... eller Dogue de Bordeaux.
Vi har varit på hundkurs ikväll, jag, Mini å Gottepojken.
Vi går "påbyggnad fortsättningskurs", en kurs jag faktiskt initierade och bad om då fortsättningskursen tog slut och jag kände att vi ville bygga på och komma vidare.
Ha ha ha!
De tidigare kurser vi gått, för samma instruktör, så har Gottfrid legat i framkant.
Lärt sej galoppen fort, varit jämförelsevis duktig och fokuserad.
När andra mattar å hussar fått koncentrera sej på att få sina hundar med sej, att inte skälla eller bita matte eller annat så har Gotte varit fokuserad på lek med mej å på att göra övningarna.
Nu ligger vi i lä kan jag säga :)
Och det beror inte bara på att de andra hundarna av vall och retriverbakgrund.
Gotte är min andra Dogue de Bordeaux. Märta var min första.
Mycket har de gemensamt men väldigt mycket är de som natt och dag.
Hon hade mycket mer kamp i sej. Jag tror hon skulle kunnat kampa ihjäl sej om hon fick. Genom kampen hade hon energi att fortsätta hur länge som helst, hon var lätt att träna genom kampen, sin höga energi och sin intelligens.
Men hon var oxå en svårare hund. Hon var räddare för allting. Kompenserade sin låga dådkraft med hög skärpa och mycket kamp å lärde sej tidigt att utfall får det mesta att backa. Både människor å djur.
Med Gottfrid har den typen av social träning knappt behövts.
Han är en trygg och vänlig själ mot både människor och andra hundar.
På det viset... hundra gånger per dag i vardagen... är han enklare.
Men han är trögare. Tröttnar på att göra samma sak flera gånger. Tycker att nästan är bra nog.
En halvtimma in på kursen är han mättad och inte längre så intresserad av att leka.
Vi gjorde inkallningar.
Det var bedårande att se.
Först ut var "Jack" (schäfer och goldenblandis), han sprang som ett skott.
Därför att få kampa med morsan är den bästa av alla belöningar för honom.
Därefter var det "Simbas" tur (han har bordercollie och nåt mer i sej) och han vill så vansinnigt gärna vara sin mamma till lags. Swish sa det så sprang han till sin mamma.
Så var det Gottemannens tur.
Han hade sedan länge tröttnat på att leka med kampleksak och jag körde mjukost istället. Han äääälskar mjukost.
Jag satte honom. Sa stanna och gick tvärs över rummet.
"Kom" ropade jag glatt.
Gottfrid reser sej lite lojt. Kikar på alternativen. Och GÅR därefter emot mej.
Lite som "Jaja då, jag kommer. Jag ska bara kolla in lite här först, det är ju inte som du försvinner precis."
Nej, inte bäst i klassen.
Men han är ju underbar. Jag älskar honom precis som han är och mitt mammahjärta spricker nästan av stolthet för att han är så charmig. Så go och snäll.
Det är manana manana. Kommer jag inte idag så gör jag det imorgon.
Svårt å tro att det är samma jycke som nästan hinner ifatt rådjuren när han drar efter dom.
Det är så himla kul att gå hundkurs.
Alltid lär man sej något nytt eller får någon ny reflektion.
Det är skoj att göra något tillsammans med sin hund. Vi tävlar inte. Vi har bara roligt ihop.
Å det är så superhärligt med alla sköna människor man träffat under kursen.
Jag vet inte vad det beror på men just på Byrackabyrån verkar det bara söka sej sköna personligheter. För er som bor i närheten av Varberg rekommenderar jag det varmt!
Som man hinner lära känna... lite grann.
Som man kan skoja med, prata allvar med och vara hur opretentiös som helst med.
Nu har jag en grabb som snarkar tungt. Det känns gött i magen.
Puss/ Asta
