Ni måste få vila från mina sorgeinlägg, jag lovar å svär att bloggen inte skall förvandlas till en gråtblogg så här bryter vi av med en bokrecension.
Jag har läst "Gräspojken" av Christer Lundberg.
Det är en hyllad, skruvad berättelse till debutroman Lundberg fått till.
Superlativen i olika bokrecensioner haglar.
Boken handlar om Kalle 12 år som blir halvt föräldralös när hans olyckligt gifta mamma får nog av sin alkoholiserade karl och drar till Indien.
Av en slump väcks Kalles intresse för cannabisodling och under världens kortaste bilsemester i Amsterdam får Kalle möjligheter att införskaffa både frö och armatur som behövs för sin nya hobby.
Detta leder till en hel del problem kan man säga...
I början av boken fnissade jag högt på var och varannan sida men rätt snart blev den så skruvad att jag knappt mäktade med den. Ändå var den lite spännande, jag ville absolut veta hur det skulle gå med både det ena å det andra.
Romanen igenom undrade jag över huvudkaraktären.
Eller snarare hur författaren tänkt där?
Om han bara gjort Kalle något äldre... säg 15-16 så hade jag kanske kunnat köpa den på ett annat sätt. Jag var visserligen som mest galenpanna när jag var tolv, men jag är tjej och var extremt tidig i puberteten.
Men när en skötsam pojk utan tidigare skumma kontakter på eget bevåg börjar odla och röka gräs, rullar runt i sänghalmen med sin ett år äldre flickvän och tar en "efter sex cigarett", hanterar knarklangare och gangsterdrottningar... nja, då blir det FÖR skruvat.
Romanen är "utan pekpinnar" står det. Nej, det kan man väl säga.
Den är tok-drogliberal. Och eftersom jag läste slutet av boken när min brorsa slutligen dött till följd av dessa jävla droger gav den ännu sämre smak i munnen.
Visst underhållningsvärde ändå, så romanen får en 2:a.
Har du läst? Håller du med eller hör du till en av alla dom som älskade den?
Puss/ Asta
Har läst den, tyckte den var underhållande. Det var dock ett tag sen men jag minns att den var väldigt skruvad, såpass att jag uppfattade den som en helt osannolik historia, typ en komisk "vuxensaga". Egentligen inte min typ av bok men som sagt, tyckte den var underhållande och oväntat rolig. Man läser ju och tar till sig olika saker från så många plattformar. Jag tror mig förstå hur du kände inför vissa saker, för mig blev det så helt osannolikt och därför inte på allvar/riktigt. /Mormor
SvaraRaderaHåller fortfarande på och läser "Rosegädda". Trots att den eg är lättläst, så kommer jag liksom inte in i den. Fastnar inte. En anledning är nog att den är lite konstig. Och sen har jag svårt för att läsa romaner där huvudrollsinnehavaren är ett barn. "Om en pojke" är väl undantaget. Ska dock läsa klart! Sen ska jag påbörja fortsättningen av "Barnmorskan i Hope river". Kram Emelie.
SvaraRaderaKonstigt så olika det är. Jag har älskat Rosengäddaböckerna massor.
RaderaFinns det en fortsättning på Hope River?
Kram mamma
"Tillbaka till Hope river". Men som jag förstår av beskrivningen kommer den mest att kretsa kring Patiences väninna Becky, som är sjuksköterska om du minns?
Raderahej
SvaraRadera