Asta tycker till om; antingen eller om vikten.

 

Min nyss påbörjade serie med "Asta tycker till om..." fortsätter.
Första delen om Frånvarande fäder fick mycket respons. Här kommer ett kanske känsligare ämne.

Jag har svårt för svartvita åsikter överlag. Att saker å ting antingen ÄR si eller annars absolut SÅ. Att motsatsen till nåt dåligt per automatik måste vara nåt bra.
Detta gäller i väldigt hög grad snacket om vikt.
Lady Dahmer är en av alla stora bloggare som ofta hyllar övervikt.
Som negligerar farorna med att vara överviktig och blandar äpplen och päron när hon diskuterar ämnet.

Jag vill först klargöra ett par saker som borde vara självklara men som jag ändå vill ha sagt.
Jag tycker att det anorektiska idealet är förkastligt. Jag tycker det är sorgligt och rent farligt att Mode och Kändisvärlden i stort sätt endast består av Size Zero.
Jag tycker att fixeringen på hur unga kvinnor "skall" se ut är vedervärdig.
Det är inte heller självklart att en smal människa är = en sund människa.
Själv bantade jag alltid förr med hjälp av kaffe och cigaretter som höll hungern i schack. Om jag ökat nåt kilo så blev det ett par sådana dagar.
Jag rörde mej inte i onödan och hade en usel kondition.
Jag vägde 52 kg... alltså 12 kg mindre än idag... och jag var inte särskilt sund.
Alls.

Men att därifrån vända på det och hylla fetma är inte bättre det.
För NEJ jag tror inte att feta människor per automatik är dummare eller latare än smalare människor och jag tycker inte att man skall skuldbelägga på något vis men att vara tjock är inte bra. För någon!

Bukfetma är farligt för hjärtat.
Det är farligt för kärlen. Det orsakar diabetes typ II som i sin tur orsakar en mängd sjukdomar och skador på kroppen.
Det sliter på skelett och leder. Ger ont i knän. Ont i höfter. Minskar rörligheten som ytterligare ökar övervikten.
Det finns ingen anledning att hylla detta!
Övervikt ger sämre kvalitet på sömnen med allt det innebär psykiskt och fysiskt.

Dieter är sällan bra för någon. Det leder dessutom inte till någon permanent viktminskning för särskilt många.
Den tråkiga sanningen är att viktminskning tar tid!
Det du ätit på dej under många år kan du inte bli av med på en vecka eller två.
Det är en kursändring av levnadsvanor som gäller.
Å det är... som många av oss upplevt... allt för tråkigt och tidsödande.
Många av oss med några (eller många) kilon för mycket är allt för förtjusta i "quick fix." Snabba belöningar.
R E S U L T A T !
Var å en blir saliga på sin tro.
Själv tror jag i mest på att det är så jävla tråkigt att inkomsterna måste vara mindre än utgifterna.
Ät mindre portioner, vettiga kolhydrater, mer sallad.
Ät av allting men inte alltid.
Och rör på dej!
Du behöver inga fancy gymkort (om du nu inte tycker att det är jäkligt kul), nej... ut i friska luften å powerwalka med dej. Eller spring om du fixar det.
Frisk luft och naturupplevelser tillför en massa andra positiva bieffekter som en motionscykel eller en simhall aldrig kan ge.

Att hylla ett överviktigt leverne är inte snällt mot nån.
Allra minst de överviktiga.

Puss/ Asta

Asta tycker till om; Frånvarande fäder.

 

Jag tänkte inleda bloggåret med en massa tyckande. En ny serie skulle man kunna säga.
En ny utmaning till mej själv.
Ett "Asta tycker till om..." och till det får ni gärna önska.
Det vore roligt med lite debatt. En artig sådan så klart (men jag har bara den typen av läsare.) Här i kommentarsfältet eller i era egna bloggar om ni hellre har lust med det.
Jag tänker tycka till om allt ifrån hunduppfostran till frånvarande fäder. Allt ifrån alkohol till vikt och utseendefixering. Allt ifrån åldringsvården till programtablån i tv'n. Å som sagt, önska gärna ämnen.

Ikväll tänker jag tycka till om frånvarande fäder.
Ja jag vet... jag har skrivit om det tidigare. Men jag har å andra sidan skrivit om det mesta tidigare.
Jag besitter själv massiv erfarenhet av att ha växt upp med en frånvarande pappa.
Något jag inte idag vill eller kan klandra min pappa för.
Dels för att vi har... så långt det är möjligt... rett ut detta och dels för att det rådde en annan era på den tiden. På -70 talet.
Det var så på den tiden, vid en skilsmässa så skilde sej mannen nästan i lika hög grad från sina barn som sin fru, och i bästa fall träffade de sina barn varannan helg.
Trots det, och trots att jag inte minns att jag hade en särskilt god kontakt med min far redan innan skilsmässan, resulterade det i sår eller snarare en svaghet som aldrig riktigt läker.
Jag tror att ett barn som blir övergivet av en förälder reagerar på två sätt.
Antingen genom att inte vilja ha någon kontakt med denna som vuxen eller att ständigt söka sin förälders bekräftelse.
För mej har det absolut varit det sistnämnda.
Min pappa skrev i ett sms att han kommer och hälsar på mej i veckan för att han längtar efter mej. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur mycket det betyder för mej.
Så nog påverkar det en, för evigt, att växa upp utan pappa.

Men som sagt, jag klandrar inte min pappa längre.
Däremot reagerar jag hårt på andra frånvarande fäder.
Jag reagerade starkt när jag såg Leif GW Persson och hans dotter hos Skavland.
GW hade ungefär samma relation till sin dotter som jag har till min.
Han berättade om att han var en bättre morfar än pappa och dottern sa då att "jo det var sant att det gick bra med barnbarnen men det var sin mamma hon ringde om hon behövde barnvakt."
Leif GW Persson sa då att "han aldrig suttit barnvakt. Jo nån gång, åt sina egna barn."
Å han pöste och log som om det var något roligt och jag blev så vansinnigt provocerad!

Likadant med Claes Malmberg (en karl jag förövrigt alltid har haft ett gott öga till.)
Han berättade sin historia. Om hur hans pappa försvann ur hans liv vid skilsmässan när han var 5-6 år och sen dog när han var 11 år även om han inte fick veta det förrän han var tonåring.
Han beskrev, med och utan ord, hur han alltid saknat sin pappa och hur frånvaron påverkat honom. Hur han gått i faderns fotspår på så många sätt, hur faderslösheten lett till att han under långa perioder känt sej värdelös osv.
Rörande... på många sätt.
Likväl berättade han om hur han själv blev pappa som ung och hur det barnets mamma på många sätt fick samma roll som hans egen mamma haft.
Ensam med ansvaret. Han hade själv varit frånvarande och oengagerad i sin äldsta son.
Men hur tänker man då?
När man gör om sitt eget livs trauma mot sitt eget barn?!
Det fick vi inga svar på i "Stjärnorna på slottet" men jag undrar.

Det har länge varit känt hur söner påverkas av frånvarande fäder och brist på en manlig förebild men jag tror att döttrar reagerar minst lika mycket på att mista en pappa, sitt livs första kärlek.
Att det för livet påverkar hennes självbild och val av män.
Jag kan se på min egen make.
Hur han... liksom jag... brustit i sin föräldratroll emellanåt.
Hur han gjort fel, hur han varit otillräcklig. Orättvis. Oresonlig. Dum rent av.
Men han har alltid funnits där. Han har inte stuckit. Smitit.
Han har brustit... absolut. Men han älskar sina barn. Allihop.
Det finns ingenting som han inte skulle göra för dem om det behövdes.
Ve den karl som någonsin gör illa hans döttrar!
Jag skulle inte vilja vara i den mannens kläder.
Det finns inga pengar som inte skulle pungas upp, ingen väg för lång att köra.

Skaffar du barn så tar du hand om dem!
Oavsett omständigheter. Thats it.
Ingen kan säga att jag inte vet vad jag talar om.
Jag har haft många barn, under knappa förhållanden, med väldigt liten stöttning som väldigt ung.
Det spelar ingen roll. DU vet hur barn blir till, DU har valt dem.
DU tar ansvar för det.
Du brister alldeles säkert, men det är din skyldighet att göra det, så gott du förmår.
Med allt du har.
Ansvaret innebär att for ever and ever vara förälder och sörja för deras väl och ve.
Punkt!
Oavsett om du är man eller kvinna. Mor eller far.

Puss/ Asta