Pillutta...

Jag har alltid ÄLSKAT Astrid Lindgrens berättelser och fört det vidare till mina barn.
Framför allt har jag promotat de filmer, sagor och berättelser som jag tyckte om som barn.
Emil i Lönneberga är en favorit liksom Bröderna Lejonhjärta och Allra käraste syster.
Pippi och Saltkråkan så där, helt okej fast inte som favoriterna.
Madicken kan inte jag minnas att jag såg som barn och väldigt lite tillsammans med mina barn.

Här om dagen såg jag båda Madickenfilmerna. Jag började se dem med Noah men han tröttnade ganska snart och jag blev sittande å såg på dem själv och herre jäklar vad bra dom är!
Astrid Lindgren har i alla sina historier fångat saker som är svåra och inte bara servera barn lycka och glitter. Allra tydligast är det kanske i Bröderna Lejonhjärta där våld förklaras som nödvändigt och där det ställs moraliska krav även på barn att våga stå upp för det goda. "För annars är man ingen människa utan bara en liten lort." 

Men i historierna om Madicken har verkligen allt och det jag särskilt gillar är att människorna i den är mångfasetterade. De är inte onda eller goda eller modiga eller... de är allt sammans. 
Söta Alva som trånar efter den uppmuntrande gifta sotaren, mor på Junibacken som slåss med kvalen över att vara privilegierad, grannen Nilsson som super men är rätt snäll, Madicken som är rar men oxå en riktig mallgroda emellanåt å som trots att hon är änglasöt både kan slåss och retas, de fattiga barnen som inte står med mössan i hand, Abbe som är en idol men ibland utnyttjar att han är äldre än den beundrande Madicken.
Klasskillnader och klassmöten.
En fantastisk berättelse och precis sånt som barn behöver lära sej, se och förstå.

Mer Astrid Lindgren åt både stora och små. Mer Allan Edwall åt både stora å små.

Vad har Astrid gett dej och har du oxå återupptäckt henne som vuxen?

Puss/ Asta

Tips

Jag vill redan nu tipsa om en aktivitet i mellandagarna som ni INTE får missa.
En dokumentär på tre timmar om Astrid Lindgren.
Det är regissören  Kristina Lindström som gjort den. Känd sedan tidigare för den hyllande dokumentären Palme.

Dokumentären sänds i tre delar och beskriver större delen av 1900 talet. Hela Astrids liv från 1907 till 2002. En kvinnohistoria om en modig och begåvad kvinna som kom att bli hela Sveriges moder på något vis.

Jag hörde när Lindström intervjuades om dokumentären och den verkar väldigt spännande, väldigt privat. På förhandsvisningarna har den väckt många samtal om moral, etik och val i livet.
Lindström har haft tillgång till ett rikt material att ösa ur. Bland annat skrev Astrid dagbok under hela Andra världskriget. Varje dag. Första raden är "Idag började kriget." 

Jag kommer för allt i världen inte att missa den här.
Första avsnittet juldagen i Svt. Längtar redan.

Puss/ Asta

Om jag var Astrids stand in å Pippigate

Astrid Lindgren är för mej en av de absolut största författare vi har haft i vårt land, trots att hon skrev barnlitteratur som inte anses lika fint, lika komplicerat som att skriva romaner för vuxna.
Astrid har som få andra författare berört så många människor, blivit en del av så många människors identitet och barndom.
För mej är hon helig. Ett unikum att bevara till framtida generationer.

Astrid Lindgren skrev om ett Sverige som det såg ut som när hon var liten.
Generationer av ungar har fått möta livet med alla dess svårigheter som finns genom hennes historier.
Hon väjde aldrig för det mörka.
Hon skrev om föräldralösa barn, om alkoholism, om klassklyftor, fattigdom, utanförskap.
Astrid gav oss starka manliga och kvinnliga förebilder.
Hon valde alltid de svagas sida och för det har vi älskat henne.
För hennes patos, hennes mod och hennes humor har vi gjort henne till en naturlig del av den svenska folksjälen.
Citat ur hennes böcker plockas till de största av våra ögonblick.
Till sommarlov, till bröllop, dop och begravningar.

Jag skulle aldrig kunna bli en stand in för Astrid. Det tror jag ingen kan.
Jag kanske skulle kunna skriva en saga eller en roman, men aldrig en berättelse som Astrids.
Men jag tror, om Astrid levt idag och skulle skriva om nya hjältar så skulle hon ha följt sin samtid, sett de problem som dagens ungar ser.
Jag tror att hon skulle skapat en karaktär som Zlatan.
En förortsunge med så många odds emot sej. En unge med alldeles för stor näsa men med ett leende som kunde smälta guld och som var stark, kaxig, kavat mitt i allt sitt rädda och osäkra och därför nådde sina drömmars mål.
Det finns likheter mellan Emil och Zlatan tycker jag. Det är inte långt borta...

När jag ändå är inne på Astrid Lindgren vill jag beröra Pippigate.
Jag tror att jag skrivit inlägg om det tidigare, men minns inte nu, ni får förlåta... min hjärna är fortfarande mer omskakad än vad den brukar vara.
När jag var liten och läste/ såg Pippi och hörde om hennes pappa som var negerkung så tyckte jag det var så konstigt. Å på den tiden, på -70 talet i Göteborgs förorter var neger inte ett skällsord.
Men jag tyckte att det var så konstigt att han som var vit var kung över svarta.
Å jag tyckte det var så märkligt att han då alltid var till sjöss.
För mej var han mer sjörövare... fast snäll.
Snäll men inte tillräckligt snäll för att stanna hemma hos sitt barn.
Jo jo, jag dömde honom hårdare än Pippi redan på den tiden.
När jag läste Pippi för mina egna barn vet jag att vi pratade om det, att de hade samma funderingar som jag.
Och jag minns att jag tyckte att det inte var en av Lindgrens bättre detaljer, att det flörtade lite med de vitas överhet.

Astrid Lindgren uttalade sej många gånger emot rasism.
Redan från -70 talet finns intervjuer där hon säger att "idag" skulle hon ha givit Pippis pappa ett annat yrke, en annan titel, så som sjörövare eller kung rätt å slätt.
Astrid Lindgren stod alltid på de svagas sida. Varesej hon slängde stora poliser upp i träden eller slogs mot drakar eller tyranner. Varesej hon gestaltade det som en knubbig liten tjej på Saltkråkan eller en missförstådd kille i Katthult.
Astrid Lindgren skulle vänt sej i sin grav om hon följde diskussionerna och läste vuxna människors upprörda tongångar kring att få behålla ordet negerkung.
Neger som idag ses som ett skällsord.
Nej, neger är ingen färg, ingen nationalitet. Neger är ett nedsättande ord som har och som fortfarande används i nedsättande syfte.
All gammal litteratur förnyas och revideras.
Klarade bibeln och koranen av det så klarar säkert Pippi på de sju haven det med.

Puss/ Asta

Stackars svenskar

Svenskar är ett ynkligt folk. Ett stackars folk. Inte mycket av den starka tuffa vikingen är kvar i våra gener.

Svenskars förmåga att fira jul är HELT och hållet avhängt att de får se den svarta "neger stereotypa" dockan i Kalle Anka.
Får dom inte det är inte bara deras jul förstörd utan även deras barn.

Svenskars förmåga till att ge sina barn en lycklig barndom är HELT baserat på att Pippis pappa även i fortsättning och i nyproduktionerna fortsätter att vara just negerkung... söderhavskung är bara blaha blaha. Det går icke!!!

Svenskars förmåga att fika eller för all del att baka hänger inte på ingredienser eller kaffesorter.
Nej, nej nej. De måste gå beställa/ baka negerbollar... annars får det va!
Negerbollar har det ju alltid hetat. Då kan det inte heta någonting annat nu.
Då raseras inte bara fikan utan hela vår nationella särart.

Svensken blir kränkt!
Kränkt av att inte få använda rasistiska tillmälen och stereotyper "som de ju ändå inte menar någonting illa med."
Å deras kränkning måste ju... förstås... tas på större allvar än att mörkhyade barn å vuxna i det här landet tar illa vid sej.
Det är underordnat. Fånigt gjort av dem rent av.
Det vet ju alla att negro är en färg. Å att inte dom blir kränkta av varesej snögubbar eller finska pinnar till kaffet.

Jag tror faktiskt att både Astrid Lindgren och våra vikingar skulle ha vridit sej i graven över denna ynkedom.
Astrid Lindgren uttalade sej redan på -70 talet angående Pippis pappa och sa att hon idag inte skulle ha skrivit negerkung utan söderhavskung.
Det är 40 år sedan och sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, språket, kulturen och vårt medvetande blivit högre.
Hos tänkande människor vill säga, för det är väl där det glappar...

Sedan jag fick den här bilden på den nystartade fejjangruppen "Förstör inte våra svenska klassiker" så har medlemsantalet ökat från igår 1027 till i skrivandets stund 3661.
Efter en liten rundkik där (eller i kommentarer kring efter artiklar i våra kvällstidningar kring detta) finner man en uppsjö av stackars kränkta män å kvinnor.
Thomas  från Varberg tex som skriver: Varför ska vi förstöra allt som vi byggt upp i vårt land för att de kommer flyktingar hit och bosätter sig?? Vem fan har tvingat dom att tycka som vi gör?? Jävla patetiskt alltihop.
Två tankar dyker upp i mitt huvud...
Vad har flyktingar med Svts diskussion eller för all del Walt Disneys diskussion i fjol att göra?
Varför ska de får skulden för vad tänkande svenskar (el amerikaner) tänker?
Tanke två. Jag undrar hur mycket Thomas å gänget som är mest kränkta själva läser för sina barn.
Eller för sej själva? Läser de NÅGON annan text än Avpixlat och Exponerat?

Stackars stackars lättkränkta svenskar

Puss/ Asta

Noahs doppresent

 

Tänker ni också alltid på Griseknoen när ni äter körsbär?
Tänker ni på Nangiala när någon dör? Å på Mattis som mist Skalle-Per när någon sörjer?
Tänker ni oxå på farbror Melker när någon håller på att ramla i vattnet och på Pippi när ett barn är så där lite oförskämt framåt?
Jag gör det och i oändligt många fler situationer. Astrid Lindgren är interagerad med min barndomssjäl.



Noahs mamma önskade sej böcker till Noah i doppresent av oss. Jag köpte honom några tegelstenar.
Enklare pekböcker är billigare och det köper vi allt eftersom.
Hans mamma hade redan köpt sin Lindgrens favorit Mio min Min.
Jag köpte mina Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Dessutom köpte jag en väldigt tjock och heltäckande bok om Emil i Lönneberga.
Jag hoppas vi får många fina stunder med dem och ännu högre hoppas jag kunna föra över min kärlek för Astrid Lindgren till Noah.
Genom hennes böcker lär han sej allt han behöver leva om livet egentligen.
Att vara föräldralös, att det finns föräldrar som är alkoholister och där barnen kommer i andra hand, att det finns klasskillnader. Att dö, att sörja nån som dött, att man kan vara stark och samtidigt gråta å att det är okej. Arga gubbar som inte tycker om barn, sura tanter som inte heller tycker om barn, lyckan av att få älska ett djur samt hur exakt det går till att hissa upp en lilllasyster i flaggstången så hon ser ända till Mariannelund Varberg.
Mod, att man kan mer än man tror, att det alltid finns någon som älskar en, vikten av riktiga vänner, hur det känns att inga vänner ha. Konflikter, kärlek, bus
Allt det där å mycket mer vill jag ju att han ska lära sej.


Jag vill att han i sin barndoms kappsäck får med sej upplevelsen av att nybadad och kammad, i ren pyjamas få krypa upp i sängen, sätta sej väl tillrätta i mormors knä och sedan andlöst lyssna på dessa fantastiska historier. Jag vill att han ska få med sej i barndomens kappsäck hur vi efteråt låg i mörkret och pratade om böckerna, om det som var bra å det som var läskigt, om det som var fel och det som var svårt att förstå. 



Puss/ Asta

Familjelivspräktigt?!

Jag slängde ur mej en statusuppdatering på facebook. Ni vet så där som man kan göra utan att vända å vrida på tanken ur alla perspektiv innan.
Jag skrev "Det borde fanemej klassas som barnmisshandel att inte läsa sagor och böcker för sina barn när de är små."

Å så skriver man inte ostraffat :) Nej, då börjar det ylas om "medelklassfaschism" och klassförakt och dras exempel på dyslektiker och analfabeter.
Suck...
Det var... självklart... inte så jag menade.
Jag syftade inte på människor som av olika anledningar inte KAN läsa för sina barn.
Ska jag vara riktigt ärlig så likställer jag inte heller en fet jävla örfil med att aldrig fått höra Bröderna Lejonhjärta heller.
Jag "tog lixom i"...

Själva andemeningen står jag dock för.
Å jag ser det inte ett dugg som medelklassfaschism eller klassförakt.
Var i ligger klassföraktet?
Läser inte arbetarklassen för sina barn? (Jo det gör dom!)
Behöver inte arbetarklassens ungar historier och språkstimulans?
Jag sparkar inte på funktionshindrade eftersom det inte var så jag menade.
Flertalet föräldrar som inte tar sej tiden att avsluta dagen med att läsa för sina ungar åtminstone då och då är ju trots allt inte analfabeter?!
Men låt oss tagga ner tonen lite, vända på diskussionen.
Jag tror att barn, än mer nu i vårt stressade och upptagna liv, behöver tillgång till sagorna.
Sagor som både kan vara roliga, knasiga, fantasifulla, realistiska.
Sagor man kan gråta till, skratta inför, förskräckt krypa närmare varandra och prata om eftråt.
Som ett diskussionsunderlag för "livet."
Sagor som tar upp stora viktiga frågor för barn som rädsla, liv å död, utanförskap och annat svårt.
Jag måste säga att Astrid Lindgren gör det som ingen annan men det finns ju en uppsjö av bra barnlitteratur.
Genom att läsa mycket för barnen så väcker man intresset och förståelsen för litteraturens magiska värld och ger dem större förutsättningar att själva läsa böcker senare.
Genom att väcka lusten till läsning så ger man sina barn ett starkare och rikare språk, något de kommer att ha nytta av hela livet.
Att läsa tillsammans, allihop uppkrypna i sängen, ur en bok som är givande (rolig el spännande)även för den vuxna är verklig kvalitetstid, det hjälper barn att varva ner, det inger trygghet.

Min känga riktade sej... så klart... till föräldrar som VÄLJER BORT att läsa för sina barn (å inte de som inte kan.) Självklart kan man bli en både god och lyckad samhällsmedborgare ändå.

Puss/ Asta