Vem har sagt att just du...

Lycka är vår tids religion.
Vi vill känna lycka. Vi jagar lycka. Vi känner oss förfördelade och orättvist behandlade om vi inte uppnår lycka. Helst hela tiden.
Jag tänker att det där med att vi känner efter allt mer och kräver allt mer blir värre å värre för varje generation. Kanske i takt med att vi får det bättre.
Att vi får allt färre reella problem att sysselsätta oss med.

Inte fan blev mina morföräldrars generation utbrända av att arbeta och inte fan skilde de sej för att de ville förverkliga sej själva.
De jobbade på och ingen lämnade hus å hem för en kollega de upptäckt att de hade bättre sex tillsammans med, med orden "Mår mamma bra mår barnen bra." Ingen pratade om behovet av egentid. Varesej med sin partner eller på en Berlintripp med väninnorna.
De hade inte tid eller ork att ständigt jaga den där lyckan.
Och självklart finns det nåt bra med att tiderna förändras.
Jag är inte så mycket kärring att jag säger att Allt var bättre förr.
Folk blev självklart utslitna till kropp och själ av arbeten... förmodligen mer då än nu egentligen och kvinnor kunde ofta inte lämna sitt äktenskap även om de hade tyngre å allvarligare anledningar än att de var sugna på att bli förälskade igen.
Men ändå.
Vi blir klenare.
Ja, jag säger vi för även jag hör hit.
Detta trots att vi bor i ett av världens tryggaste länder. Att vi är friskare och har en större ekonomisk välfärd än någonsin. Vi reser och shoppar som aldrig förr.
Var och varannan har spabadrum och restaurangkök i den egna villan.

Ingen har ju faktiskt lovat oss ett lyckligt liv.
Det finns inte ens någon vits rent evolutionärt med lycka.
Rädsla och neuroser och uppmärksamhet på fara ja.
Behovet av en flock, av en partner, av att reproducera sej ja.
Behovet av mat på bordet och en trygg grotta (gärna med dörr som kan stängas) ja.
Men lycka? Att vara lycklig. Det har aldrig fört mänskligheten framåt.

Det sägs att antalet med psykisk sjukdom är relativt konstant.
Ungefär lika många insjuknar i schizofreni, psykoser och bipolär sjukdom varje år.
Däremot ökar psykisk ohälsa... ångest, depression, sömnsvårigheter, utbrändhet mm hela tiden.
Själv kan jag bocka av det mesta genom livet av den där psykiska ohälsan så jag sätter mej inte på några höga hästar men jag har oxå alltid känt ett behov, ett inre krav på mej själv att spotta upp mej, ta mej samman, skärpa till mej.
Och gjort så.
Till nästa gång.
Jag säger inte att det är rätt och riktigt eller ens möjligt för alla människor men jag kan få en känsla av att det tvärtom blir allt mer okej, kanske till å med önskvärt, att bejaka alla sina neuroser.
Och att den västerländska människan blir allt klenare i sin jakt... i sina krav... på just tillfredsställelse eller ja... lycka.
Varför det är så kan vi ju bara spekulera i. Eller ja, jag spekulera i, för du håller kanske inte alls med?
Sociala medier som visar upp ständigt lyckliga, förälskade, sociala människor?
Ett söndercurlande av våra barn?
Att vi rör på oss för lite och inte använder våra kroppar till den rörelse den sedan savannen är till för?
Eller bara att vi har tid och råd att faktiskt kräva mer?
Mer lycka.

Vad är dina tankar?

Puss/ Asta

Kort om nu

Jag har mått illa ett par dagar. Inte illa som i magsjuka utan mer som när man är gravid de första månaderna. Malande, lågmält, ihållande.
Det vore väl nåt, Asta-Pasta 50 år med 8 barnbarn, gravid!
Men det är jag inte. Det är 100% säkert.
Jag vet inte vad det är för skit men imorgon måste det vara borta.

Maken å jag ska på en liten minisemester till Götelaborg.
Ni vet den farliga staden som Janoush varnade för.
Han fick det av mej i födelsedagspresent när han fyllde för några veckor sedan.
Hotell (ja, ni vet ju vad hotell innebär), restaurang och på söndag en helikoptertur över staden.
Det vore tacknämligt om jag slapp gå runt med känslan av att vilja kräkas då.

Annars, om man bortser från illamåendet (hur fasen man nu gör det) så mår jag rätt bra.
Vad jag menar är att jag har en hyfsat stabil period psykiskt.
Jag är ledig ändå till på tisdag. Sen jobbar jag en natt och är ledig 2 veckor.
Jag har en del roligheter som kommer nu i höst OCH maken har fått ett jobb han faktiskt gillar vilket ju förstås är fantastiskt för honom och ekonomin men som även innehåller den lilla bonusen av att jag får lite tid för mej själv.
Jag har saknat det. Att gå runt i ett tomt hus... eller ja, gå runt i ett tomt hus så när som på min hund lite då å då.
Noah har ju börjat ny förskola och trivs redan ypperligt.
Hans mamma börjar snart skolan igen.
Hockeyn drar igång om tre veckor.
Som sagt, life feels good... bortsett från illamåendet då.

Barnen å barnbarnen är och kommer alltid vara viktigast i mitt liv men förutom det så är hund och hav... gärna i kombination... det säkraste kortet för att jag ska må bra. Jag tänker ägna en stor del av min nyvunna frihet till det.
Shopping, drinkar... allt det där som är kul är ingenting mot att få hänga med min norska prinsessa och spana ut mot horisonten.
DET gör mej harmonisk.
Ibland rent av... lycklig emellanåt.
Lycka är, för mej åtminstone, ingenting som kan fångas, hålla fast vid.
Det är nåt som bara sveper förbi, subtilt men ändå överväldigande.
Som en dimma. En rök att andas in.

Det blir bra.
(Bara det här jäkla illamåendet släpper.)

Puss/ Asta

Jag har EN akilleshäl

 


Jag är inte en särskilt avundsjuk människa, jag skulle säga att den egenskapen sällan uppdagar sej hos mej. Att jag till och med är extremt lite avundsjuk.
Och NÄR jag är avundsjuk handlar det i stort sätt alltid om egenskaper jag oxå skulle vilja ha, färdigheter jag skulle vilja besitta, familjeidyller jag kan sukta efter.
Miriam Bryant beskrev det träffande i sitt sommarprat, familjer med svampplockaraura, Långa äktenskap där kärleken och intimiteten är påtaglig, sunda relationer, skratt och lycka på familjedagarna. Genuin trygghet och samvaro. Sånt kan jag vilja ha. Sällan materialistiska ting.

Jag skulle faktiskt inte vilja vara rik. Åtminstone inte så där läskigt rik.
Att ha hyfsat med pengar och en stadig ekonomi är inte att förakta.
Jag har, då jag var tonåring och ung vuxen och barnen små, prövat motsatsen.
Prövat hur det är när ett läkarbesök innebär att det inte finns matpengar sista dagarna innan barnbidraget eller när man får kränga kära ägodelar på pantbanken för att laga en fallfärdig bil.
Det är inte kul.
Mat för dagen, en klänning då å då, kunna resa nån gång om året, köpa en pizza om man har lust... det är helt okej nivå för mej.
Mer behöver jag inte och mer går jag aldrig omkring å drömmer om.
Det finns ju till och med forskning på. Pengar och lycka hör ihop upptill en månadslön på 40 000 kr. Mer pengar gör dej inte lyckligare. Vid 40 000 kr i månaden har man tid och råd att ägna sej åt saker som gör en lycklig.
Jag har förvisso en bit kvar till 40 000 kr i månaden men vi har två fasta löner, låg boendekostnad och det går ingen nöd på oss alls.

Men jag har EN akilleshäl. En ytlig materiell dröm jag har och där avundsjukan kan dyka upp.
Jag skulle vilja ha ett hus vid havet! Alltså inte nära havet utan allra helst vid havet.
Fann detta himmelska nybygge i Röds hamn på Hönö på 171 kvadratmeter och 6 rum å kök och blev förälskad. Påkostat och smakfullt. Utgångspris 6 900 000 kr för den som har samma goda smak som jag men tjockare plånbok.
Utsikt från matplatsen:



Fast egentligen behöver det inte alls vara så här stort nytt, mäktigt å flådigt.
Jag skulle kunna klara mej med en gammal isolerad fiske/ sommarstuga. Knakig trappa, slitna golv, små rum. En egen brygga vore mer värt än detta enormt vackra kök som just huset här erbjuder.
Det är havet som är nyckelordet. Att se, dofta, känna närheten till vattnet. Och ja, jag skulle älska det även stormiga höstnätter och blåsiga vinterdagar.

Ja just det. För bättre bemedlade. Länk till det fantastiska huset ovan har ni här. 

Puss/ Asta

Jo, jag mår bra tack.

Jag fick den omtänksamma frågan på facebook "hur jag mår" efter inlägget jag skrev om mansförakt. Det var fint gjort tycker jag och jag blev glad.
Men jag mår faktiskt alldeles strålande idag.
Självklart har jag mina up's and down's men inte särskilt mycket mer än vad andra har tror jag och det beror nog i så fall mer på min personlighet.
Jag är grubblande lagd, men oxå sådan att jag har lätt för att glädja mej åt småsaker, se lyckan i det lilla och att resa mej efter smällar.
Det i min barndom och uppväxt som påverkat mej mest... eller värst... och som fortfarande hemsöker mej är inte sexövergrepp utan den bristfälliga relationen med mina föräldrar.

Sen är det klart.. jag litar inte särskilt mycket på män jag inte känner och med få undantag tror jag män om väldigt lite.
Huvudbudskapet med inlägget var egentligen inte att berätta om vad jag upplevt. Jag tog bara med utvalda "godbitar"... det finns tyvärr mer och jag har berättat om detta förut på bloggen. Jag skulle kunna berätta det för en trevlig främling på tåget med. Det är ingenting jag skäms för eller känner att jag behöver dölja. Huvudmeningen med inlägget var att mina upplevelser är inte unika. Var och varannan kvinna har upplevt det samma, liknande eller delar av det. Jag har fått ta del av så många kvinnoöden att jag ta med fan börjar gråta om jag tänker på det för mycket.

Men på det stora hela är jag en lycklig kvinna! En hel människa!
Och jag tänkte lista vad som har fått och får mej att känna så.

Så här gör jag. 

Jag är analytisk. Mer analytisk än jag önskar. Jag vänder å vrider på allt.

Jag har sammantaget gått åratal i terapi. Terapi borde alla människor unna sej med regelbundenhet oavsett hur man mår. Man lär sej oerhört mycket om sej själv och andra med en god terapeut.

Min familj. Jag har berikats med jordens fyra mest fantastiska individer till barn.
De är så mycket mer än jag någonsin förtjänat. (Om någon undrar så avgudar jag även min son av manskön så klart.) Och därefter har jag fått ett helt gäng med fantastiska barnbarn.
Vi tillsammans har byggt upp vad jag hela mitt liv saknat. En familj, en klan, där vi tar hand om varandra och där vi tjafsar om normala problem.

Min man. Bortsett från hur olyckliga vi är i perioder tillsammans.
Han har alltid funnits där. Han är ett substitut för allt vad jag i familjeväg saknat.

Jag har tränat mej i någon hemsnickrad variant av mindfulness .
Jag är bra på att vara närvarande i nuet, se det lilla, bli lycklig över en vacker blomma eller en söt fågel.

Gottfrid. Alla borde ha djur.
Alla kan så klart inte pågrund av olika saker men djur... och för mej i synnerhet hundar... är en ovärderlig lycko- och antistresskälla.
Faktiskt så är det under mina ensamma promenader med honom som jag upplever den största och starkaste känslan av lycka.

Min klassresa.
Nej jag syftar inte på att jag är först i släkten med att ha högskoleutbildning, bo i hus, ha bättre ekonomi eller inte ha skilt mej utan mer att jag bröt med allt och alla som var destruktiva för mej och gav mej och mina barn nya sundare referenser.

Ha lagom förväntningar.
När jag blir besviken och ledsen så är det just på att människor brister i mina förväntningar. När folk gör saker mot mej jag tycker är fel, vänner som inte hör av sej eller vad det nu kan vara. Därför jobbar jag mycket med den biten.
Andra kan man inte förändra men man kan förändra hur det får landa i en själv.
Så generellt så försöker jag att inte förvänta mej så mycket av andra och så blir jag istället positivt överraskad allt som oftast.

Frisk luft. Banalt, ja jag vet men det hjälper. Vi blir gladare av att röra på oss utomhus och tanka D-vitaminer. Och hav. Få problem är så stora att havet inte kan lindra.

Vara min egna bästa vän. Har skrivit om det i hundra blogginlägg.
Jag försöker att inte säga taskigare saker till mej själv om min kropp, mina prestationer, min person än vad jag skulle säga till en älskad polarinna.

Sen hjälper världens roligaste yrke, lyckopiller och en rejäl fylla då å då till :)

Puss/ Asta

Förlossningskonst I avslutad.

Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta

Frågor från fina Nina

 

"Vad skulle du säga till/fråga Jimmie Åkesson om du fick en hel kväll att samtala oavbrutet?

om du fick välja EN person som fick komma tillbaka från de döda - vem skulle det vara och varför?

Vilket är ditt livs allra lyckligaste ögonblick?"

Tre... helt olika... frågor i ett. Ett perfekt projekt för mej att ta i tu med innan jag går å knyter mej.
Medlurades till GeKå's idag av Mini. Kommer inte att ske igen inom det närmaste året. Jag avskyr den affären. Den ger mej psyksjuka å panik. Trots att jag köpte en snygg röd skinnimitation jacka till bra pris.
Jag blev helt slut efteråt.
Å Noah har varit... nåt att bita i idag.
Först kräktes han ner HELA sej själv och halva bilen när vi var 50 meter från hemma.
Det kom ut ur näsan till å med, han skrek helt vettskrämd och jag var en god mormor å tog ut honom så hela jag blev nedkladdad och duschade honom.
Efteråt var han som en speedad duracellkanin och halvvägs in i Mello så var jag rätt mätt på hans hoppande å skrikande å viftande å busande. Fick en godnattpuss och sen gick den lilla ängeln äntligen å la sej.

Men till frågorna nu då.

Jimmie. Hmm, jag önskar att jag kunde säga nåt smart här. Att det på något sätt gick att omvända honom eller öppna hans ögon. Men jag tror inte Jimmie Åkesson är dum. Jag tror att han vet exakt vilket rasistiskt, homofobt, kvinnofientligt och högervridet parti han är ledare för och jag tror att han med varje cell delar de värderingarna.
Inga historielektioner, förintelselägersbesök eller kvicka hjärnkirurger med arabiskt ursprung i världen kommer kunna ändra på det.
Så... om jag fick en kväll med Jimmie skulle jag hoppas på att han gjort dålig research om mej, spelat rasist, supit honom lagom full och filmat honom med dold kamera i hopp om att grodor skulle hoppa ur hans mun och att han skulle vara något mindre slipad än vad han är vanligtvis.

Din andra fråga har jag tänkt på jättemycket.
Det landar i mormor eller Märta. Märta eller mormor.
Jag saknar dem ofta båda två.
Mormor som var min moderliga trygghet och vår högsta matriark.
Märta som var min själsfrände.
Någonstans landar det nog i att mormor levt sitt liv och var less på det så jag skulle valt Märta.
Fortfarande kan jag sakna att hon lutade huvudet tungt och stilla mot mitt bröst.
Fortfarande kan jag ibland känna tyngden av hennes huvud just där.

Mitt livs lyckligaste ögonblick.
Kan omöjligt välja, har ju fyra barn och tre barnbarn.
Jag älskar alla mina barn precis lika mycket men kanske var det allra allra mäktigaste när jag fick upp första barnet på magen. Jag BLEV förälder. Ett hål å en saknad inom mej som funnits i hela mitt liv läkte.
Om jag bortser från det så kan det ha varit när jag hämtade hem Gottfrid.
Jag var lycklig för Märta med men min nära vän Lena hade precis dött och livet var upp å ner.
Det kan ha varit en stilla sommarkväll när jag badat med Märta.
Det kan ha varit första gången jag som vuxen klev i Medelhavet.
Det kan ha varit stunden här om veckan när jag insåg att jag är påväg mot barnmorskeyrket.

Roliga frågor och jag är nyfiken på läsarnas svar. Skriv gärna om Jimmie, om att få tillbaka någon från Nangiala och om ditt lyckligaste ögonblick.

Puss/ Asta

Riket kammenbornia

En blogg som jag ständigt återkommer till då å då och som jag gjort reklam för tidigare här är Kammebornia. I riket Kammenbornia är Pia drottning och hennes Dennis kung.
De lever på landet, väldigt nära naturen och i nuet, skriver ljuvliga texter och lägger ut vackra bilder på skavda fönster med frostrosor och den öppna vedkaminen, på pappersänglar och stickade strumpor. Kungaparet av Kammenbornia har gått igenom mycket som är svårt, men har så mycket kärlek till varandra och till det lilla i livet.
Som sagt, det är ingen blogg som jag läser slaviskt varje dag men då å då går jag in och läser tillbaka, njuter av bilderna, tankar harmoni.

Så läste jag ett inlägg som gick rakt i hjärtat och som fick mej att förstå på ett annat sätt än tidigare.
Läs gärna själv här, men kort går det ut på att Kungaparet i Kammenbornia väljer vad de vill visa upp å vad de själva vill se. Väljer vad som är vackert i ett liv som inte är helt självvalt.
Inga foton på det mögliga badrummet där det är frost på insidan av fönstret utan istället på katterna eller den sprakande elden.
Läs. Jag rekommenderar verkligen det här inlägget och bloggen på riktigt.
Sanna överlevare och konstnärssjälar.

Jag tänker att så här är det nog för de flesta av oss. Inte bara för mej och Drottningen av Kammenbornia. Nu tycker jag förvisso att mina blogginlägg och mina statusuppdateringar rymmer mer än fest, kärlek och innerlig lycka utan jag menar snarare att vi alla bär just de där korsen.
Vi bär alla någon form av rädsla och sorg. Och gör vi inte det så är kanske det just det som är korset, att inte ha kontakt med den delen av sin själ. Förr eller senare drabbas alla människor av svåra saker.
Av svek, kärlek som tar slut, sjukdomar, ekonomi som stjäl livskraft, avsked och annat som hör livet till. Som gör oss till människor.
Allt vi kan göra är att försöka välja. Välja att se det vackra, välja att stanna i det som ger oss ro.
Det är lättare sagt än gjort.
Själv är jag lite av en mästarinna på att älta och att oroa mej för värsta möjliga scenario i olika sammanhang.
Jag har oxå försökt att fånga lyckan. Har ni försökt ni med?
Ni vet, när man plötsligt känner den där känslan av frid å glädje... för min del är det ofta ihop med Gottfrid på våra rundor... och man lixom griper efter den. Vill fånga den, spara den, hålla fast den.
Men lycka låter sej inte fångas.
Lycka är en stund här å nu att vila i och sen är den borta igen.

Jag ska försöka minnas det här. Både i mötet med mej själv och med andra.
För ingen vet vad den andra bär på.

Puss/ Asta

Allsången inställd...

 

... för jag kom in!!!
Jag kom in på Barnmorskeutbildningen i Borås med start hösten-15.
Loggade in på antaging.se och där lyste en grön liten knapp "Intagen" och med alternativ "tacka ja" och "tacka nej."
Flera gånger har jag tryckt på den där "tacka nej" och vemodigt insett att nu blir någon reserv glad.
Men denna gången var det MIN tur och jag tryckte på ja.
Ja till att läsa. Ja till att ta upp mina drömmars yrke. Ja till en hel del läskigt (men skit i det nu.)

Jag hinner inte skriva mer nu för jag ska rusa till jobbet.
Jag ville ju bara berätta för er läsare som jag inte har på fejjan.
Å så ville jag säga att jag kommer inom kort starta ytterligare en blogg som kommer att handla om resan till att bli barnmorska. Från de första darrande stegen till målet... och kanske en bit till.
Som en dokumentation för mej själv men oxå för att ni läsare som inte vill hålla på å bara läsa om studier, obstetrik och jobbtankar ska få ha er vanliga Asta blogg ifred.

Ha en underbar dag

Puss/ Asta

Ja!

 

Freja skrev: "Vilken förmån för Noah att ha så många vuxna han är trygg med!"

Ja! Det är en förmån för Noah att ha fyra stycken vuxna omkring sej som han är trygg med och som han ser som sin familj.
Det är en förmån för oss alla och det har vida överträffat mina förväntningar om hur det skulle bli med ett barnbarn i huset.

Innan Noah kom kunde jag känna en viss ängslan. Glädje å förväntansfullhet men ändå en viss ängslan.
... att vi (moffa å jag) inte skulle få sova om nätterna.
... att Mini å hennes pappa som bråkade en del innan Noah skulle bråka mer.
... att jag skulle ha svårt att inte "lägga mej i" för mycket.
Saker andra verkade oroa sej över var...
... att vår storfamilj skulle störa anknytningen mellan Noah och hans föräldrar.
... att föräldrarna skulle fortsätta leva tonårsliv och inte ta ansvar.
... att jag skulle bli nåt mellanting mellan mormor å mamma.

Ingenting, varken andras oro eller min har infriats.
Vi sover gott om nätterna.
Noah vet mycket väl vem som är mamma å pappa.
Vi hjälps åt i betydligt högre grad än innan med hushållet
Mini å hennes pappa grälar aldrig numera. Noah har kanske påverkat morfar allra mest och gjort honom till en gladare å lugnare man.

Det är så oerhört mycket mer härligt, kärleksfullt och roligt än vad jag vågade drömma om med ett barnbarn i huset. Att få knyta an så nära, dagligdags till en ny liten människa igen.
Att få snusa in hans doft, smittas av hans skratt, känna hans små armar kring min hals, se alla hans framsteg... och ändå inte ha det fulla ansvaret. Kunna lämna över så fort jag är trött, less eller vill göra nåt annat.
För som jag sa till Noah tidigare när jag bytte hans blöja "Jag fattar inte att människor i min ålder eller bara lite yngre orkar skaffa småbarn å rodda det på heltid."
Det är väl tur att vi människor är olika men jösses det är en enorm skillnad på ork när man är dryga tjugo och när man är dryga fyrtio.

Hans föräldrar får mer vila, bättre ekonomi, mer stöttning.
Å Noah... han älskar ju oss. Trots att han bara är sex månader så kan man redan se att han har sin egna personliga relation till mormor å morfar.
Väldigt "ogenus" förvisso men jag är bättre på trygghet å att trösta. På att bjuda på förbjudna smakupplevelser å på att sjunga.
Med morfar ser Noah på hockey, leker "vildare" lekar och pussas på magen.

Jag är så oerhört tacksam över den här tiden. Så otroligt tacksam.
Detta halvåret har varit fantastiskt, kanske det bästa i mitt liv.
Det enda som jag oroar mej över är hur det kommer att kännas den dagen Mini å hennes kille flyttar... å tar ungen med sej!
Jag saknar redan mitt andra barnbarn Ängla varenda dag å då har jag ändå från början fått vänja mej vid att se henne mer sporadiskt.

Puss/ Asta

Vi har det bra. Tack så mycket. Vi vill leva så här. Tack så mycket.

Jag vet att jag säkert själv gör det. Att jag ibland tar för givet hur det är...
Har förutfattade meningar.
Men jag låter mej åtminstone snabbt korrigeras och ju äldre jag blir desto mer inser jag att allting är inte som i just min förställningsvärld.

Jag kan bli så vansinnigt irriterad över människors förutfattade meningar och egna värderingar kring vår familjesituation och kring Noah.
Så många människor har kommenterat hans existens och det faktum att vi bor tillsammans två familjer med huvudet lite på sned, med beklagande blick, med ord som uttrycker att "man får ställa upp" och "ibland blir det inte som man tänkt sej."

Till alla er som säger/ tänker/ funderar så vill jag säga följande...

Noah är ett planerat barn. En barn önskat av båda sina föräldrar. Ett resultat av borttaget preventivmedel och pippande för att tala klarspråk på ägglossningsdag.
Det tog två månader. Första försöket som resulterade i en menstruation gjorde båda föräldrarna lite nedslagna.
Jag visste om det, jag var med den där magiska dagen då Mini kissade på stickan och den var positiv.
Vi kramades hon å jag med tårar i ögonen av glädje.
Mini och Minis fästman är inte två förtappade ungar. De var 19 och 21 år gamla när Noah kom till världen.
En rätt bra ålder att skaffa barn skulle jag vilja säga.
Själv var jag tvåbarnsmamma vid 19 och trebarnsmamma vid 21.

Jag tror få barn i världen och till å med få barn i Sverige får en så fin start i livet som lilla Noah.
Han har två unga, starka, kärleksfulla föräldrar.
Han har dessutom unga, starka, kärleksfulla morföräldrar i samma hus.
Han är först och främst sina föräldrars barn. Han sover varje natt på sin mammas mage.
Men han har många famnar. Jag själv bär, pussar, sjunger, läser och älskar det här lilla barnet varenda dag.
Det finns alltid någon med tid, ork, kraft, lust och gosesug kring honom.
Han har allt han behöver materiellt och en hel del till.
Han får massor av bröstmjölk, frisk luft och vitaminer varje dag.
Det finns ingenting att beklaga.
Noah är ren och skär kärlek å glädje!
Å ett ungt par har fått börja sin föräldraresa omgivna av stöttning, avlastning, samtal och erfarenhet.

Jag ser det som att vi alla är privilegierade.
För denna nära gemenskap är få förunnade och den kommer att bära frukt hela våra liv.
Den kommer för alltid att vara min allra vackraste stund i livet.

Man kan leva sitt liv på olika sätt. Så det så :)

Puss/ Asta

Sommaren med Noah

Jag vill inte dö. Inte än på länge.
Livet är verkligen både ock och inte en månskenspromenad alla gånger men det är ändå värt det.
Jag vill inte dö. Men jag skulle kunna.

Den här lille killen har fyllt ett hål hos mej.
Jag älskar ju självklart alla mina barn och jag älskar självklart lilla Ängla.
Men denna killen...
Denna killen och denna ynnesten att få njuta helt förbehållslöst och utan egentligt ansvar,
att bara få ha de goa bitarna och ändå all denna kärlek. Tanka all denna kärlek varje dag det har läkt något hos mej.
Satt saker och ting i proportioner.
Jag har fått uppleva detta. Jag har fått allt detta.
Sommaren med Noah.

Börja varje morgon. Avsluta varje kväll med hans goa runda varma kropp intill mej.
Gosa in näsan i hans veck. Känna den där lite sura lukten alla bäbisar har bakom öronen.
Med läpparna vidröra hans fjuniga hår. Se hans leende och stora förtjusning över att få se mej igen.

Jag känner mej välsignad.
Det finns inget mindre ord. Inget mer värdigt ord.
Jag vill se Noah och alla mina barnbarn och kommande barnbarn växa upp och bli vuxna, jag önskar så att jag får vara med.
Men jag har fått uppleva detta. Jag har fått allt detta.
Sommaren med Noah.

Puss/ Asta

Sista rycket

 

Körde hem från jobbet i 8 plusgrader och regn. Imorgon skall det blåsa kuling och regna. På radion spelades jullåtar. Alla handlar om gnistrande snö eller om att vara tillsammans med sin älskade.
Ja å så är det ju den där morsan som man som barn trodde var otrogen i garderoben.
"Jag såg mamma kyssa tomten jag..."
Varför finns det inga jullåtar om plusgrader, regn, stress, slentrianmässiga äktenskap och fulla mammor som ringer?
För det är väl så julen ser ut för rätt många av oss?

Jag kan riktigt känna hur min känslobarometer söker utan att fastna i nåt.
Jag vet inte om ni vet hur jag menar.
Det är som om jag känner lite lycka, lite trötthet, lite stress, lite irritation, lite saknad, lite... allt möjligt och pendeln vet inte i vilket läge den skall stanna.
Jag ska försöka att bromsa upp den på plussidan, i allt jag faktiskt har att vara tacksam för.
Krånglande familjemedlemmar till trots, det doftar ljuvligt i köket i detta nu.
Jag har tak över huvudet. Mat i kylen. Julklappar inköpte. En man som inte slåss.
Jag har massor som andra inte har.
Julen är glädjen och gemenskapens tid men det är verkligen oxå de stora familjetragediernas tid. Utanförskap, osämja och längtan blir så mycket tydligare kring jul.

Jag har som sagt jobbat kväll. Därefter gjort en gigantisk janson. Gubbröra.
Nu grillieras skinkan å sen är det god natt.
Jag njuter en öl och lyssnar på julsånger och försöker vila i att julen firar Jesus födelse och ljusets återkomst. Det är mer än masskonsumtion.

God jul på er och var rädda om er.

Puss/ Asta

Åhhhh jag är en sån misslyckad jävla morsa...

... Jag har misslyckats med det mest fundamentala av allt när det kommer till barnuppfostran. Å då inte misslyckats "lite grann", nej misslyckats grandiöst.

Okej, okej... kanske inte det MEST fundamentala.

Mina barn plågar inte djur
Misshandlar inte sin partner
Röstar inte på Sverigedemokraterna
(Å faktiskt inte Moderaterna heller)
Sitter inte i fängelse
Skär sej inte i armarna
Slår inte ner åldringar på stan
Rånar inte pensionärer i deras hem
Är inte rasister
De sparkar inte sönder bilar
Skickar inte bajs på posten till sina chefer
De äter inte snorkråkor in public
De sätter inte med vilje stilettklacken i någons fot på bussen
Tänder inte eld i källarlokaler...

... Men de hatar jul! Å de är inte stormförtjusta i att träffa hela sin familj samtidigt under mer uppstyrda former.

Jag som alltid drömde om en tindrande lycklig och kärleksfull jul som liten.
Jag som alltid alltid blev besviken på att allt egentligen, bortom tomten och julklappar var precis som vanligt. Med konflikter mellan familjemedlemmar, snorkiga kommentarer, illa dold sarkasm och öppna gräl.
Jag som ville ge mina barn allt det där... vackra.
Alla dofterna, alla skratten, all gemenskapen.
Å så hatar de julen!
Vill bara få den överstökad, få den gjord!
Va fan?!

Hur blev det så?

Puss/ Asta

Ljuva november

Det är underbart med semester. Underbart med sol. Underbart med en klar novemberdag. Sammantaget rätt så underbart att vara jag...

Idag gick Gottemannen å jag en promenad. Ja ni är kanske less på mina halvkassa mobilbilder av havet å min hund men det är tyvärr bara att gilla läget.



Jag blir i alla fall lika tagen varje gång. Vänjer mej aldrig vid lyxen att få bo så här.



Bjuder på en ofixad, omakad semesterbild. Gött att slippa bry sej om hur man ser ut tycker jag. Å lycklig ser jag ut att vara.



Kolla in min pojk!



He is stunning!



Liksom havet. Hur skulle man kunna leva utan det?



Så var vår promenad.




Hur har din måndag varit?

Puss/ Asta

Fredags status

 

Lycka är lite som såpbubblor.
I samma ögonblick man försöker ta på den och analysera den så spricker den.
Därför ska vi inte göra det idag. Vi kikar på såpbubblorna på avstånd.

Jag har en fantastiskt trevlig och harmonisk fredag såpass här långt.
Blev oväntat ledig idag, skulle egentligen ha jobbat 07-16, och nu väntar dryga veckans semester.
Bara en sån sak!
Har en hel del trevligheter inplanerade men även tid till praktiska ting och att bara vara.

Idag startade jag upp dagen med sovmorgon. Kaffedrickande i lugn å ro.
Sedan gick jag ut å sprang för första gången på fyra veckor.
Å visst var det jobbigare, men inte sååå jobbigt som jag fasat för.
Jag har tappat kondition men inte all.
Sprang 5 kilometer, lite fortare än annars och det funkade.
Inte lätt som en plätt men jag sprang hela vägen.
Nu är jag på g igen!

Jag hade glömt den sköna endorfinkick som man belönas med efter löpartur!
En känsla av att man är BRA. STARK. HAR KONTROLL.
Det var ett tag sen jag kände så där...
Tog en lång härlig dusch. Rakade här å där. Skrubbade håret.
La en omsorgsfull makeup och valde klänning bara för att... 

Nu ska jag ut med hunden en långrunda.
Därefter handla lite.
Laga nåt gott att åta. Korka upp lite vin. Se på hockeyn.

Hoppas att ni oxå har en härlig fredag.

Puss/ Asta

En timma om dagen

 

Ibland får jag för mej så konstiga saker.
Som att lycka går att köpa för pengar. (Det gör det förvisso, men det gäller bara när du cashar upp slantar för en Dogue de Bordeaux.)
Jag kan få för mej att om jag bara köpen den där klänningen eller får den där ringen så kommer jag aldrig mer att vara olycklig.
Så dumt.
Det fungerar inte ens med den finaste gåvan av dem alla. Inte ens med ett litet barnbarn.
Jag är förvisso väldigt lycklig över den lilla... men ändå rätt säker på att jag kommer känna mörka, dystra stunder trots allt igen.

Lycka är ett flyktigt tillstånd.
Det är en djup känsla i själen av att allt är i harmoni.
Allt är som det ska vara.

Jag funderar mycket på det där. Född grubblare som jag är.
Nedstigen ur generationer av kvinnor med sinne för bitterhet, självömkan och dramatik.
Förmågan till att känna lycka och harmoni är till stor del förutbestämd redan innan du föds. Den finns i din arvsmassa. I ditt DNA.
Så pass mycket vet forskarna. Din förmåga till att känna lycka och harmoni, tacksamhet kanske, är lika naturligt ärftligt som talang för bollsporter, musik eller missbruk.

Lik väl talas det mycket om att träna upp lycka.
Alla kan vi inte bli Zlatan, men vi kanske kan lira i hemmabyns fotbollslag om vi vill tillräckligt mycket och tränar tillräckligt hårt.
Det sägs att hjärnan går att lura. Genom att le mycket och genom att låtsas vara lyckliga så BLIR vi oxå lyckligare.
Yoga är ett annat sätt. Mindfulnes ett tredje.
Själv märker jag att jag blir lycklig av att springa.
Inte medan jag gör det men efteråt.
Jag märker att jag ofta... och jag har ingen aning om varför... får en vag känsla av ångest när jag sitter framför datorn.
Kanske är det för att jag känner att livet springer ifrån mej, att jag skulle kunna göra nåt meningsfullt i stället.
Jag har därför många gånger försökt bryta min datortid, för jag lägger många timmar om dagen hängandes här.
Men det är som ett gift, ett beroende.
Jag ska ändå göra ett nytt försök.
En timma om dagen. Det får räcka.
Ute pågår sommaren. Inne ser det ut som fan.
Det är bara att välja å vraka vad jag vill göra istället för att sitta här.

Kan jag hålla min genetiskt inprogrammerade övervikt stången och i schack borde jag rimligen kunna göra samma sak med mina psykiska svagheter.
Jag får åtminstone fortsätta att försöka.

Puss/ Asta

(Som nu avverkat åtminstone 30 minuter av dagens datatid.)

Engla

 

Ja, jag vet att det här är tjatigt för er och kommer så förbli ett tag.
Idag har jag äntligen fått träffa henne. Hon som skall komma att bli socialdemokratisk statsminister, astronaut, kattuppfödare, hovslagare eller vad hon än må vilja.
Den sötaste bebis som jag sett i hela mitt liv... lilla Engla.

Små små perfekta öron.
Mörka ögon som rymmer hela världens visdom.
Små små fingrar, lite uttorkade å tunna.
Å allt detta håret.
Hon är perfekt. Perfekt så man häpnar.
Livets mirakel.
Jag önskar jag fick visa bild på henne, men det får jag inte, så ni får hålla till godo med en mormorbild.
En bild när jag håller mitt barnbarn. All kärlek och all stolthet syns verkligen i den profilen.

Det är en så överväldigande känsla.
Så stor kärlek. En sån vilja att vara nära.
Det har varit direkt plågsamt att jobba ikväll, att gå i samma byggnad som henne.
Så nära, så långt borta.
Men två gånger... en gång innan jobbet och en gång på kvällen när resten av familjen kom för att titta... var jag där.
Luktade, kände, viskade att jag älskar. 

Visst är det konstigt?
Vi två... jag å Engla... vi känner inte varann.
Och ändå skulle jag gå genom eld för henne.
Ändå älskar jag henne, lika stort som jag älskar barnen.
Det känns helt onaturligt att inte få vara där.
Det är det svåraste... att respektera den lilla familjens behov av att få vara ifred.
Att inte ta för mycket plats.
När man vill vara nära hela tiden.

Min dotter ser så stolt ut.
Hon ser lugn, trygg och lycklig ut.
Plötsligt ser jag henne på ett nytt sätt.
Hon är inte bara min dotter.
Hon är mitt barnbarns mamma.

Puss/ Asta

Kan jag... ja då kan vem som helst.

 

Jo, men så är det...
Kan JAG då kan ta med tusan ALLA!

Jag är helt ny inom löperiet.
Jag har aldrig varit en motionstjej.
Under alla mina hundår har jag kommit upp i en hyfsad grundkondition vad det gäller att GÅ. Jag har gått mellan 45-60 minuter i någolunda tempo dagligen i åratal.
Men där ifrån till att springa. Eller att "jogga det saktaste man kan" är steget väldigt stort.
Jag överdriver inte... det är verkligen helt sant... när jag säger att jag från början kanske orkade springa hundra meter, alldeles oavsett hur långsamt jag sprang.
Sen tog andan slut. Å jag skylde på astman.

Men så började jag då att springa det jag orkade. Kanske 100 meter.
Så gick jag tills jag lugnat mej. Sprang igen. Gick. Sprang.
På en 4 kilometersrunda kanske jag sprang sammanlagt femhundra meter.
Eller lufsade, för jag hade "springmönstret" men tog det lika långsamt som om jag gick.

Ganska snart kunde jag springa dubbelt så långt. Behövde hämta andan kortare stunder.
Det är inte många veckor sen jag sprang 3 km I STRÄCK och var så jäkla stolt över mej själv.
Det där med konditionsökning, det går fort i början.
Å idag nådde jag alltså målet som jag satt upp för mej själv att nå i mitten av juni... fem kilometer. En halv fucking mil!
Det är inte mycket jämfört med kollegor som springer stadslopp och Göteborgsvarv och annat... men jämfört med mej... jag som hade springkondition som en 75 åring är det FANTASTISKT!!!!
Gud, jag är så stolt över mej själv.

Kan jag så kan garanterat du. Om du vill!
Gå-lufs-gå-lufsa några veckor och ge dej sen fan på att du fixar springa fem minuter i sträck, en låt i sträck eller vad det nu kan vara.
Att springa är verkligen härligt när man väl kommer igång.
Det är tillgängligt, bara att snöra på ett par skor.
Det är enkelt. Det kräver inte en massa tid eller utrustning.
Det går fort att utföra och det bästa av allt (som jag själv inte trodde ett skit på innan jag kom igång) endorfiner sprutar ut i kroppen.
Man får ett slags glädjefnatt av det.
Blir hög på sej själv!

Puss/ Asta

En underbar dag

Ja, det har jag verkligen. Haft en underbar, underbar dag tillsammans med mina nära å kära och solen som har strålat över Halland.
Vi firade min födelsedag och vi hade lite babyshower för min stora tjeja som snart ska bli mamma.
Alla barnen och min mor var här.

Jag har inte särskilt många bilder på alla barnen samlade men här är dom... och jag dör nästan lite av stolthet... för de är så fina. På in och utsidan.
Från vänster Dotter nr II, sonen, min gravida och sedan Mini.

 

Vi grillade kött, åt en grekisk sallad och potatisklyftor. Solen stekte oss, Gotteman å jag trampade runt i poolen.
Jo jo, vi är flådiga värre och har egen swimmingpool.
Inte så stor men...
Här är hon Asta i egen hög person. Jo, så ser jag ut lite tunnklädd. Bara å gilla läget. Jag tog med bilden för jag ser verkligen ut som jag känner mej... genuint lycklig.

 

Efter maten fikade vi en halvmisslyckad marängtårta. Gott ändå.
Sen åkte gästerna hem och Mini å jag tog en långrunda med Gottfrid.
En perfekt avrundning på en perfekt dag.
Det är stor kärlek i denna bilden tycker jag.

 

Havet låg kav lugnt, vinden var ljummen. Gottfrid var lyckan själv när han badade å hade tjurrusning i sanden.
Å mina små...
Jag kan aldrig se mej mätt på dom.

 

Natti natti säger Asta. Nöjt konstaterar jag att Petra Mede var bästa programledaren någonsin i ESC och att bästa bidraget... Danmark... vann.
Heja Danmark!

Sov gott mina små pärlor!

Puss/ Asta

 

Att vara tacksam

 

Inspirerad av min fina bloggkollega och vän vill jag skriva ett inlägg om tacksamhet.
Idag... eller ja, klockan är över midnatt så igår... fyllde jag 44 år.
"Hur känns det?" frågar dom som vill vara snälla. "Hur känns det att vara så gammal" frågar dom andra :) och mitt svar är samma...
Alternativet vore mycket värre.
Allt sedan min vän Lena dog inte ens 35 år gammal har jag känt tacksamhet över att få bli äldre, över att ha fått vara med ännu ett år. Även stunder när livet varit ganska svårt.

Jag har en del yngre läsare.
Till er vill jag säga... räds inte medelåldern. Räds inte att fylla 40.
Samma dag... i princip... blir du förvisso mer rynkig, gråhårigare, slappare i hullet, stelare i leder, orolig för malignt melanom... men livet blir oxå så mycket bättre.
Min bästa tid är nu!

Jag brukar vara rädd för att säga att jag är lycklig.
Jag brukar dra lite grann på det där med att erkänna att jag mår väldigt väl.
För att jag i grunden är en människa inställd på katastrofer.
För att jag är mer pessimist än optimist, även om det senare anses lite finare.
Jag är helt enkelt så himla rädd att det ska vända... att nåt hemskt ska hända... i samma ögonblick som jag uttalat orden eller ens tänkt dem.
Men nu gör jag det ändå.
Är lite wild & crazy så här på födelsedagsnatten.
Jag mår bra! Jag känner mej så tillfreds och så tacksam och det har jag gjort ganska länge nu (med mina mått iaf.)
Jag känner att jag står allt stadigare på jorden och att jag är nöjd med det jag har och eftertraktar inte en massa mer.
Inte just nu.
Inte idag.

Jag känner så klart tacksamhet över att vara född i ett av världens absolut tryggaste länder. Jag är tacksam över att ha ett hem, pengar så jag överlever, mat på bordet. Att jag lever i en demokrati. I ett av världens mest jämställda länder (trots allt.)
Jag är tacksam över att få vara kvinna. Över att ha fått bli mamma.
Tacksam över världens finaste barn. Över att ha en man som bryr sej om mej.
Tacksam över det väntade barnbarnet, över världens bästa kollegor, över mitt yrke (trots allt även här.)
Jag är tacksam över mina pärlor till vänner.
Tacksam över att ha båda mina föräldrar i livet å att älska dem. Tacksam över min fina bonusmamma Britt.
Jag är tacksam över att Märta vakar över mej vart jag än går och jag är tacksam över att få dela mitt liv med världens finaste prins.
Å över ER... tänk vd jag är glad över alla er. Som läser, som följer, som tycker att jag har något att säga, som kommenterar!

Jag är tacksam över att få vara frisk. Över att ha kommit igång med träningen.
Jag vill bli ÄNNU starkare, friskare, sundare.
Jag vill ta hand om mej å ge tillbaka till min kropp och det är så skönt att det denna gång inte handlar alls (jo, kanske pyttelite) om utseende och vikt.

För att tjata vidare är jag tacksam över att jag får må bra igen. Över att jag är påväg tillbaka in i arbetslivet och över denna fina dag.
Egentligen kanske den inte skilt sej från många andra födelsedagar, det är nog mitt mående, min känsla som gjort den till min hittills finaste födelsedag.

Sov gott.
Hade jag varit amerikan nu så hade jag skrivit and God bless you, men nu är jag svensk så då avslutar jag med... "Fan så gött att Tre Kronor spöade skiten ur Kanada."
Vilken bragd. Have a safe trip home Canadicks. :)

Puss/ Asta