Fyra är alltid fler än två

I lördags döptes Noah.
Prästen sa en sak som är alldeles sann. Ja, han sa förmodligen många sanna saker, men en sak sa han som jag själv tänkt på.
Det lilla barnet är välsignad med en egenskap som vi vuxna bit för bit har tappat bort, den enorma förmågan att ta emot kärlek.
Vi vuxna runt omkring honom känner ju av detta, vi känner hans öppna kanaler till sitt hjärta, och vi kan inte nog fylla det.
Ett litet barn kan fascinera ett helt rum med människor.
Alla tittade på Noah, alla ville känna på honom, bära honom, lukta på honom, få honom att le.
Alla står vi där med överfulla hjärtan av kärlek.

Det är en ynnest för att barn att få födas in i ett sådant sammanhang.
Inte bara födas till Sverige, ett av världens tryggaste och rikaste länder, utan oxå in i all denna kärlek.
Han bor med fyra människor... mamma, pappa, mormor och morfar... som älskar honom mest i världen. Han har en morbror som ofta är hemma och som pussar å bär så mycket han kan.
Han har mostrar som avgudar honom.
En farmor och en farfar. En farbror.
Gammelmormor, gammelmorfar, gammelfarmor och alla andra.
Han går från famn till famn, förvissad om kärlek var han än hamnar.
Förvissad om kärlek från båda könen och från olika generationer.

Jag vill ju ge honom allt. Å jag köper en massa.
Men störst av allt är ändå kärleken. Denna kärlek som han badar i.
Jag skulle plocka ner månen om han bad mej.
Jag ska bli hans bundsförvant i livet, alltid på hans sida.

Det finns barn som förvägras kärlek. I oförstånd får man hoppas.
Föräldrar som bråkar och använder barn som slagträ. Mor- eller farföräldrar som inte får tillträde.
Det är att stänga dörrar för sitt barn. Det är att ta ifrån sitt barn gåvan att vara älskad av flera.
Jag är inte av tron att ett barn behöver en styck mamma och en styck pappa för att bli helt.
Kärlek kan se olika ut.
Men två som älskar är alltid mer än en. Fyra som älskar alltid fler än två.

Noah får hela världen av kärlek.

Puss/ Asta

Noahs doppresent

 

Tänker ni också alltid på Griseknoen när ni äter körsbär?
Tänker ni på Nangiala när någon dör? Å på Mattis som mist Skalle-Per när någon sörjer?
Tänker ni oxå på farbror Melker när någon håller på att ramla i vattnet och på Pippi när ett barn är så där lite oförskämt framåt?
Jag gör det och i oändligt många fler situationer. Astrid Lindgren är interagerad med min barndomssjäl.



Noahs mamma önskade sej böcker till Noah i doppresent av oss. Jag köpte honom några tegelstenar.
Enklare pekböcker är billigare och det köper vi allt eftersom.
Hans mamma hade redan köpt sin Lindgrens favorit Mio min Min.
Jag köpte mina Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Dessutom köpte jag en väldigt tjock och heltäckande bok om Emil i Lönneberga.
Jag hoppas vi får många fina stunder med dem och ännu högre hoppas jag kunna föra över min kärlek för Astrid Lindgren till Noah.
Genom hennes böcker lär han sej allt han behöver leva om livet egentligen.
Att vara föräldralös, att det finns föräldrar som är alkoholister och där barnen kommer i andra hand, att det finns klasskillnader. Att dö, att sörja nån som dött, att man kan vara stark och samtidigt gråta å att det är okej. Arga gubbar som inte tycker om barn, sura tanter som inte heller tycker om barn, lyckan av att få älska ett djur samt hur exakt det går till att hissa upp en lilllasyster i flaggstången så hon ser ända till Mariannelund Varberg.
Mod, att man kan mer än man tror, att det alltid finns någon som älskar en, vikten av riktiga vänner, hur det känns att inga vänner ha. Konflikter, kärlek, bus
Allt det där å mycket mer vill jag ju att han ska lära sej.


Jag vill att han i sin barndoms kappsäck får med sej upplevelsen av att nybadad och kammad, i ren pyjamas få krypa upp i sängen, sätta sej väl tillrätta i mormors knä och sedan andlöst lyssna på dessa fantastiska historier. Jag vill att han ska få med sej i barndomens kappsäck hur vi efteråt låg i mörkret och pratade om böckerna, om det som var bra å det som var läskigt, om det som var fel och det som var svårt att förstå. 



Puss/ Asta

Ledig för länge

Visst är det en ljuvlig bild på mormor och Noah nästan 3 månader.

"Nu har du varit ledig för länge igen" så skulle Lillebror ha sagt om jag pratat med honom.
"Det är inte bra för dej att ha för mycket tid å tänka på. Då blir du så här."
Så här är att jag funderar å får för mej saker.
Existentiellt grubbel om allt ifrån mitt nuvarande liv och mina nuvarande val till det som kanske varit.
Människor jag mött. Själar jag älskat. De jag förlorat. De jag trott mej älska eller trott mej vara älskad av.
Ibland melankoliskt men inte nödvändigtvis.

Jag bakar bullar ikväll. Till Noahs dop.
Han skall heta Noah (för att det är vackert) Anthon (efter sin pappa) och Viking (efter sin morbror för att det är en sådan man mamman önskar han ska bli.)
Jag bakar inte ofta men det ÄR nåt som händer med mej när jag gör det.
Jag hinner alltid ledsna på att forma bullar, pensla ägg, strö socker, hålla tid på ugnen å allt det klabbet men just blandandet...
Doften av jäst, känslan av smält smör, mjölk å jäst i ett 37°c degspad, känslan av hur kletig deg blir till något smidigt och lent. Jag använder aldrig elvisp eller så. Jag gör det för hand.
Och i känslan, doften och de andra sinnena väcks något...
Något som pockar, ett minne, en känsla som jag så där nästan kommer ihåg.
Är det från barndomen?
Är det från ett annat liv?
Det känns som om jag är någon annan en kort flyktig stund, som om jag får kontakt med något som är för långt borta men ändå där. Här.
Nåt harmoniskt och fint men som inte låter sej fångas.
Låter det konstigt?
Som sagt, "ledig för länge" skulle Lillebror sagt.

Jag har kommit igång ordentligt med boken "Jag heter inte Mirjam" nu och om ni har tur (jag ser för mitt inre hur ni gör vågen) så kommer en recension redan imorgon. Den är tung men bra kan jag avslöja redan nu. Inget för den som inte är stabil i sitt inre att läsa *host* 
Efter denna kommer jag att behöva något lättsamt.

Puss/ Asta