Mig äger ingen

Wow!
Vi har precis sett "Mig äger ingen" och jag är helt tagen!
Fullständigt, både mållös och full av olika tankar å känslor.
Faktiskt minns jag inte när en film träffade mej så rakt i magen som denna.

Filmen från 2013 baserad på Åsa Lindeborgs roman med samma namn, en historia som är vad jag förstått i sin tur baserad på hennes barndom.
"Mig äger ingen" är en berättelse om arbetarklassens -70 tal med vansinnigt mycket igenkänning.
Tavlor, tapeter, fester, jargong, förortsgårdar, glasögon, vänsterromantiken, spriten.
Allt känner jag igen.
Vi ser den tillsammans maken, Mini å jag och både maken och jag har våra egna barndomsminnen av fylla, abstinens och epileptiska anfall.

Det är en varm berättelse om femåriga Lisas berättelse om kärleken till sin alkoholiserade pappa.
En pappa som brister i alkoholrus och ångest men som gör så gott han kan.
Mamman lämnar familjen och Lisa lever ensam med sin pappa.

Många tankar fyller mej.
En värme över den kärlek som finns mellan Lisa och hennes pappa.
Hur mycket han ändå försöker och vilka demoner han får fajtas med.
Det är en pappa som delar stort som smått med sin lilla dotter. En pappa som lär henne om världen.
En pappa som talar ljust å varmt om mamman som ändå lämnat honom för en annan man.
Han behandlar sin dotter som en prinsessa vissa stunder, i mörkare ögonblick tvingas hon ta hand om honom.

Jag tänker att jag... anno 2014... imponeras över hur duktig han är som mitt i sorg å egna helveten fostrar å älskar sin dotter så mycket han förmår, bara för att sekunden senare minnas att det var så det var för min mamma, för alla mina kompisars mammor vars karlar hade dragit.
De fick jobba hårt, kämpa med ekonomi som inte gick ihop, försöka vara glada å trygga vuxna trots att de inte mådde väl.
Mammor har i alla tider stått pall. Men vi imponeras av en pappa.

Jag tänker på hur många barn det finns som lever som Lisa å ännu värre. Som växer upp bland missbruk å som utvecklar den där överkänsliga medvetenheten för när katastrofer nalkas.
Det första knäppet av en ölburk som öppnas, den förändrade doften, skratten.
Andra vuxna som ser men som ingenting gör, som inte kan göra något.
Mammans ord och förklaring till dottern som då hon är vuxen frågar "Varför tog du inte med mej den där kvällen?" (När hon lämnade hemmet och familjen)
Och mamman som svarade "Jag tyckte så synd om honom så jag gav honom det finaste jag hade." 

Det är en fantastisk historia. Rolig, gripande, tänkvärd och väldigt väldigt sorglig.
Kanske allra mest, tänker jag, för oss födda i samma tid i samma miljö.
Igenkänningen gör filmen än starkare å mer smärtsam.
Skådespelarinsatserna är magnifika! Fullkomligt strålande.
Flickorna som spelar Lisa i olika åldrar jätte bra. Små gester... nervösa leenden, blickar, uppdragna axlar som i sin litenhet gestaltar stora å svåra känslor.
Å Persbrandt är fantastisk. En av Sveriges absolut bästa skådisar som alltid allra bäst i den här typen av roller som sårbara, krokiga människor.
Han vet väl ett å annat om kärlek, berusning och kall ångest kan jag tänka.

Den här filmen kommer jag att bära med mej länge, länge.
HELT tagen.
Har du inte sett den så se till att göra det. Bums!

Puss/ Asta

Ord av en blattelovers

 

Ja, vad ska man säga?!
Expressen drar ner byxorna på den absoluta toppen av Sverige demokrater och det är hedrande på alla vis. Snyggt jobbat David Baas och Christian Holmén.
Jag har aldrig någonsin, inte för en minut eller sekund, gått på att de är någonting annat än rasister och skinnskallar i kostymer... känslan är lite "Ja vad var det jag sa?"

Tre höjdare ur Sverige Demokraterna skämmer ut sej. Erik Almqvist, ekonomisk talesman för Sd, riktar slag och sparkar mot en berusad man.
Han kallar komikern Soran Ismail för "babbe", "blatte" och upplyser honom om att "detta är vårt land, inte ditt" och att det "ni kommer få problem i framtiden." Han tycker inte att Soran beter sej "svenskt."
Därefter kallar Almqvist en ung kvinna som griper in för "lilla horan." Kent Ekroth, riksdagsledamot för Sd, filmar i vanlig skinnheadsanda provokationerna och förolämpningarna innan de skrattande å äntligen ger sej därifrån.

Igår, innan filmen släpptes, förnekade Almqvist på direkta frågor inför Expressens journalister att han skulle ha uttalat sej så här, uppträtt på ett sådant här vis. Han sa då att han aldrig skulle ta sådana ord i sin mun för "han är inte en sådan person som säger sånt om andra och han har absolut inte de värderingarna."Mmmm.
Detta, mina damer och herrar, är alltså företrädarna för Sveriges tredje största parti.
Almqvist ses som Jimmie Åkessons kronprins och skulle om allt går som de vill bli Sveriges finansminister.
I senaste mätningarna hade Sverige demokraterna över 11%. De har alltså dubblat sin väljarkår sedan förra valet.
Det gör mej ledsen, skrämd och förvirrad men jag vägrar tro att alla dessa människor egentligen är rasister. Jag tror en stor del av deras sympatisörer är
a.) oinsatta och okritiskt tänkande människor
b.) de som gett upp om de andra etablerade partierna och
c.) de som skräms av problem med integrationen och inte känner att de får gehör av något annat parti.
Jag hoppas innerligt att detta är en väckarklocka för dessa människor!
Jag vägrar tro att 11% tycker det är okej att dela upp människor på det viset som Sd uppenbarligen gör. I svenskar, blattar, blattelovers (dit hör väl jag då) och horor (ja, dit hör antagligen jag med.)
Till skillnad från tidigare kritik gentemot Sverige Demokraterna så tror jag faktiskt att detta avslöjande (hur fasen fick Expressen tag i Kent Ekroths originalfilm å hur fan kunde Ekroth vara så sabla korkad att han filmade... frågor som hopar sej.)

Vad betyder Jimmie Åkessons ord om att "rensa bort rasism och extremister och rättshaverister ur partiet"?
Ja, det får vi snart veta.

Puss/ Asta