Ni måste få vila från mina sorgeinlägg, jag lovar å svär att bloggen inte skall förvandlas till en gråtblogg så här bryter vi av med en bokrecension.
Jag har läst "Gräspojken" av Christer Lundberg.
Det är en hyllad, skruvad berättelse till debutroman Lundberg fått till.
Superlativen i olika bokrecensioner haglar.
Boken handlar om Kalle 12 år som blir halvt föräldralös när hans olyckligt gifta mamma får nog av sin alkoholiserade karl och drar till Indien.
Av en slump väcks Kalles intresse för cannabisodling och under världens kortaste bilsemester i Amsterdam får Kalle möjligheter att införskaffa både frö och armatur som behövs för sin nya hobby.
Detta leder till en hel del problem kan man säga...
I början av boken fnissade jag högt på var och varannan sida men rätt snart blev den så skruvad att jag knappt mäktade med den. Ändå var den lite spännande, jag ville absolut veta hur det skulle gå med både det ena å det andra.
Romanen igenom undrade jag över huvudkaraktären.
Eller snarare hur författaren tänkt där?
Om han bara gjort Kalle något äldre... säg 15-16 så hade jag kanske kunnat köpa den på ett annat sätt. Jag var visserligen som mest galenpanna när jag var tolv, men jag är tjej och var extremt tidig i puberteten.
Men när en skötsam pojk utan tidigare skumma kontakter på eget bevåg börjar odla och röka gräs, rullar runt i sänghalmen med sin ett år äldre flickvän och tar en "efter sex cigarett", hanterar knarklangare och gangsterdrottningar... nja, då blir det FÖR skruvat.
Romanen är "utan pekpinnar" står det. Nej, det kan man väl säga.
Den är tok-drogliberal. Och eftersom jag läste slutet av boken när min brorsa slutligen dött till följd av dessa jävla droger gav den ännu sämre smak i munnen.
Visst underhållningsvärde ändå, så romanen får en 2:a.
Har du läst? Håller du med eller hör du till en av alla dom som älskade den?
Puss/ Asta
