Kort om nu

Jag har mått illa ett par dagar. Inte illa som i magsjuka utan mer som när man är gravid de första månaderna. Malande, lågmält, ihållande.
Det vore väl nåt, Asta-Pasta 50 år med 8 barnbarn, gravid!
Men det är jag inte. Det är 100% säkert.
Jag vet inte vad det är för skit men imorgon måste det vara borta.

Maken å jag ska på en liten minisemester till Götelaborg.
Ni vet den farliga staden som Janoush varnade för.
Han fick det av mej i födelsedagspresent när han fyllde för några veckor sedan.
Hotell (ja, ni vet ju vad hotell innebär), restaurang och på söndag en helikoptertur över staden.
Det vore tacknämligt om jag slapp gå runt med känslan av att vilja kräkas då.

Annars, om man bortser från illamåendet (hur fasen man nu gör det) så mår jag rätt bra.
Vad jag menar är att jag har en hyfsat stabil period psykiskt.
Jag är ledig ändå till på tisdag. Sen jobbar jag en natt och är ledig 2 veckor.
Jag har en del roligheter som kommer nu i höst OCH maken har fått ett jobb han faktiskt gillar vilket ju förstås är fantastiskt för honom och ekonomin men som även innehåller den lilla bonusen av att jag får lite tid för mej själv.
Jag har saknat det. Att gå runt i ett tomt hus... eller ja, gå runt i ett tomt hus så när som på min hund lite då å då.
Noah har ju börjat ny förskola och trivs redan ypperligt.
Hans mamma börjar snart skolan igen.
Hockeyn drar igång om tre veckor.
Som sagt, life feels good... bortsett från illamåendet då.

Barnen å barnbarnen är och kommer alltid vara viktigast i mitt liv men förutom det så är hund och hav... gärna i kombination... det säkraste kortet för att jag ska må bra. Jag tänker ägna en stor del av min nyvunna frihet till det.
Shopping, drinkar... allt det där som är kul är ingenting mot att få hänga med min norska prinsessa och spana ut mot horisonten.
DET gör mej harmonisk.
Ibland rent av... lycklig emellanåt.
Lycka är, för mej åtminstone, ingenting som kan fångas, hålla fast vid.
Det är nåt som bara sveper förbi, subtilt men ändå överväldigande.
Som en dimma. En rök att andas in.

Det blir bra.
(Bara det här jäkla illamåendet släpper.)

Puss/ Asta

Då var jag hemma igen

Bild: Jag... i mitten... ihop med några av kollegorna medan vi hade hattprovning på Åhléns.
(Hjälp, jag ser verkligen ut som tanten som är på stan och vallar sina småtöser.)

Åhhh, jag har haft en underbar bild med några av mina gamla kollegor i Göteborg idag.
En underbar dag med solsken som gick alldeles för fort å där man hinner prata alldeles för kort med varandra. Vi skulle behövt ett dygn... minst.

Jag fick kommit till mitt Indiska. Å allt jag ville prova fanns inne, i rätt storlek och satt som en smäck. Jag skulle kunnat shoppat precis hur mycket som helst men nöjde mej med byxdressen och den svarta klänningen med de vita rosorna på. Gillade byxorna med (som sagt, se inlägg nedan) men kunde inte shoppa upp hela lönen. Tog bilder... för er skull... men jag är verkligen usel på att fota mej själv i spegel, de blev alldeles suddiga.
Där till slog jag till på ett par solbrillor och på ett läppstift från Makeup Store. Har aldrig använt något av deras smink men läppstiftet satt på jättebra och färgade inte av sej på glaset när jag drack.

 

Utöver shoppandet så stannade vi för kaffe och ölstopp och därefter lunch.
Timmarna bara rann iväg och som alltid när något roligt man längtat efter är över så känns det lite tomt efteråt. Jaha, det var det det. Tillbaks till vardagen hej å hå.
Vi är uppsplittrade för vinden. Jag på BB, flertalet andra på två medicinavdelningar, en på ortopeden, två i Göteborg å en som går i väntans tider. Vi trivs olika bra med våra nya liv men saknaden efter varandra är gemensam.
Och det är kanske gott så.

Puss/ Asta