var en svinjobbig tid i livet.
Nåt de aldrig skulle vilja vara utan men heller aldrig göra om.
Jag är beredd på det men väljer glädjen så länge jag kan.

Jag har fått en hel del feedback av patienter. Alltså, de som är nöjda, de andra säger väl ingenting :)
Det är ju så där med komplimanger och beröm att de har lite olika klang beroende på vem som säger dem. Det är så klart alltid roligt att höra att man gör något bra, besitter något bra, ser bra ut men vem som säger det spelar stor roll.
Jag har alltid fått beröm av patienter. Inte jämt, kanske inte oftare än någon annan, men regelbundet.
Alltså jag pratar om när jag jobbade som syrra på Medicin.
Fått höra att jag är bra på att lyssna, att jag är snäll, att vårt samtal hjälpt, att de känt sej trygg med mej.
Roligt så klart men nu när patienter på BB säger det så känns det extra. Jag blir så löjligt glad och rörd när de som en mamma sa idag "Du har varit underbar" eller här om dagen en pappa "Detta var det bästa samtalet här hittills" eller när de kramar en så där varmt och viskar "Tack, tack för allt." 

Förstår ni?
Jag försöker inte bara malla mej :) Vi HAR av naturliga skäl väldigt nöjda, lyckliga patienter på BB och jag är övertygad om att de andra oxå får beröm men att jag får det, att vissa tycker att jag varit extra bra, att de bondat lite mer med mej... det gör mej lycklig.
Det bekräftar mej!
Att jag kanske tänker rätt, att jag kanske har vad som krävs, att jag kan passa som barnmorska.
Det är så klart där det svåra oxå kommer att ligga. I att denna känsla är så skör, vingarna så bräckliga och i att det inte kommer krävas mycket för att få mej att tro att jag inte kan, borde, är lämplig.

Vad tror ni?
Kan det gå?

Puss/ Asta

Jag hoppas ni inte tycker att jag är en mallgroda...

 

... men jag fick en så vacker kommentar från en bloggläsare som med åren blivit en vän å som jag haft glädjen att träffa på riktigt.

Allvarligt talat tycker jag att du har en helt och hållet felaktig bild av dig själv! För det första är du inte skraj- i alla fall inte tillräckligt skraj för att tystna. För det andra är du verkligen inte en som bejakar ångesten! Även om du har ångest, så är det inte det som är ditt främsta kännetecken. Snarare är mod, bravur, styrka och kärlek dina främsta kännetecken. Du behöver helt enkelt tänka helt om! Och jag är säker på att du kommer att negligera dina rädslor hädan efter också! You go girl! Love you <3

Jag tänker att den räddhågsna flickan jag då å då visar upp för er, när jag skriver om skräck å panik under huden, om domedagstankar och min rädsla för att inte duga och inte räcka till är sann.
Det är så jag kan uppleva mej själv.
Men kanske är även Cis fina bild av mej lite sann.
Mod kan man ha på många sätt. Mod är kanske inte frånvaro av rädsla utan drift att göra saker även om de är läskiga.
Jag ska bära dina ord nära hjärtat Cis. Plocka fram dem de där dagarna när jag inte känner mej så tuff.

Jag har fått så jäkla mycket pepp kring att jag ska läsa, både från nya/ blivande kollegor, från gamla kollegor och från vänner IRL å här. 
Mött så mycket värme och hurrarop att jag är alldeles överväldigad.
Människor som känner mej VÄL och som rynkar pannan och uppriktigt säger undrande "Varför då?! Varför skulle du inte?!" när jag uttrycker farhågor om jag verkligen kommer fixa detta yrke.
Det känns fint.
Idag ringde jag min chef och berättade oxå så nu är jag officiellt tjänstledig från 1/9 för studier.
Wow. Det händer på riktigt. Jag har svårt att ta in det men det gör verkligen det.

En människa är så mycket. Så många sidor. Jag tror det gäller för oss alla.
Vi har alla våra ok att bära, alla vårt eget mörker men kanske olika lätt att se ljuset.
Jag arbetar målmedvetet för att se det, för att stanna där längre.
Låt mej ta ett exempel.
Igår kväll när jag åkte hem från jobbet var jag rusig av glädje, hög på lycka över vad jag fått vara med om.
Det tar mej tjugofem minuter att köra hem.
På den stunden ringde min mamma... bajsfull... fyra gånger.
Hon ville berätta att hon gått till jobbet klockan nio på kvällen och trott att hon försovit sej två timmar och att klockan var nio på morgonen.
Hon ringde fyra gånger. Inte för att hon ville älta utan för att hon faktiskt lyckades glömma bort att hon ring FYRA gånger på under en halvtimma.
Jag ler lite nu... det gjorde jag inte igår... men det är så tragikomiskt på nåt vis.
Och självklart väckte det sorg, oro, ilska, uppgivenhet hos mej som på nåt konstigt sätt blandades med lyckan från jobbet. Stora motstridiga känslor som samsades där i bröstet.

Jag tänker att så här är det att vara människa. Eller åtminstone, så här kan det vara att vara människa.

Ha en fortsatt härlig kväll.

Puss/ Asta

Första veckan på BB

Då så.
Då har jag arbetat sju av de senaste åtta dagarna och jag har gjort min första vecka "på egna ben på BB."
Inte så darrigt som jag befarat.
Kanske är det på grund av att jag jobbat så intensivt, men det känns som om jag varit där längre, som om det är åtminstone en månad.
Jag kom på det, med förvåning, när jag tittade i almanackan inför denna veckan att "oj, det har bara gått en vecka." 

Massor, massor har jag lärt mej. Många nya intryck har passerat.
Massor är så klart ännu nytt och ovant. Information kring vissa delar kan vara krångligt eftersom jag knappt vet själv. Annat vet jag precis men inte hur jag ska förklara.
Men jag tror det är klokt.
Det är bättre att erkänna för kollegor eller patienter att man inte vet istället för att spela allan å låtsas som om det regnar å att man kan något man inte kan.
Jag känner det inte som en prestigeförlust på samma sätt som den gången för tretton år sedan när jag var "ny på riktigt" inom yrket.
Något av det jag trodde skulle vara svårast, att ta blodprov på bebisar, är faktiskt lättast.
Eller ja, går jättebra. Jag hade... trots att det inte kändes så när jag började på BB... nytta av alla svårstuckna vuxna jag "övat" på innan i min karriär.

Det är för mycket att säga att jag är en i gänget bland personalen.
Det vore nog för mycket att hoppas på efter sammanlagt fyra veckor på ett nytt ställe.
Men så gott som alla är trevliga, snälla och inkluderande.
Undersköterskorna superproffsiga, där kan man hämta mycket kunskap genom att se å lära.
Å jag älskar att sitta och lyssna på barnmorskorna när de berättar om yrket, patienter å situationer de minns, hur saker förändrats.
Talade länge med en pensionerad barnmorska som jobbade sin tredje sommar efter pensionen.
Hon berättade att hon skrivit ner samtliga sina förlossningar i en (förmodligen flera) bok.
Decennium av barnafödande och kunskap!

Faktiskt är det så roligt att det just nu inte gör mej något att jag inte får någon semester i år.
Det var rätt länge sedan jag kände så inom mitt vanliga jobb.
Tankarna återkommer... så klart... till vad som kommer att hända till hösten.
Om det blir någon utbildning eller om jag återvänder till medicin och sommaren på BB blir som ett udda gästspel i min karriär.
För jag känner starkt att det är nu eller aldrig jag ska läsa!
Nu är jag i miljön, tar mina första famlande tag, lär känna människor, insuper atmosfären, låter intresset vakna och blomma ut igen som aldrig förr för obstetriken.
Läser jag inte i höst utan går tillbaka till medicin, då känns det som om jag ger upp det.
Som om det var denna chansen men inte riktigt ville sej. Inte nådde ända fram.

Jag tänker om... om om om om... jag kommer in, får betalt, börjar läsa så ska jag börja föra dagbok från första stund, i pappersform eller som ännu en blogg vet jag inte... vad tycker ni?
Jag känner att jag vill bokföra den här resan i sådana fall.
Minnas tankar, känslor, farhågor, handledare, patienter, glädje, framsteg och skräck.
Oavsett format så ska det vara vackert. En vacker blogg eller en vacker tjock anteckningsbok.

Puss/ Asta

Ska jag bli jordemor tro?

I tisdags var jag på intervju angående att jag sökt betald vidareutbildning till Barnmorska.
Jag fick sitta ner med de två chefer som jag har på BB samt med chefen från en gynekologisk avdelning, den sistnämnda "känner" jag lite grann eftersom hon till relativt nyss arbetade som syrra å vårdplatskoordinator.
Den ena av cheferna frågade om jag tyckte det kändes jobbigt att de var tre stycken men ingen av dem är nya för mej så det kände jag inte alls.

Jag fick veta att sex-sju stycken sökt den här möjligheten att läsa till Barnmorska med betalning och att de hade en, kanske två platser.
Jag vet åtminstone två stycken andra, mycket kompetenta sjuksköterskor, som sökt och som arbetar inom kliniken och mitt mod sjunk rätt rejält.
Det måste vara ett delikat men svårt val för dessa tre chefer att besluta vilka som skall få platserna så vida de inte i förväg har någon favorit.

Jag fick svara på en mängd frågor.
Varför jag vill bli Barnmorska? Vad jag tror förväntas av en sådan? Vilka kvaliteter jag har som är lämpliga? Hur jag ser på Barnmorskans yrke? Vilka skillnader jag kan se mellan att vara Sjuksköterska och Barnmorska samt om jag kommer att läsa även om jag inte får utbildningen betald.
Det var ungefär vad jag förväntat mej.
Efteråt kändes det... så klart... som att jag skulle kunna gjort bättre ifrån mej och tryckt mer på ditten eller datten men... asch, vi får se.
Jag tror inte att jag får det, sådan är känslan och intuitionen, och jag tror inte det bara är min vanliga pessimism som smittar. Jag tyckte mej kunna läsa det i ansiktet å på kroppsspråket på de tre cheferna. 

Jag är stolt över att vara Sjuksköterska. Jag tycker att det är ett... tungt/lågbetalt/stressigt jobb... men också ett ständigt utvecklande å lärande jobb.
Jag är intresserad av människor, jag räds varken fysisk kontakt eller svåra ämnen och det är fantastiskt att få hjälpa en patient till någonting bättre, varesej det handlar om god och ömsint omvårdnad av en döende patient eller alert hanterande av akut dålig patient.
Jag har trivts med min roll, med mitt yrke, med mina patienter och min avdelning men jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av hjärtan eller njurar. Jag hade lika gärna kunat jobba med blodsjukdomar eller magar.
Med obstetrik och i viss mån gynekologi är det skillnad. Jag ÄR intresserad.
Jag har plockat fram min gamla bok från grundutbildningen i ämnet och läst den såpass mycket att jag förmodligen skulle kunna skriva en tenta i ämnet imorgon.
Jag läser och läser om vissa bitar, jag slår upp saker, jag blir frustrerad över att mycket inte står med för det är ju ingen bok för barnmorskestudenter, den är till för grundutbildningen till Sjuksköterska.
Jag ser oerhört mycket fram mot utbildningen och nästan mest de teoretiska bitarna för att jag tycker ämnet är så spännande.
Så har jag aldrig känt inom sjuksköterskeriet.

Jag har många kvaliteter som man behöver som Barnmorska tror jag.
Jag är som sagt genuint intresserad av ämnet. Jag är en fysisk person och det finns inget yrke som är intimare och mer fysiskt än att vara nära en naken födande kvinna som blottar både sin kropp, sina instinkter, sin fruktan och sin kraft. Att där massera, hålla om, undersöka, andas tillsammans, det kräver en mognad i att förtränga sin egen personliga sfär.
Jag är inte rädd för att möta ångest eller aggression. Jag vågar stå kvar och hålla fast blicken i sådana lägen.
Under min grundutbildning och hela min karriär är det det som jag alltid fått mest cred för, mitt bemötande av patienten och min förmåga att läsa av och anpassa bemötandet.
Sen har jag genom mina år inom akutmedicin, där jag jobbat mycket kvällar då doktorerna inte är på avdelningen och ofta tillsammans med oerfarna kollegor utvecklat min kliniska blick, min förmåga att agera snabbt när det behövs, att jobba metodiskt och att söka doktorn när jag behöver hen.
Det är barnmorskans stora självständiga ansvar som tidigare skrämt mej och som... jag erkänner... fortfarande delvis gör så.
Det FÅR inte gå fel. Man FÅR inte göra en felaktig bedömning. Man FÅR inte missa något.
Men jag tänker att ett visst mått av ödmjukhet kanske inte är fel heller.
I nuläget kan jag inte. Som ny kommer jag att vara just ny och får be erfarna kollegor om hjälp och jag är varken dummare eller smartare än andra barnmorskor som jag känner.

Samtidigt skrämmer utbildningen mej.
Den är tuff, både teoretiskt och praktiskt. Teorin känner jag att jag fixar.
Studentrollen känns läskigare. Handledare som jag klickar med å som förmår ge mej den där stöttningen och självförtroendet känns som a och o.
För barnmorskor kan vara ett hårt släkte och som student har man mycket att bevisa.
Kommer jag läsa om jag inte får betalt?
Tveksamt som jag sagt tidigare. Hur klarar man sej på så där lite pengar?
Lån, bilar, Mini å hennes familj.
Fransarna slopar jag icke men kläder får jag väl låta bli där ett tag, men GÅR det?
Skulle vi klara oss om jag fick ut sju och ett halvt tusen?

Säg nåt peppande! :)

Puss/ Asta