Wow!
Vi har precis sett "Mig äger ingen" och jag är helt tagen!
Fullständigt, både mållös och full av olika tankar å känslor.
Faktiskt minns jag inte när en film träffade mej så rakt i magen som denna.
Filmen från 2013 baserad på Åsa Lindeborgs roman med samma namn, en historia som är vad jag förstått i sin tur baserad på hennes barndom.
"Mig äger ingen" är en berättelse om arbetarklassens -70 tal med vansinnigt mycket igenkänning.
Tavlor, tapeter, fester, jargong, förortsgårdar, glasögon, vänsterromantiken, spriten.
Allt känner jag igen.
Vi ser den tillsammans maken, Mini å jag och både maken och jag har våra egna barndomsminnen av fylla, abstinens och epileptiska anfall.
Det är en varm berättelse om femåriga Lisas berättelse om kärleken till sin alkoholiserade pappa.
En pappa som brister i alkoholrus och ångest men som gör så gott han kan.
Mamman lämnar familjen och Lisa lever ensam med sin pappa.
Många tankar fyller mej.
En värme över den kärlek som finns mellan Lisa och hennes pappa.
Hur mycket han ändå försöker och vilka demoner han får fajtas med.
Det är en pappa som delar stort som smått med sin lilla dotter. En pappa som lär henne om världen.
En pappa som talar ljust å varmt om mamman som ändå lämnat honom för en annan man.
Han behandlar sin dotter som en prinsessa vissa stunder, i mörkare ögonblick tvingas hon ta hand om honom.
Jag tänker att jag... anno 2014... imponeras över hur duktig han är som mitt i sorg å egna helveten fostrar å älskar sin dotter så mycket han förmår, bara för att sekunden senare minnas att det var så det var för min mamma, för alla mina kompisars mammor vars karlar hade dragit.
De fick jobba hårt, kämpa med ekonomi som inte gick ihop, försöka vara glada å trygga vuxna trots att de inte mådde väl.
Mammor har i alla tider stått pall. Men vi imponeras av en pappa.
Jag tänker på hur många barn det finns som lever som Lisa å ännu värre. Som växer upp bland missbruk å som utvecklar den där överkänsliga medvetenheten för när katastrofer nalkas.
Det första knäppet av en ölburk som öppnas, den förändrade doften, skratten.
Andra vuxna som ser men som ingenting gör, som inte kan göra något.
Mammans ord och förklaring till dottern som då hon är vuxen frågar "Varför tog du inte med mej den där kvällen?" (När hon lämnade hemmet och familjen)
Och mamman som svarade "Jag tyckte så synd om honom så jag gav honom det finaste jag hade."
Det är en fantastisk historia. Rolig, gripande, tänkvärd och väldigt väldigt sorglig.
Kanske allra mest, tänker jag, för oss födda i samma tid i samma miljö.
Igenkänningen gör filmen än starkare å mer smärtsam.
Skådespelarinsatserna är magnifika! Fullkomligt strålande.
Flickorna som spelar Lisa i olika åldrar jätte bra. Små gester... nervösa leenden, blickar, uppdragna axlar som i sin litenhet gestaltar stora å svåra känslor.
Å Persbrandt är fantastisk. En av Sveriges absolut bästa skådisar som alltid allra bäst i den här typen av roller som sårbara, krokiga människor.
Han vet väl ett å annat om kärlek, berusning och kall ångest kan jag tänka.
Den här filmen kommer jag att bära med mej länge, länge.
HELT tagen.
Har du inte sett den så se till att göra det. Bums!
Puss/ Asta
