Ta er samman pappor

Kamratposten gjorde en undersökning 2008 med 5700 barn i åldrarna 8-15 år där de fick svara på vem de helst talade med om de var ledsna.
Då svarade barnen följande:
Mamma: 40,9 %
Kompis: 24,2 %
Någon annan: 11,7 %
Ingen alls: 10,9 %
Pappa: 5,4 %
Jag vet inte exakt hur de ställt frågan men det är ju en tidning på barnens sida och jag antar att de ville ha så ärliga och sanna resultat som möjligt.
Sug på det där sista...
Ingen alls: 10,9 %. Pappa: 5,4 %.

Nu har kamratposten gjort om undersökningen och resultatet är på ett ungefär lika dystert, se bild ovan.
Mamma: 46 %
Kompis: 22 %
Ingen alls: 17 %
Pappa: 7 %

Kikar man runt lite i sin omgivning, i olika generationer av föräldrar, ser man att siffrorna nog stämmer ganska bra. Det är mamma som är barnets zon till trygghet, råd och förtroende.
Alla undersökningar visar att kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn.
Även i mer jämställda relationer kring hushållet så tar kvinnor större ansvar för barn och är i princip alltid familjens projektledare.
Ändå ser man i kommentarsfält på nätet kring den här undersökningen män (och även en del kvinnor) som slår ifrån sej och menar att "frågan måste vara felställd"???, att detta inte stämmer eller de gamla stensåldersargumenten, pappa drar in pengarna till hushållet och är därför mer upptagen.
För det första visar ju alla undersökningar att det inte stämmer.
Kvinnors sammanlagda arbetsbörda med förvärvsarbete och hushållsarbete är större än männens.

Om jag vore man. Eller om jag vore mamma till den här åldersgruppen och mammorna fått 7 % skulle jag allvarligt fundera på vad det beror på.
Om det är okej?
Okej att vara två föräldrar men att barnet ändå bara har en förälder som de känner sej bekväma att vara ledsen hos.
Jag skulle skämmas.

För egen del tror jag det beror på att mansrollen fortfarande på många sätt är som den var 2008 eller 1988 för all del.
Det är fortfarande så att mammor är bättre på att trösta och lyssna.
På att stanna upp och vara närvarande.
Det är så vi är fostrade. Flickor fostras tidigt i att vara inkännande, empatiska, omhuldande och att det är okej att vara ledsen.
Pojkar fostras mer konkurrensinriktad, efter prestation, tävling. De är mer lösningsfokuserade och obekväma i att hantera känslor.
De märker det inte ens.
Härom dagen grät jag en hel dag. Jag var helt förtvivlad. Rödögd, svullen, lågmäld och mimikfattig. Min man såg det inte ens. Han såg inte!

Samtidigt som såna här... faktiskt alarmerande undersökningar... kommer så pratar åtminstone två av riksdagens partier (Anti)Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att "genustramset" på förskolan och i skolan måste bort.
Det är häpnadsväckande tycker jag.
Så otroligt märkligt och sorgligt att någon enda människa år 2018 kan tro att det inte är av stort stort värde att vidga könsrollerna, att sudda ut gränserna för hur man ska vara som tjej el kille, som kvinna el man.
Att det skulle vara hotande, onaturligt, flum eller vad de nu tycker att alla människor fick vara mer hela varelser. Ha tillgång till hela sin potential.
Genusfrågan drivs ju ofta av feminister men pojkar och män behöver det minst lika mycket som flickorna.
Jag tror att mycket av de ohälsosamma och farliga sidorna vi ser i spår av matchokulturen faktiskt kommer av något så enkelt som att de som pojkar inte fått tillgång till alla sina känslor. Att vissa känslor betraktats som klena och oönskade, "sluta gråta du är väl ingen liten bebis/ liten flicka."
Att de inte vet hur de ska hantera sorg, ångest, ensamhet, övergivenhet och det tar sej uttryck i att de super och/ eller blir våldsamma.

Nej, ta er samman för fasen alla pappor där ute. Vi ska inte behöva vänta 187 år innan barn har 2 emotionella och känslomässigt närvarande fäder.

Puss/ Asta

Ps. Innan ramaskri uppstår vill jag lägga in en brasklapp om att det naturligtvis finns undantag.

Den ovillkorliga kärleken

 

Jag grunnar mycket över föräldraskapet i dessa dagar. Alltså det föräldraskapet till det vuxna barnet.
Lotta Grey alias Vimmelmamman skrev på sin instagram:  "Det bästa som hänt mej. Så säger vi ofta om vårt föräldraskap. Ibland tänker jag att det är övermäktigt att bära. Att de inte får vara själva anledningen till att vi existerar. Vi måste alltid ha huvudrollen i våra egna liv."

Om det är sant så har jag misslyckats. Jag har misslyckats där.
Mina barn är HELA min värld. Jag växte upp med dysfunktionella föräldrar och inget mål har någonsin varit så stort för mej, så självklart, som att mina barn ska känna att de ÄR just hela min värld.
Jag har älskat dem villkorslöst, på fyra olika sätt, men lika mycket och lika högt och jag har någonstans förväntat mej samma ovillkorliga kärlek tillbaka.
Jag inser nu att jag saknat den mer än jag trott. Mina föräldrars ovillkorliga kärlek och att jag trott mej kunnat förhandla mej till den av mina barn. Att de skulle kunna laga ett hål.
Men den enda som faktiskt kan ge ovillkorlig kärlek är föräldrar. Barn kommer alltid ha en annan och högre prioritet.

Jag var sjutton år när jag blev mamma. Sjutton år och jag hade inte sett ett spädbarn på vykort. När min förstfödda lades kladdig på mitt bröst efter en förlossning som kändes bra mycket mer än den mamma utlovat som mensvärk läkte ett hål i mej.
Jag var så ung men hade ändå väntat ett helt liv på henne.
Det är stort alla gånger man får barn, men mamma för första gången blir man bara en gång. Den där "aha upplevelsen" om hur stor kärlek som är möjlig får man bara en gång.

Jag är 48 år och mina barn (och barnbarn) är anledningen till min existens. Långt mer än de flesta jag känner.
Det är fint och gott men det får inte vara nog.
Jag måste finna fler anledningar till att leva och att skratta.
Jag är mamma med hela min existens och långsamt börjar jag komma till insikt att det kanske inte är det bästa. Att jag i min jakt att kompensera en olycklig barndom går för långt i den ovillkorliga kärleken.
Jag har en karriär.
Jag har vänner... jag vill ha fler.
Jag har en hund
Jag har (oopps) en man.
Jag är jag. Oxå. Inte bara mamma, mormor å farmor.

Puss/Asta

"Rent osympatisk i ditt svartvita raljerande."

Jag och Cissi Wallin blev en smula... oense på hennes blogg i diskussionen om lämna bort små barn till nannys å barnvakter.
Jag läser hennes blogg ganska regelbundet. Varför vet jag inte riktigt, hon bloggar ju på en mammasite och därför mycket om småbarn så vi befinner oss på olika plats i livet. Vi är inte heller särskilt lika på andra sätt och jag kan ofta bli irriterad på hennes egna kategoriska, provokativa sätt att skriva samtidigt som svar på tal bland kommentarer bemöts som om det vore näthat, troll och ren elakhet.
Jag har märkt att ofta, inte alltid, är det inom bloggvärlden som inom vilken kommunikation som helst. Bloggare som är hårda i tonen och raljerar över sina läsare får svar i samma ton.

Hur som helst, det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville mer skriva om hur andra (i detta fallet Cissi Wallin) kan uppfatta en och hur annorlunda man (i detta fallet jag) ser på mej själv.
Läs gärna hela inlägget, för min ton är inte oskyldigt blå heller.

"Har varit inne och kollat på din blogg pga kände på mig att du var nån slags självutnämnd proffsmorsa med en hög ungar som gärna klappar yngre mammor med ev bara ett barn på huvudet. Och bingo vad rätt jag hade. Har tyvärr svårt att ta en sån persons "konstruktiva" kritik på allvar."

Och...

"Du är ju rent osympatisk i ditt svartvita raljerande. Skrämmande att du jobbar inom vården där empati och ett inte kategoriskt sätt att se på folk känns ganska... Avgörande."

Självutnämnd proffsmorsa som klappar yngre mammor på huvudet och skrämmande att jag jobbar inom vården då jag kategoriserar människor och saknar empati alltså.
Mmmm.
Inte för att jag vill vara självgod på något vis men det är knappast så jag själv ser på mej och jag tror (men det är vad jag tror) inte att särskilt många som känner mej anser så heller.
Jag har en jävla massa dåliga egenskaper både som yrkes och privatperson men trångsynthet och empatibrist har jag aldrig upplevt hör dit.

Dock är det inte det jag vill ha sagt med inlägget, det här är inte dårens försvarstal, utan jag vill mer belysa hur olika man kan uppfatta en människa och hur olika man kan se på en sanning.
Det är rätt spännande.
Å det är lärorikt att se ur den andras perspektiv.
Säg att jag och min man börjar bråka så in i fanders om någonting. Någonting rejält som får oss att bli både förbannade å sårade.
Skulle vi därefter redogöra för händelsen för var sin vän, ord som sagts, upprinnelsen till bråket så skulle vi med största sannolikhet berätta två helt olika historier. Utan att någon ljuger.
Båda förhoppningsvis sanna, men sedda med olika ögon, tolkade utefter egna perspektiv.
Så är det i det lilla kriget hemma i köket (eller mellan en liiiten och en stooor bloggare) och så är det när Obama och Putin spänner musklerna.

Så... tillbaka till min del i "dramat."
Oempatisk och kategoriserande vägrar jag gå med på men nog kan jag ibland vara lite "syster duktig", nog kan jag innerst inne tycka att jag vet mer om barn efter att ha fyra vuxna "resultat" än vad en del (inte alla!!!) nyblivna morsor gör.
Jag kanske är mossig och omoderna, jag ÄR en annan generation av förälder, men jag tycker det är trams att tjata så mycket om behovet av egentid.
I min värld har små barn grundläggande behov. Punkt.
Ett sådant är att små barn mycket restriktivt skall lämnas bort, och när de gör det ska det vara till få personer de känner väl.
Det må vara vanligt med internatskolor, nannys och dagis från sex månaders ålder i andra länder, många har inget val då föräldraförsäkringen inte är vad den är här, men jag tror inte på det.
Jag tror att barn behöver kvantitet istället för kvalitet med sina föräldrar, jag tror att barn behöver känna att jag är viktig för den här familjens existens, utan mej fungerar den sämre.
Så ja, jag kan nog vara lite bessersmitter här.
Och att kritisera någons föräldraskap är kanske det känsligaste som finns.
Det vet jag själv, ingenting sårar mej så in i djupet av själen som när någon säger att jag inte varit en bra mamma.
Så kanske... förmodligen... borde jag ignorerat att C.W skriver med ett provokativt språk.
Kanske skulle jag simmat förbi det betet.
Jag har faktiskt inte med hennes familj att göra och bryr mej inte nämnvärt om den heller.
Kritiken känns personlig även om det är fenomenet som egentligen diskuteras.

Tillbaka till barnuppfostran.
Jag har alltid fostrat mina ungar till att se sin egen del i en konflikt.
Jag har aldrig varit den där mamman som fart ut så fort ungen kommit in och skrikit om att kompisen varit dum å gormat på andras barn.
Ja har tröstat, lyssnat men oxå uppmuntrat till reflektion.
Varför tror du hen gjorde så? Vad var din del i bråket? Kan man se på det olika?
Mina ungar kan fortfarande ta upp det, alltid detta reflekterande.
Men så funkar jag själv.
Det har en baksida... när ilskan lagt sej efter ett bråk får jag så gott som alltid dåligt samvete.
Men jag tror att man blir en helare människa om man kan se från olika sidor.

Puss/ Asta

Min samlade föräldrakunskap

Cissi Wallin som har en liten skrutt till bäbis på fyra månader eller så listar 10 punkter om vad hon lärt sej sedan hon blev mamma, av föräldraskapet. Läs HÄR om du vill.
Jag har varit mamma lite mer än fyra månader och ser saker ur ett annat perspektiv.
Här är mina lärdomar.
Håll till godo. Printa ut. Bär med er i plånboken, sätt på kylskåpet eller tryck upp som affisch.

Med tiden blir "lustiga förlossningsanekdoter" så som att man råkat bajsa när barnmorskan på några decimeters håll inspekterade vaginan, att man mitt i krystningsarbetet vrålat efter en tandläkare eller under det sega öppningsskedet bad (enträget, vädjande, upprepat) om att få bli dränkt i bubbelpoolen att BLI just roliga anekdoter som man gladeligen å lätt fnissande berättar om.
Men det tar lite tid.

Dryga två decennium efter att jag fött barn så skulle jag faktiskt kunna tänka mej att uppleva det igen. Bara rent för upplevelsens skull. Å då hör jag nog till en av de mest förlossningsrädda kvinnorna genom tiderna. Men det tog som sagt 21 år. Inte 19. 

Åhhh ni som sitter där med era små gryn på under året, ni skulle bara veta hur less man hinner bli som fyrabarnsmorsa på dagisinfektioner, kruppnätter, bvc besök, smittkoppor, huvudlöss, springmask och annat otyg.
Jämförde jag just bvc med inälvsparasiter? Det var inte meningen.

Jag säger bara ett ord som får det att rysa av obehag utmed ryggraden.
Klassföräldrar. Både att vara det och att på föräldramöten befinna sej i samma rum som den typen av föräldrar som ser detta uppdrag som sitt livs stora mening.
Har du som småbarnsmamma svårt för när det blir dålig stämning bör du OMEDELBART BUMS börja träna på det.
När man sitter där på föräldramötet. Har varit klassförälder i någon av ungarnas klass de senaste 11 terminerna och läraren uppfodrande och sedemera allt mer desperat säger "Någon som kan tänka sej att vara klassförälder." Tystnad
"Ja, men någon måste vara det." Tystnad.
"Det är inte särskilt betungande." Tystnad.
"Kom igen, någon som kan tänka sej? Det är ju för baaaarnens skull" Tystnad.
"Ja, då får vi lotta" och man finner sej själv slänga upp den där näven och säga: "Ja, men jag tar det då" trots att man hemma lovat sej själv att hellre äta upp kattlådans innehåll än att bli klassförälder igen.

Varför det är så betungande?
Jag säger bara knattedisco! (Tänk gapiga barn, buffliga småkillar, någon som är utanför, någon som är ledsen, någon som slår sej, pop corn överallt och du som ska städa... oxå.)
Eller alla dessa blommor å presenter som lärarna ska ha till jul och sommaravslutningar, som det ska samlas in pengar till å som det alltid finns föräldrar som måste påminnas om... 25 ggr och till sist betalar man likväl för fyra-fem ungar själv.

Föräldrar på BB oroar sej för att barnet inte ska få i sej tillräckligt med mat.
Eller drabbas av plötslig spädbarnsdöd.
Mohahaha säger jag.
Det tar ALDRIG slut. Vad man som småbarnsmamma ännu inte greppat är att du kommer oroa dej för den här ungen tills du dör! Det är bara orsakerna som växlar. Plötslig spädbarns död blir att sätta i halsen, blir till att ramla, blir till att inte få kompisar, blir till... ja jag kommer att oroa mej för att ungarna inte ska klara sej på sin pension.

Första "mamma" är ljuvligt. När orden kommer ur barnens mun stannar världen lite av lycka.
När du sedan hört mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma ett hundratals gånger senaste halvtimman är det inte fullt lika ljuvt.

Lite samma fenomen är det med ungarnas teckningar, julpynt och pyssel.
De första femhundra är fina å sparas omsorgsfullt. Sedan vet du inte vart fan du ska göra av krafset.

Tonåringar som får alkohol hemma av sina föräldrar blir avdramtiserade och ungar som får cider utköpt av mamma låter bli att dricka för mycket.
....
Nej alltså, jag kommer inte på nåt toklustigt att skriva om det. Det stämmer inte. Även om det kanske stämde för dej eller din kompis så stämmer det inte. ALL samlad forskning visar på att barn som inte får dricka hemma eller utköpt av sina föräldrar dricker mindre, senare, bättre.
Jo. Säg inte emot. All forskning visar det.

Prata med era ungar. På nivån de förstår. Om allt. Jag pratade politik med mina treåringar.
Inte partiprogram givetvis men hur å varför.
Idag är ju tyvärr tex tiggare ett "bra exempel" på det. Att prata om orättvisa och solidaritet.
Så barn begriper.
Jag tror tystnad och undvikande är farliga grejer.

Det samma gäller... faktiskt... känslor.
Det är inte farligt att visa dom. Varesej positiva eller negativa.
Att bli glad, ledsen, arg, vara trött. Bara man förklarar och ber om ursäkt om man varit dum.

Välj dina strider.
Det tar tid att lära sej. Gjorde för mej i alla fall, men jag var å andra sidan småbarnsförälder under en annan tid. Med tiden slutade jag att vara så konsekvent. Konsekvens var ett viktigt ord i barnuppfostran på min tid.
Men om ungarna kommer med ett bra argument? Varför ska man då stå på sej bara för att?
Det gör man ju (för förhoppningsvis) inte med andra vuxna.
Bli arg och ta fighten men bara då det är viktigt och behövs. Annars kan man tjata öronen av barnen.

Väldigt få sjuttonåringar sover mellan mamma och pappa.
Kan vara skönt att minnas när dubbelsängen är full av småbarn i olika åldrar och kanske en å annan hund/ katt upptill.
Och ja, samsovning är bra för barn tror jag. Amning värt att kämpa så in i helvete för om det behövs. Potting, not so much.
Lite subjektivt tyckande där. Eftersom det är min blogg och mina åsikter

Jag har lite drygt sjutusen tips kvar att ge men jag tror jag stannar här för ni ska ju orka läsa oxå.
Å affischen blir i annat fall vääldigt stor.
Att vara mamma är och förblir mitt livs viktigaste roll.

Puss/ Asta

Pappornas rättigheter

 

Pappor har, världen över och i alla tider, haft någon slags biroll inom familjen.
Det är runt mammor å barn som navet snurrar.
Pappor har i bästa fall tjänat pengar till familjen, stått för något diffust skydd mot faror, lekt med sina ungar och tagit till basrösten och kanske rottingen när barnen behövts uppfostras.
Om de nu inte dragit och lämnat, skilt sej från sina barn samtidigt som de skilde sej från deras mamma för att starta upp någon annanstans.
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, håller detta nu på att förändras.
Det är fortfarande kvinnor som tar ut majoriteten av de valbara föräldradagarna, det är fortfarande mest kvinnor som vabbar och det där tror jag vi behöver en lagstiftning för att skynda på.
Vi har ändå kommit såpass långt att vid en separation/ skilsmässa mellan föräldrarna så har papporna sina barn oftare än tidigare då varannan helg (eller mer sällan) var vanligast.

Min erfarenhet av pappor å män är att de betydligt oftare än kvinnor smiter från sitt ansvar. Är ointresserade av det.
De kan ifrågasätta faderskapet i onödan, de kan krångla med att betala sitt underhåll och tjafsa om att hjälpa till mer ekonomiskt.
De kan bli förbannade över en graviditet trots att varenda pojkvasker i detta land rimligen borde veta hur man skyddar sej från ofrivilliga sådana.
De kan krångla med att ha sina ungar, inte vara speciellt intresserade.
De kan bete sej olämpligt ihop med sina barn, sätta sej själva först som om de själva vore egoistiska ungar.
Jag har hört, och känner till oändligt med fäder som inte borde få träffa sina barn alls därför att de missbrukar, är våldsamma eller allmänt olämpliga.
Å alla dessa mammor som stångas för att barnen ska få träffa sin pappa.
Eller slippa träffa sin pappa.
De historierna är vardagsmat.

Men jag har väldigt lite funderat på vilka små rättigheter en sund och bra man har kring föräldrarollen om mamman sätter sej emot.
Att världen är ojämlik även där.
Om en man å en kvinna väljer att bli gravida och kvinnan därefter inte vill ha med mannen att göra... då har han inga som helst rättigheter till sitt ofödda barn.
Alldeles hur engagerad han är, alldeles hur mycket han ser fram emot det ofödda barnet så har han noll och inga rättigheter att få följa med till barnmorskan, se ultraljudet eller få någon som helst information.
Detta trots att alla vet, att all samlad forskning visar, hur viktig barnets relation till sin pappa är och trots att alla förstår att början på den livslånga relation mellan pappa-barn börjar just under graviditeten.
Kvinnan har hela makten över något som faktiskt är gemensamt.

Jag känner till en man. En skötsam, snäll, ansvarstagande man som skaffade barn med en kvinna under en relation. En relation som tog slut innan barnet hann födas.
I flera år fick han strida för rätten till sitt barn.
År efter år efter år fick han smulor, beslutade el framtvingade hos mamman, korta besök. Familjerätt som blev tingsrätt.
Nu, många år senare, har det löst sej men efter stort lidande för denna man som faktiskt inte gjort något fel. Man kan bara hoppas att relationen till barnet inte blivit skadat i grunden.

Ett jämställt samhälle tjänar både män och kvinnor på.
Bara för att vi på så gott som alla områden lever under ett patriarkat även i Sverige finns det ingen som tjänar på att pappor tilldelas en biroll i "Projektet Familjen."

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Frejas funderingar, om jobb, barn å politik

 

Vi lämnar återigen Sd och inläggen om det. På min Statcounter kan jag se att halva Höör varit inne på mina inlägg om rasism, Sverigedemokraterna och kritiska inlägg mot att klumpa ihop "muslimer" som en homogen grupp.
Nån snubbe (?) har varit inne 24 gånger. Idag.
Fascinerande och nästan lite märkligt. Vilket intresse för lilla mej.

Frejas frågor då...
Om du inte jobbat inom vården och inte heller med hundar, vad hade du jobbat med då?
Tror du att du varit annorlunda som mamma om du fått barn senare i livet?
Om du skulle sitta i regeringen, vilken ministerpost hade du velat ha och vilka vore dina tre första åtgärder?

Om jag inte jobbat inom vården eller med hundar så hade jag förmodligen varit (arbetslös?) journalist.
När jag valde högskoleutbildning valde jag mellan Sjuksköterska, journalist eller stadsvetare.
Det som avgjorde var att inom vården finns alltid jobb. I journalistbranschen sa man DÅ i alla fall att det fanns ungefär dubbelt så många journalister som arbeten och antal tjänster som stadsvetare i min lilla håla är nog tämligen obefintliga.

Jag befarar och tror absolut att jag varit annorlunda som mamma om jag fått barn senare i livet. Oändligt mycket pjoskigare och räddare för allting.
Jag ser bara vilken typ av hundmamma jag är...
Så nej, Gud, ödet, turen, livsvalen eller slumpen visste nog vad den gjorde när jag födde samtliga ungar innan jag hann fylla 26.
Idag verkar det så svårt att vara småbarnsmamma.
Det är så mycket man ska tänka på som jag aldrig funderade på.
Å ibland är det kanske så att instinkterna vet bäst? Eller bra nog åtminstone.

Usch, jag skulle inte vilja sitta i en regering. Jag har på tok för många lik i garderoben för att kunna bli politiker. Å jag har inte kompetensen. Bara åsikterna.
Men OM jag satt i regeringen så skulle jag så klart vilja bestämma så mycket som möjligt och hade blivit stadsminister.
Då skulle min första åtgärd bli att tillsätta dugliga ministrar.
Jag skulle slopat det 5:e jobbskatteavdraget. Jag skulle stoppat vinster i skola, vård och omsorg som är finansierade med hjälp av skatteintäkter.
Jag skulle sett till att mina ministrar kallade ihop kompetensgrupper bestående av vanligt folk inom olika områden för att se vad som behöver göras åt ex skola, vården, äldreomsorgen, kriminalvården.
Jag skulle gett migrationsverket och försäkringskassan humanare direktiv.
Ja, och sen hade jag vilat mej och tagit ett glas vin för nåt ska jag ju göra dag två oxå :)

Puss/ Asta

Är förebilder av båda könen viktiga?

 

Lady Dahmer ställer frågan till sina läsare om det är viktigt för barn att ha både kvinnliga och manliga förebilder. Själv anser hon inte det.

Jag tror det är väldigt viktigt för barn med många olika typer av förebilder och mitt svar måste bli JA på den frågan.
Ja, det är viktigt för barn att växa upp med goda manliga och kvinnliga förebilder.
Man kan önska att det inte vore så, man kan önska att kvinnor å män stod för samma saker (om man vill) men så ser det ofta inte ut.
I en kärnfamilj... mamma, pappa, barn... fyller ofta mamman och pappan olika roller för barnet. Den stränga, den tröstande, den hårda, den mjuka, den lekfulla, den stabila, den kramiga, den fostrande, den läsande, den...
Det finns gott om betrodd forskning på vad som händer med ett barn som lever med en frånvarande/ avståndstagande pappa eller med en mamma som inte knyter an.

Jag tror däremot inte att en lycklig miljö för ett barn att växa upp i måste bestå av mamma, pappa, barn.
Det fungerar lika bra med pappa, pappa, barn eller mamma, mamma barn eller hur man nu väljer att skapa sin familj men det BÖR finnas både manliga och kvinnliga nära förebilder för barnet.
I de bästa av världar har barnet dessutom förebilder som älskar dem från olika generationer. Alltså nära å kärleksfulla relationer i form av morfar å farmor å mostrar och kusiner.
Ju fler egenskaper och gåvor ett barn får desto helare blir dem.
Ju fler som på riktigt älskar dem desto rikare blir deras värld.

Jag växte upp de flesta av mina barn och tonår utan en relation till min pappa.
Bortsett från att min pappas bortprioriterande av mej var smärtsamt så fann jag en annan manlig förebild hos min morfar.
Det sägs att, och det är inte bara ett talessätt utan finns forskning på, flickor som växer upp med en beundrande, pushande pappa som ser på sin dotter som sin prinsessa blir som mer framgångsrika både inom sina kommande kärleksliv som i sina karriärer.

Vad tror å tänker du?

Puss/ Asta

Talang med barn?

 

Maken flydde fältet idag när vi fick besök.
Han hann bara hälsa på gästerna och se dem några minuter medan lilla Havanna och jag bryggde kaffe och kokade te.
Han ringde senare på kvällen och konversationen löd ungefär så här...
Maken: Så duktig du var med barnen! Pedagogisk och duktig.
Jag: Tycker du? Lite glatt förvånat så där.
Maken: Ja jätte gullig. Man kunde inte alls se att du egentligen hatar barn. 

Det har alltid varit ett slags skämt mellan oss.
Att han är mer barnkär. Han är naturlig kring barn och de väljer ofta honom framför mej.
Eller gjorde i allafall. Jag har blivit mjukare och mer barnkär med åren.
Livet har gjort mej tålmodigare och det är ju som bekant en käck egenskapa att ha kring barn.

Jag minns en gång när barnen var små och vi bodde i Göteborg.
Jag skulle passa min kompis son som var kanske 2 år.
Han var van vid mej, vi sågs i princip dagligen.
Men han skrek HELA dagen. Så fort jag tittade på honom skrek han.
Tillslut lät jag honom bara vara... min uppmärksamhet gjorde allt bara värre.
Han somnade för sej själv i pur utmattning bland smutstvätten och när han vaknade grät han igen.
Jag var frustrerad, irriterad och trött när maken kom hem på eftermiddagen från jobbet.
Då sträcker ungen sina små armar mot maken och vill bli uppburen och sen somnade han bums mot hans axel.

Men som sagt. Med åren så tar jag barn mer naturligt.
Sedan är det ju med barn som med andra människor. Vissa har man lättare att tycka om å ta till sej än andra.
Jag blir inte förtjust i någon per automatik för att den är under 18 lixom.
Vad det gäller Marias barn så tror jag känslan av "familj" underlättas av att Maria på många sätt är som jag i sin attityd till ungarna som jag själv var mot mina.
Om man känner att barn är väldigt bortskämda el ängsligt uppassade eller så så har jag svårare att vara naturlig eftersom det inte är "jag."
Nu kändes det som vi var en storfamilj och barnen kom lika självklart till mej när de behövde hjälp, jag förmanade dem lika naturligt att se sej för nära vägen osv.
Jag kunde vara "jag" med dem. Skämma bort dem lite med glass å så och säga till dem att lugna sej när de blev för uppspelta.
Naturligt.
Å barn känner å uppskattar det precis som vi vuxna när man är avslappnad och kärleken kommer självklart.

Skrev jag i mitt förra inlägg att Maria rullade ur bilen?
Det är den BÄSTA humorn tycker jag. När man får skratta på någon annans bekostnad När det händer dråpliga saker i vardagen.
Som att jag parkerade vid ett litet dike som doldes av buskar...
Maria lite ängsligt undrade om hon kunde komma ut där å jag bara "Ja då"
Å så ser jag hur hon bara... opa!... försvinner.
Hahaha.
Så... festligt.

Puss/ Asta

Busungarna invaderar.

 

Hej hopp på er...

Idag har varit en fartfylld dag vill jag lov.
Upp i ottan... säkert redan kring tio... för att röja av här hemma lite grann och åka å handla.
Finbesök väntade ju i form av Maria och hennes tre yngsta barn.

Jag hämtade dem vid tåget. Jag bjöd skitungarna på glass, vi gick en liten rundvandring i staden innan vi åkte hem för att fika och sedan dess har dagen gått i ett.
Vi har badat (barnen åtminstone), gått promenad, grillat, lekt med Gottfrid, besökt ödehuset, skrattat.
Mina öron värker av ungarnas allt tjatter... jag är inte van längre å andras barn kan man inte stänga av så som sina egna utan måste svara på ett oändligt antal frågor.
 


Jag blev helt betagen i dem!
De är barn... barn ÄR tjatiga... men de är helt underbart sociala, öppna, tillgivna, roliga och vackra.
När småtjejerna körde in sina händer i mina, när de gömde ansiktet in i min mage vid spökhuset eller när lillkillen showade ut allt han hade så blev jag helt förälskad.
De är så fina. Med sitt vackra hår, sina mörka ögon och alla sina funderingar om livet.



Självklart hann jag å Maria oxå prata, men ungarna var i centrum hela tiden, så som det ska vara. Jag tror att de fick en härlig dag och jag hade gärna lånat dem ibland.
Jag fick en klump i halsen när jag kramade dem hej då vid tåget.

När vi hade ätit och innan vi skulle köra till tåget åkte vi vägen om ödehuset som jag en gång var sugen på innan jag stötte på ett argt spöke utanför... minns ni?
Jag har bara gått förbi under alla år men denna gången gick vi ända fram till huset och det är helt klart nåt spooky över det.
Döda stora fåglar i ett uteförråd. Fördragna gardiner. Ett knackande ljud, nåt som rörde sej i fönstret som inte var en människa.
En känsla av att någon tittade ut på oss. En kall känsla.
"Gå härifrån!" typ.
Jag å småtjejerna höll varann i händerna och rörde oss reserverat ett stycke ifrån medan Maria morskt gick runt med kameran i högsta hugg.
Hon har sett så många program om ghosthunting att hon anser sej ha vanan inne :)

Nu ska jag sätta mej på altanen med ett glas vin.

Puss/ Asta

Att vara ett mirakel

 

Jag har mitt kusinbarn på näthinnan.
En flicka.
Jag ser henne framför mej hur hon på mormors begravning ställer sej längst fram, brevid kistan och prästen. Hur hon åmar sej och kråmar sej, dansar, viftar med sin klänning, tar plats.
"Se på mej. SE hur fantastisk jag är" typ.

Jag tänker på henne och på så många andra barn som jag mött som är så där.
Inte minst flickor.
Se så söt jag är. Se vad jag kan dansa. Se, jag vågar klättra upp här. Jag kan sjunga.
Se på mej. Jag är jordens mittpunkt.
Mitt kusinbarn gick förbi mej, efteråt när vi hade begravningskaffe.
Vi känner tyvärr inte varann jag å den lilla damen.
Men hon gick efter sin lillebror som kröp, höll honom lite i tröjan och när hon passerade mej sa hon stolt "Titta! En lillebror." 

Nästan alla små barn är så där. Åtminstone i trygga sammanhang.
Jag vet inte HUR många "sikta mot stjärnorna uppträdande, teaterföreställningar, trolleritrick, dansnummer som jag "tvingats" bevittna under mina år som småbarnsmor.
Inte alltid lika sugen. Men likväl fick man sitta där, göra stora ögon, applådera och ropa bravo. "Bravo, vad du kan!" 

När upphör det?
När slutar ett barn att se på sej själv som så där vacker, begåvad, modig och kompetent?
Vad är det som gör att det slutar?
Är det i mötet med den bistra verkligheten och med andra?
Eller upphör det av sej själv?

Visst, det hade ju blivit en smula märkligt om maken hade spelat upp en revolver å cowboysarscen på banken ihop med andra som trängdes där eller om jag hade avfirat mitt paradnummer från Kristina från Duvemåla "Du måste finnas" med min katastrofalt falska röst inne på ICA... det är inte så jag menar.
Men när och varför slutar vi att se på oss själva som underverk bland andra underverk?

Världen är magisk genom ett barns ögon.
Ikväll hockeymatch. Bröderna Sedin är här.
Go förmiddag.

Puss/ Asta

Varför är det känsligt att älska barn på olika vis?

Jag älskar min mamma å jag älskar min pappa men på helt olika sätt och av olika anledningar.
Jag älskar "Lillebror" och Cissi men av helt olika skäl.
Jag älskar Gottfrid och jag älskade Märta, men inte på precis samma sätt.
Det finns inget tabu i det jag skrivit, eller hur?

När det kommer till att älska sina barn blir det genast en känsligare fråga för många.
Lady Dahmer skrev ett inlägg om detta och kommentarerna rasade in, många kritiska som tyckte att det var fruktansvärt skrivet och att hon borde radera det för gud vilka trauma det skulle ge hennes barn om de råkade läsa detta när de blev äldre.
Även Bloggkommentatorerna skrev om det.
Jag funderar om det beror på att LD har många yngre läsare som ännu inte fått barn eller som bara har ett barn?
För mej som fyrabarnsmamma är det nämligen inget konstigt alls.

Kärlek är något fantastiskt.
Särskilt kärleken till barnen.
Det är nämligen inte så att två-fre-fyra-fem-elva syskon får dela på en "mammakärleks pott" där varje del blir mindre ju fler gånger den delas.
Det är tvärtom, för varje barn som föds öppnas en ny dörr in i hjärtat.
En ny kärlek som aldrig skulle ha fötts utan det här specifika barnet.
En kärlek som bara tillhör det barnet.
Många kvinnor som väntar sitt andra barn känner oro för det där.
"Hur ska jag kunna älska ännu ett barn lika mycket?!"
Tja, du behöver inte anstränga dej alls. Naturen ordnar det åt dej.
Den där kärleksdörren KOMMER att öppnas.
Hur många barn du än får. 

Men kärlek kan se olika ut...
För mej är det inte märkligare än annan kärlek.
Varje barn är ju en egen individ med ett eget sätt att vara.
En liten människa med eget temperament, behov, intressen, förmågor och svagheter.
En del barn (som växer upp) har stort behov av fysisk närhet, andra inte.
En del barn har högre integritet, andra inte.
Hur skulle då kärlek kunna vara exakt samma?
Lika stor ja. Men samma?
Varför måste det hålla på att värderas? Kategoriseras?
Å varför är det känsligt?
Självklart har man genom ett långt föräldrar-barn liv mer gemensam och större behov av varandra vissa perioder än andra.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Blandar mej i det här med genus å att lyda.

 

Jag har läst två intressanta inlägg idag om barnuppfostran.
Båda skrivna av kvinnor. Både yngre än mej. Den ena med erfarenhet av att leva mitt i småbarnslivet och den andra som står inför detta stora äventyr det innebär att vara förälder.
Min dotter skriver kring tankar att fostra en dotter och vilken typ av mamma hon vill bli.
Lady Dahmer är ifrågasättande till att/ om barn "ska lyda."

Det är intressant att läsa och jag känner som så många gånger tidigare när jag läser inlägg kring barnuppfostran att jag tillhör en annan generation med delvis andra åsikter och att jag har perspektivet på ett långt föräldraskap.
Hur roligt det är. Hur oroligt det är. Hur svårt det är att vara den där mamman man önskar att man var.
Det är svårt att vara den människa man önskar att man var. Att vara mamma är ännu svårare för det är på något vis ens viktigaste roll.

Tiderna förändras. De förändras av forskning. Av att man numera bättre vet vad och hur ett foster och ett barn påverkas av allsköns ting. Tiden förändras som ett svar eller en revolt mot tidigare generationer och nästan allting går i cykler.
Det enda man kan vara säker på när det handlar om vetenskap är att den förändras. Allt förändras med tid.
Å väldigt mycket till det bättre så klart.
När jag var liten åkte man bil utan säkerhetsbälte och satt i mitten å hängde.
Föräldrar rökte både i bilen och i hemmet och ingen brydde sej väl om att fråga ungar vad de tyckte om sånt.
Jag var flicka och fick flicksaker. Min bror var pojke och fick pojksaker.
Inte en enda människa funderade vidare över det.
Vi var ute och lekte hela dagarna. Jo men vi var det!
Ibland hemma hos nån kompis men ofta just utomhus.
Vi hade inga mobiltelefoner och det gick många timmar när våra föräldrar inte visste var vi var. Vi blev varnade för bilar och "fula gubbar" och det var inte mer med det.
Våra föräldrar hade fester där det dracks rätt mycket alkohol.
Föräldrarna blev stimmiga, ljudnivån hög. Det dansades, satts i varandras knän och rökte.
Vi barn satt tysta med eller lekte ute i köket eller någon annanstans där föräldrarna inte var och jag for inte dåligt av det.
Det hände att man fick sej en örfil eller två om man var uppkäftig.
Barn förväntades finnas men inte höras för mycket när vuxna människor träffades.

Nej, jag kan inte påstå att jag tog skada av just dessa saker.
Men självklart är det ändå så att allt det där vore otänkbart idag, mycket av det var även otänkbart när jag fick barn, för man VET bättre helt enkelt.
Eller vet annorlunda.

Gemensamt för de inlägg jag läst om barnuppfostran idag är att det är mycket fokus på genus och barns medbestämmande.
Jag tycker det är fint. Klokt. Om än svårt.
När jag uppfostrade mina tre döttrar... och även sonen på sitt sätt... så försökte jag ingjuta i dem att kvinnor är starka och kan precis lika mycket som män.
De fick leka med alla möjliga leksaker och sonen fick nagellack på sina små naglar när vi andra målade våra.
Men någon genomtänkt genuspedagogik kan jag inte säga att jag skänkte en tanke. Mycket i rent oförstånd så klart, men även en del för att jag helt enkelt tror på att män och kvinnor ÄR olika på många sätt.
Jag läste någon forskningsrapport... har tyvärr glömt vilken och ogillar egentligen att slänga mej med oredovisad fakta... att kvinnor världen över förstår varann och tänker mer lika (och det samma med män) än en man och en kvinna från samma kvarter.
Jag berömde ofta barnen för deras utseende. "Åhhh vad söt du är", "Åhh vad fin klänning du har", "Nämen vilken fin slips du har" osv.
Det TYCKER jag inte är nåt fel, men visst ligger det mycket i att ffa flickor behöver fokusera på saker de kan, uppmuntras till att inte behaga. Det får inte bli för stort fokus.
Nåt jag vet att jag gjorde fel och som jag fortfarande kan göra fel inför min hemmavarande dotter som ännu är under en viss påverkan är att "prata negativt om min vikt och utseende." Det tror jag... med facit och mer innanför pannbenet... är rätt skadligt för unga flickor.

Vad det gäller fostran om rätt och fel. Regler. Eller "att lyda" om man så vill känner jag mej ännu längre ifrån de båda yngre kvinnorna.
"Att lyda" har en dålig klang som för tankarna till auktoritet och rädsla och så ser jag självklart inte på barnuppfostran. Men jag tycker det är viktigt att barn lär sej lyssna och respektera andra människor, lär sej oskrivna koder om uppförande osv.
Jag kan bli tokig på småbarnsföräldrar på caféer, vid poolområden, på stranden, kalas eller vad det nu må vara som sitter och ler medan barnen skriker och beter sej som små huliganer.
Självklart kan man inte ställa allt för stora krav på riktigt små barn men ett barn i 5-6 års åldern är fullt kapabel att kunna visa hänsyn om man lär dem så.
Vi ser de första curlade och ofostrade ungarna växa upp nu.
En psykolog berättade i radion att de är överrepresenterade just för att de inte som barn fått lära sej att möta besvikelser, lära sej läxan, förstå att deras beteende påverkar andra osv. "Vi" eller ja... inte JAG... har fostrat ett gäng ungar som är så mycket individualister att de blir sköra egoister. 
Mina barn har fått lära sej att genom att följa enkla regler får man så mycket gratis. Dörrar öppnas.
Den som tar i hand, visar äldre människor respekt, har ett gott bordsskick osv blir SEDD på med andra ögon än den som inte passar in i sociala spelregler.

Barn BEHÖVER sina föräldrar. Inte bara mat å hårtvätt å pengar.
De behöver vår kärlek, vårt beskydd, de behöver lära sej regler, hur man ska vara mot andra människor. De behöver VUXNA förebilder runt omkring sej.
I takt med mitt föräldraskap och min erfarenhet av att fostra barn blev jag allt mindre konsekvent. Alltså att vara konsekvent för saken skull. Jag lärde mej tänka till en extra gång om VARFÖR jag eg sa nej? Jag lärde mej... och barnen... att kan du bara komma med goda argument så kanske jag ändrar mej.
Det är att visa barnet respekt och då får jag oxå respekt tillbaka.
Men har jag SAGT nej, då gäller nej.

Jag tror att man kommer rätt långt med sunt förnuft och magkänsla.
Men felfri det blir man aldrig.

Puss/ Asta

Långt inlägg om moderskap

Elinas bokval "Jag skulle aldrig ljuga för dej" var så himla bra.
Inte bara för att det var en välskriven roman utan oxå för att den väcker mycket tankar som lämpar sej väl att diskutera... till exempel i en bokcirkel, till exempel i en blogg.
Det är nästan så jag känner "men gud, var ska jag börja", kul med en sådan inspiration.
Min dotter Emelie som oxå är med i bokcirkeln funderar i sin recension och i kommentarer till mej främst i Cecilias känslor å beteende gentemot barnen.
Inte så konstigt då Emelie väntar sitt första barn å så klart har en hel del tankar kring moderskapet.
Jag märker att jag förvånas en del av att vi... min dotter å jag... som är ganska så lika fäster oss vid olika saker, inte kan ta till oss olika delar osv.
Det beror så klart på att det skiljer en del ändå i erfarenheter. Hon står i början av sitt föräldraskap, jag har alla mina barn i hamn.
Vi är oxå uppvuxna under olika villkor, utan att förringa hennes svårigheter i livet så har jag vuxit upp tuffare och förmått skydda mina barn från mycket som jag själv inte blev skyddad ifrån.

Här är två delar av kommentarer jag fastnade för och skall försöka besvara i detta inlägg...

"Kan jag bli den mamma som jag VILL vara eller kommer jag att bli den mamma som jag KAN vara?"

"Jag förstår att det är ett väldigt förbjudet ämne, men jag skulle ändå vilja veta lite hur ni, som har flera barn, tänker kring detta... är det möjligt att känna en större kärlek till ett av sina barn. Kan man verkligen känna sig så där kvävd av att ens barn behöver kärlek? Och när man är så medveten om sitt eget lidande, som man gick igenom som barn, kan man som mamma vara så blind inför att göra samma fel IGEN med SINA EGNA barn... utan att ens reflektera över det? Hur är det att vara mamma till flera barn och känna sig kvävd?"

Min mormor kände inte att hon blev bekräftad och älskad av sin mamma.
Jag vet att hon i hela sitt liv ältade denna relation och varför hennes mamma inte förmådde.
Gammelmormor fick bara detta enda barn. Denna flicka som blev min mormor.
Mormors förstfödda var också en flicka, min mamma.
Även om mormor hade problem med samtliga sina barn så var kanske relationen till just mamma den trasigaste. Min mamma kände sej aldrig nära sin mamma som barn å sökte sej istället mycket till sina morföräldrar.
Min mammas förstfödda var jag. Också en flicka. Historien upprepade sej.
Hon hade svårt att ta till sej mej. Svårt med tålamodet. Svårt med kärleken.
När lillebror kom blev det så mycket enklare för henne att älska.
Jag tror inte han påminde henne så mycket om sin egen barndom å sin egen relation med sin mamma. Min mormor.
Blir det rörigt?
Min förstfödda, också en flicka, Emelie som skrivit kommentarerna.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft problem med att älska henne, med att älska någon av barnen, men kanske höll jag på att gå i samma fälla som så många kvinnor i min släkt gjort före mej med sina förstfödda döttrar.
Jag var ung. Själv väldigt självständigt uppfostrad. Ett nyckelbarn. Som passade sin bror om nätterna utan att det var nåt konstigt när jag var 8-9 år.
Jag ställde höga krav på min förstfödda som barn.
Hon fick ofta ta min irritation. Hon fick stå tillbaka när hennes småsyskon krävde mycket av mej.
Jag gjorde nog så gott jag kunde, men riktigt bra som mamma till henne blev jag nog först när hon blev äldre.
Visst, vi bakade, vi lekte, vi läste, vi såg på film utan "småungarna."
Vi picknickade, vi gick i skogen, vi kramades, lekte lekar i badkaret.
Men hon fick oxå ta alldeles för mycket som hon var för liten för.
Å som jag var för ung och för stressad för att se.

Jag har många gånger tänkt på den här "förstfödda dotterns förbannelse" genom min släkt och är övertygad om att jag till stor del brutit den.
Jag å min äldsta dotter står varandra väldigt nära och jag tror att hon vet att jag skulle dö för henne om det krävdes.
Men som sagt, även jag höll på att gå i fällan, och gjorde delvis så när jag uppfostrade min äldsta till "duktig flicka." (Tyst, snäll, hjälpsam, undfallande för de yngres behov.)
En förstfödd dotter, i synnerhet en som är lik en, påminner så smärtsamt mycket om den egna barndomen. Det kan tyckas vara den naturligaste sak i världen att göra tvärtom då. Men så fungerar inte alltid psyket.

Jag vet att min man (om vi nu ska blanda in karlar i föräldraskap :) ) fick som liten väldigt lite kärlek.
Ja faktiskt minns han inte en enda kram eller att han någonsin satt i sin mammas knä.
Han fick som väldigt ung en styvfar som alltid exkluderade honom ur familljen, som gav min man skulden för allt ont som hände i hans liv.
Min man fick det fulaste rummet, tjäna ihop sina kläder själv, inga fickpengar osv osv. Hans mamma tog aldrig honom i försvar inför styvpappans orättvisor.
Min man blev inte en särskilt kramig och öppet känslosam pappa.
Men han gjorde så gott han kunde utifrån de små resurser han själv hade.
Trots att han upprepade en del av sin barndoms misstag.

Jag kan känna ett hopp att min dotters förstfödda skall vara en son tack vare detta.
Någon som hon självklart kommer att älska mer än allt, men inte identifiera sej med lika hårt som med en dotter.
Å andra sidan tror jag min dotter fått lite andra redskap.

Så ja, man kan bryta beteenden. Men det är svårare än man tror. Sitter djupare än vad man kan ana.
Vad man kan vara säker på, vad alla som varit föräldrar ett tag vet om, är att även om man lyckas att inte göra sina egna föräldrars misstag så gör man egna.
Att vara "den där mamman man vill vara" alltid är nog lika svårt eller omöjligt som att vara "den där frun man vill vara", "den där människan man vill vara."
Visst kan man sträva ditåt, men till slut står man ändå där med sina begränsade resurser... för att det är nästan omöjligt att vara en perfekt människa.

Att älska sina barn olika mycket. Kan man det?
Ja, det kan man säkert. Många gör ju uppenbarligen det.
Känslorna till barnen är något alla föräldrar då å då funderar kring.
Märkliga tankar som om... "men om jag måste mista EN av dem" och andra knäppa helt omöjliga tankar.
Jag älskar alla mina barn lika mycket så till vida att jag vill dem alla lika väl, jag saknar dem alla, jag tänker på dem alla, jag är lika rädd om dem, jag är lika stolt.
Men där någonstans tar det ju stopp med likheterna för mina fyra barn är fyra helt olika individer. Med helt olika styrkor, svagheter, behov.
Är och har alltid varit.
Lika säkert som att jag tycker att jag alltid har försökt vara rättvis, lika säkert är det förmodligen att de inte upplevt det så.
Men hur kan man vara lika dan? Hur kan man behandla och bemöta lika dant när den jag speglar mej emot reagerar på helt olika sätt.
Någon är ängslig, någon självsäker, någon har hög integritet, någon behöver bekräftas, någon har taskig ekonomi, någon behöver assistans, någon behöver vara i fred, någon behöver kontakt.
Å allt förändras. I tid.
Det är en omöjlighet att uppfattas som rättvis, hur man än försöker.

Oj, vilket långt inlägg. Vad tänker ni andra? Ni som ännu inte har barn? Ni som har barn? Det vore spännande att ta del av.

Puss/ Asta

Brokigt å härligt eller en krigsförklaring.

Marcus Birro och Jenny Strömstedt är båda krönikörer på Expressen och skriver om samma sak. Nämligen skilsmässor och barnens påverkan av den.
Gå gärna in och läs.

De befinner sej på var sin sida i frågan.
Föga förvånande kanske. Jenny lever mitt i den "moderna familjen" och Marcus har uttryckt en längtan efter att få kandidera till partiledarskapet i Kristdemokraterna.
Jenny skriver om rätten att få vara lycklig även som vuxen. Trots att man är mamma. Om att barnen har kvar båda sina föräldrar och förhoppningsvis ytterligare föräldrar i bonusformat.
Hon skriver att omsorgen om barnen är det viktiga och om att vikten av att vara sann mot sej själv är en viktig del i barnuppfostran. Ja... fast kanske med andra ord.
Hon betonar starkt att blod inte alltid tjockast
Marcus å andra sidan skriver om att "alla barn är små kristdemokrater" och menar med det att barn tar för givet att föräldrarna kommer hem på kvällen, att vi sover där med dem, att vi alla älskar varann förutsättningslöst.
De vet ingenting om att kärlek kan ta slut, om otrohet och om att förverkliga sej själva.

Jag har själv båda erfarenheterna kan man väl säga.
Själv ett skilsmässobarn som som vuxen valt att hålla ihop familjen genom en hel del kriser å annat härligt. Stundtals "för barnens skull."
Jag tycker att båda har en poäng, för så jäkla enkelt... och så jäkla svårt... är livet.
Jag tror att många skiljer alldeles för lätt.
Väldigt mycket har kommit att handla om "jag, jag, jag" även för föräldrar.
Jag tror oxå att många skiljer sej alldeles för sent.
När de hatar varandra, gör illa varandra eller är halvt psyksjuka själva.
Det GÅR inte att säga vad som är rätt eller fel för någon annan.

Det jag kan säga är att en skilsmässa nog för alla barn är ett trauma.
Alla barn vill att mamma och pappa ska älska varandra.
Jag minns mina föräldrars skilsmässa när jag var 6 år som igår.
Å jag minns att jag drömde många många år om att de "skulle bli kära" i varandra igen.
Varenda gång (vilken i rättvisans namn inte var så många) som de talade vänligt till varandra så hoppades jag.
En gång, några år efter att mina föräldrar skilt sej, vaknade jag en sen kväll av pappas röst och av att mina föräldrar stod i hallen och talade med lågmälda och vänliga röster till varann.
Jag blev så fruktansvärt glad!
Men jag vet också att jag och min make periodvis varit så olyckliga med varann, så arga och så bittra, att det har förpestat tillvaron inte bara för oss utan i högsta grad barnen.
Med facit i hand hade de kanske då mått bättre av att vi delade på oss.
Det är ett hårt slag för ett litet barn när mamma och pappa skiljer sej.
Men det är kanske inte heller alldeles sunt att växa upp med vetskapen om att mamma och pappa är tillsammans för min skull.

Idag skiljer sej människor förhoppningsvis på ett bättre sätt än på -70 talet.
För barn har rätt till båda sina föräldrar, får de sedan kärleksfulla bonusföräldrar så är väl det underbart, men framför allt har de rätt till kärleksfulla ursprungsföräldrar.
Ursprungsföräldrar... jag säger inte mamma å pappa för det finns ju fler konstellationer... som båda har barnens bästa för sina ögon, som samarbetar och som inte ständigt å jämt kastar skit på varann genom barnen.
Det är faktiskt något av det jag minns som allra mest plågsamt från min barndom.
Hur mamma ständigt förtalade pappa och sa saker som att han var falsk, en skit, en man som struntade i sina barn.
Å pappa som, då jag träffade honom, talade hånfullt om mamma. Kallade henne korkad, dum.
Båda sa de "Du är precis som honom/henne" (å tänkte väl inte själva på vad det innebar att vara lik någon som var värd så mycket förakt.)
Jag försvarade alltid min mamma/ pappa.
Jag... som litet barn... älskade båda mina föräldrar.

Barn gör gärna det... varesej vi förtjänar det eller ej.

Puss/ Asta

Njut av det

 

Det pratas allt mer genus nu för tiden när det kommer till barnuppfostran.
Fint så och säkert på tiden!
Vi behöver medvetandegöra hur vi tänker å handlar, både som land och individer, om det inte ska ta ytterligare 100 år innan vi är på riktigt jämlika män och kvinnor i landet Sverige.

När jag var småbarnsmamma funderade jag inte en enda sekund på sånt skall jag erkänna. Inte i de termer som är nu i allafall.
Jag ville uppfostra mina barn till goda människor. Tänkande och empatiska individer som fick lära sej att argumentera för sej. Som trodde på sin kapacitet.
Men genus... nä.
Mina flickor var väldigt "flickiga", särskilt min äldsta och yngsta som älskade klänningar och fina frisyrer och halsband och tiaror och som redan som små flirtade med alla män. Satt i ett soffhörn och blinkade med ögonfransarna.
Å sonen han önskade sej ett gevär när han var 3. En "pang pang."
Han hade inte fått något leksaksvapen innan, för även om jag inte funderade i genus så hade jag principer.
Men han tog allting och använde som "pang pang"... galgar, pinnar, skedar.
Å när han fick ett cowboygevär var lyckan total.
För att inte tala om när han fick "en gräsklippare precis som pappa" som fyraåring.
Han SOV med sin gräsklippare. Som ett kramdjur.

Min äldsta dotter väntar barn. 26 år efter att jag väntade henne.
ALLT har förändrats! Mycket så klart till det bättre.
Kvinnor röker i dag i allt mindre utsträckning under graviditeten, dricker inte, aktar sej mer för läkemedel.
Klokt så.
Men när det kommer till en liten skiva ost eller vakuumförpackat pålägg å lakrits i viss (liten) mängd börjar det kännas... ansträngt.
För att inte tala om vilken sida man bör sova på.

Vi har, intet för intet, världens lägsta spädbarnsdödlighet i det här landet.
Det skall vi vara glada och tacksamma över.
Å vi har lagar och förhållningssätt till hur vi tar hand om våra barn.
Hur de ska uppmuntras, lyssnas på, synliggöras, skyddas.
Jätte bra.
Men någonstans kan jag känna att både det här med att vänta barn och att få barn håller på att bli så komplicerat och så vetenskapligt att vi glömmer att det är världens naturligaste sak.
Det är faktiskt nästan det enda som människan är förprogrammerad till att göra ihop med att äta, skita å sova. Att reproducera sej.
Vara gravid. Föda barn. Ta hand om sin avkomma.
Det känns som att instinkterna håller på att gå förlorade, erfarenhet underskattas för att vi GÖR det så satans... märkvärdigt.
Förstår ni hur jag menar?

Ergo Sum och jag talade om allt detta när vi sågs sist.
Om mej och min dotter. Om mitt väntade... älskade... barnbarn.
Om hur olika vi tänker. Jag då. Hon nu.
Å Ergo är så klok.
Precis som hon sa så var jag en enkel och outbildad ung flicka.
Jag gick på instinkt. Kroppen lärde mej hur.
Min dotter är en betydligt äldre kvinna än vad jag var som förstföderska.
Hon är inte bara barn av en annan tid.
Hon är akademiskt skolad. Van vid att läsa sej till, van vid evidens, vid fakta.

Om jag ändå får lov att ge min dotter och alla andra unga kvinnor som väntar sitt allra första barn ett gott råd så är det att, tänk inte så mycket. Njut av resan.
Njut av att det kommer att gå bra (för det gör det nästan alltid och i synnerhet i vår del av världen) och att kvinnor har gjort detta sedan tidernas begynnelse.
Den fertila tiden går så fort.
Gravid är man inte så många gånger i livet.
Å du kommer aldrig att ha så bra koll på var ungen är som nu :)
Njut av det.

Puss/ Asta

Barn

 

Min äldsta flicka väntar barn.
Jag ska bli mormor.
I juni.
Det är förstås ogreppbart men fantastiskt.
Riktigt riktigt verkligt känns det inte, men det smälter in allt mer när jag ser den växande magen.

Det är snart 26 år sedan jag blev mamma för första gången.
18 år sedan min yngsta föddes.
Mellan de där åren hann det hända massor i synen på förlossningsvård, bb och även hur man bör leva som gravid.
När jag väntade mitt första barn rökte jag tex till 4 dagar innan förlossningen.
Inte särskilt många tyckte att det var konstigt.
Jag bodde hemma med mina morföräldrar mitt första halvår som mamma.
Tills jag blev myndig.
Krocken mellan hur jag ville sköta mitt spädbarn och vad mormor fått lära sej var jättestor och ledde till nästan dagliga konflikter.
Hon tyckte inte om att jag ammade oftare än vad 4:e timma, att jag inte lät bäbisen skrika (å vädra lungorna), att jag sov tillsammans med henne.

Jag trodde faktiskt inte att barnuppfostran och synen på småbarn kunde förändras så mycket till nästa generation, den kändes väldigt klar... väldigt förnuftig, men jag hör på min dotter redan att vi tänker väldigt olika om mångt och mycket.

Numera är det en hel vetenskap att vänta barn.
Vad man får lov att äta, vad man inte får lov.
Folsyra och sova på vänster sida.
Med sängen i nordöstligt läge, täcket skakat 5½ gång å kudden upp å ner.
Typ.
Jag var kanske "ung å dum" när jag var gravid men jag var inte alls lika ängslig som många gravida är idag. Å tacka fan för att de blir ängsliga när så mycket anses skadligt.
Sunt förnuft verkar inte vara något som Mödravården rekommenderar idag.
Att kvinnor föder barn överallt och har gjort i alla tider.
Att det nästan alltid går bra och då det tyvärr inte gör det så är det förmodligen inte för att den stackars mamman sovit på höger sida.
Om jag var barnmorska skulle jag säga "Lita på dina instinkter å njut, du är bara gravid en... två... kanske tre gånger i ditt liv." 

Som barn vill man inte upprepa sina föräldrars misstag.
Man vill göra annorlunda, man vill göra rätt.
Så har det alltid varit.
Ofta leder det till ett bättre föräldraskap, en mer respektfull relation till sitt barn, men ibland går det lite fel. Läs: Curlinggenerationen.
Det kan bli FÖR bra oxå.
Något som varje blivande förälder kan vara säker på är att ni verkligen lyckas med att inte göra om era föräldrars misstag (vilket är svårare än man tror) ja då kommer ni att göra helt egna, nya misstag.
Det GÅR nämligen inte att vara en perfekt förälder lika lite som det går att vara en perfekt människa.
Good enouth får räcka. Icke skadlig.

Jag tänker att många av dagens unga föräldrar idag är FÖR försiktiga med sina barn, vill skona dem från allt som gör ont eller som gör dem ledsna.
Man vill dem väl så klart.
Men barn behöver få skrubbsår på knäna för att lära sej vara försiktigare nästa gång.
De behöver smaka på sand å gräs för att veta att det inte är särskilt gott.
De behöver ramla av gungan, få bli besvikna, arga.
För det är livet. Å livet måste vi alla lära oss klara av.

Läs för era barn. Prata mycket med era barn.
Visa barn alla sorters känslor och visa dem konsekvenser.
Älska dina barn, omhulda dem men låt dem göra sina egna misstag.
Låt dem skita ner sej, låt dem få älska och umgås med djur.
All denna sterilitet gör ungar allergiska, all denna omsorg gör dem veka.
Älska, lek och ha is i magen.
Det är mitt bästa råd.

Puss/ Asta

Essensen av Asta

 
Bild: Ying och Yang.


Jag minns en lektion i filosofi på komvux.
Det blev intressanta diskussioner. Vi pratade om "Vad kännetecknar en människa?"
Tänk efter...
Vad skulle du säga kännetecknar en människa. Vad skiljer en människa från andra varelser?
Upprätt med två armar och två ben?
Knappast va?
Saknar du både armar och ben är du fortfarande människa.
46 kromosomer?
Inte det heller nä...
Osv.

Vad kännetecknar mej?!
På sista tiden har jag funderat mycket på det. Kanske framför allt i förhållande till vad som förväntas och önskas utav mej.
Min man tex. Han är trött på det liv vi lever.
Trött på att hundarna tar så mycket tid, kostar så mycket.
Han talar ofta om allt vi kunde gjort, allt vi skulle haft råd med...
... om inte hundarna fanns.
Han talar om lägenhet i centralt läge, om buffertar, om resor.
Han räknar på deras matkostnader, försäkringar, sjukkostnader.
"Lätt 3000 kr i månaden, troligen 4000 kr. Tänk det gånger 12. I runda slängar mellan 40 och 50 000 kr/ år!!! Ta det gånger hundens liv. Osv..."
Jag förstår hans resonemang.
Han är ingen "hundmänniska." Han tycker så klart om dem, som individer, men hade han fått välja så hade de bott någon annanstans.
Men jag då?
För mej är det inget val.
Jag uppskattar jättemycket pengar på banken och Greklandsresor.
Men jag kan inte leva utan hund.
Att ha hund kännetecknar Asta.
En Asta utan hund vore inte längre Asta.

Samma sak med barnen.
De är vuxna nu. De är inte hela mitt liv.
Men dom gör mitt liv helt, utan dem... samma sak. Jag vore någon annan.

Älskar du mej?
Ja då får du köpa att barnen kommer först. För alltid.
Att jag vill vara en närvarande mormor och inte bo i något solparadis på spanska västkusten.
Att jag är socialdemokrat, jobbigt jävla Pk.
Å att jag har hund.
Mycket kan jag ändra på. Välja bort. Kompromissa om. Stå över.
Men inte det.
Inte det.

Puss/ Asta

Asta tycker till om; Frånvarande fäder.

 

Jag tänkte inleda bloggåret med en massa tyckande. En ny serie skulle man kunna säga.
En ny utmaning till mej själv.
Ett "Asta tycker till om..." och till det får ni gärna önska.
Det vore roligt med lite debatt. En artig sådan så klart (men jag har bara den typen av läsare.) Här i kommentarsfältet eller i era egna bloggar om ni hellre har lust med det.
Jag tänker tycka till om allt ifrån hunduppfostran till frånvarande fäder. Allt ifrån alkohol till vikt och utseendefixering. Allt ifrån åldringsvården till programtablån i tv'n. Å som sagt, önska gärna ämnen.

Ikväll tänker jag tycka till om frånvarande fäder.
Ja jag vet... jag har skrivit om det tidigare. Men jag har å andra sidan skrivit om det mesta tidigare.
Jag besitter själv massiv erfarenhet av att ha växt upp med en frånvarande pappa.
Något jag inte idag vill eller kan klandra min pappa för.
Dels för att vi har... så långt det är möjligt... rett ut detta och dels för att det rådde en annan era på den tiden. På -70 talet.
Det var så på den tiden, vid en skilsmässa så skilde sej mannen nästan i lika hög grad från sina barn som sin fru, och i bästa fall träffade de sina barn varannan helg.
Trots det, och trots att jag inte minns att jag hade en särskilt god kontakt med min far redan innan skilsmässan, resulterade det i sår eller snarare en svaghet som aldrig riktigt läker.
Jag tror att ett barn som blir övergivet av en förälder reagerar på två sätt.
Antingen genom att inte vilja ha någon kontakt med denna som vuxen eller att ständigt söka sin förälders bekräftelse.
För mej har det absolut varit det sistnämnda.
Min pappa skrev i ett sms att han kommer och hälsar på mej i veckan för att han längtar efter mej. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur mycket det betyder för mej.
Så nog påverkar det en, för evigt, att växa upp utan pappa.

Men som sagt, jag klandrar inte min pappa längre.
Däremot reagerar jag hårt på andra frånvarande fäder.
Jag reagerade starkt när jag såg Leif GW Persson och hans dotter hos Skavland.
GW hade ungefär samma relation till sin dotter som jag har till min.
Han berättade om att han var en bättre morfar än pappa och dottern sa då att "jo det var sant att det gick bra med barnbarnen men det var sin mamma hon ringde om hon behövde barnvakt."
Leif GW Persson sa då att "han aldrig suttit barnvakt. Jo nån gång, åt sina egna barn."
Å han pöste och log som om det var något roligt och jag blev så vansinnigt provocerad!

Likadant med Claes Malmberg (en karl jag förövrigt alltid har haft ett gott öga till.)
Han berättade sin historia. Om hur hans pappa försvann ur hans liv vid skilsmässan när han var 5-6 år och sen dog när han var 11 år även om han inte fick veta det förrän han var tonåring.
Han beskrev, med och utan ord, hur han alltid saknat sin pappa och hur frånvaron påverkat honom. Hur han gått i faderns fotspår på så många sätt, hur faderslösheten lett till att han under långa perioder känt sej värdelös osv.
Rörande... på många sätt.
Likväl berättade han om hur han själv blev pappa som ung och hur det barnets mamma på många sätt fick samma roll som hans egen mamma haft.
Ensam med ansvaret. Han hade själv varit frånvarande och oengagerad i sin äldsta son.
Men hur tänker man då?
När man gör om sitt eget livs trauma mot sitt eget barn?!
Det fick vi inga svar på i "Stjärnorna på slottet" men jag undrar.

Det har länge varit känt hur söner påverkas av frånvarande fäder och brist på en manlig förebild men jag tror att döttrar reagerar minst lika mycket på att mista en pappa, sitt livs första kärlek.
Att det för livet påverkar hennes självbild och val av män.
Jag kan se på min egen make.
Hur han... liksom jag... brustit i sin föräldratroll emellanåt.
Hur han gjort fel, hur han varit otillräcklig. Orättvis. Oresonlig. Dum rent av.
Men han har alltid funnits där. Han har inte stuckit. Smitit.
Han har brustit... absolut. Men han älskar sina barn. Allihop.
Det finns ingenting som han inte skulle göra för dem om det behövdes.
Ve den karl som någonsin gör illa hans döttrar!
Jag skulle inte vilja vara i den mannens kläder.
Det finns inga pengar som inte skulle pungas upp, ingen väg för lång att köra.

Skaffar du barn så tar du hand om dem!
Oavsett omständigheter. Thats it.
Ingen kan säga att jag inte vet vad jag talar om.
Jag har haft många barn, under knappa förhållanden, med väldigt liten stöttning som väldigt ung.
Det spelar ingen roll. DU vet hur barn blir till, DU har valt dem.
DU tar ansvar för det.
Du brister alldeles säkert, men det är din skyldighet att göra det, så gott du förmår.
Med allt du har.
Ansvaret innebär att for ever and ever vara förälder och sörja för deras väl och ve.
Punkt!
Oavsett om du är man eller kvinna. Mor eller far.

Puss/ Asta

Sammantaget...

Det blir lite samlade tankar igen.

Skönheten ovan är påväg till sällare jaktmarker.
Morfars pärla. Den gröna Nissan Sunny som han var så stolt över och som vi fick köpa billigt den dagen han äääääntligen insåg att han inte längre kunde å borde köra bil.
Vid det laget hade han bränt sönder åtskilliga kopplingar, slitit ut växellådor, kört på fel sida motorvägen, kört mot rött å ner i diken.
Totalt livsfarlig!
Men att säga till en man att han inte längre är kapabel att köra bil är som att säga att han inte längre ÄR någon man... det ligger så mycket annat inbakat för... i synnerhet män... i att inte kunna framföra ett fordon.
Så, vi fick köpa den.
Den är nu gammal å ful å rostig å trasig.
Hastighetsmätaren fungerar inte... man får helt enkelt gissa farten.
Lite spännande. I synnerhet när man ser poliser vid väggrenen.
Men idag köpte mannen en "ny" bil.
Inte alls särskilt ny, men ny för oss.
En Volvo 850- 97:a.
En röd.
Morfars gamla bil får gå till skroten å lite vemodigt är det ändå att "släppa det sista av morfar."

Jag har jobbat.
På väg in till jobbet mötte jag en barnfamilj.
Jag hade caprijeans, vitt linne, mina röda converse och rayban solisarna.
Kände mej väl inte "skitsnygg" men har absolut sett sunkigare ut.
Plötsligt pekar den lilla ungen på mej och utbrister...
"Tant. Titta tanten. Tant,tant, tant."Rub it in my face lixom.
"Tack för den" sa jag och föräldrarna fnissade lite generat.
Ja, den dystra sanningen kan göra ont att höra. Eller så tar man det precis för vad det är.
För alla under 35 ÄR jag en tant.
Men lille grabben... du skall själv den vägen vandra om du har tur.
Med prostataförstoring och sviktande potens. Kanske rent av lite urinläckage.

Det har varit apmycket på jobbet idag.
Vården är sjuk kan jag säga.
Sjuk!
I det här landet får ingen dö.
Någonsin.
Allt å alla ska behandlas och utredas.
Skit samma om du är mellan 90 och döden, har 111 grundsjukdomar och har varit dement ett decenium.

Å mer då?
Tja,jag ska försöka få Jennifer Lopez "I want to dance, and love, and dace again" ur mitt huvud å lägga mej å sova. Klockan 05 ringer mobilen.

Sweet dreams.

Puss/ Asta