Man skall inte skriva blogginlägg när man är trött.
Åtminstone skall inte jag det.
Jag har en tendens att överskrida mina privat uppsatta gränser då och att ångra mej efter en natt sömn.
Och ikväll är jag trött på alla sätt som går. Fysiskt och mentalt.
Jag älskar mitt intensiva praktikliv och jag har klarat av det långt bättre än vad jag någonsin kunnat tro psykiskt, trots treskift, massor av ny kunskap och pendling. Men jag blir svampig. Jag suger upp mina närståendes ångest, irritation och provokationer. Kan inte freda mej, inte gränsa av.
Noah fyllde tidigare i veckan två år och har idag firats av sin närmaste släkt. Sin moster och sin morbror med familj. Min mamma var sjuk, min pappa... ja, ni vet... och min dotter nr II bor utomlands.
Men det var intensivt ändå.
Jag har haft alla mina barnbarn hemma. Noah och Ängla, sonens Kieran och hans syster Kaylie som är bonus men som jag gladeligen är farmor till.
Det är mycket med fyra barn. Mycket intensitet, stor svartsjuka, enorm och spretig vilja, hårt jobb för att hålla alla på gott humör.
Härligt oxå så klart. De är världens finaste!
Men när de gick så gick jag och la mej och tvärsomnade i 1½ timma.
Jag fick en anonym kommentar. Om att min dotter nr II skrivit om cannabis i positiva ordalag.
Kommentaren var inte lång men kändes inte välvillig, kanske för att den var just anonym trots att personen uppenbart vet vem min dotter är å alltså inte är någon total främling, dessutom stod den under mitt senaste inlägg om barn. Som en liten bitchslap.
Jag tvekade ett tag om jag skulle låta den stå kvar men vill inte vara den som bara låter hyllningar finnas.
Jag är medveten om min dotters inställning. Hon är en av fyra barn som inte lärt sej släktens hårda läxa, jag kan bara be gudarna om nåd att det inte ska kosta henne för mycket.
Jag håller inte med henne ett skit, det hon skriver är åsikter och tyckanden och har inget med fakta eller forskning att göra. I övrigt tar jag den diskussionen privat. Punkt.
Men nej, jag är ingen perfekt förälder som fostrat perfekta barn. De gör och tycker inte alltid som jag vill.
Jag har själv en hel del tyckanden om deras val i livet men de är myndiga å vuxna.
Men detta är ingen diktatur där jag väljer partner, yrke och liv åt mina barn.
De väljer själva och tids nog får jag svälja mitt "vad var det jag sa."
För mamma vet faktiskt nästan alltid bäst. Därför att mamma har erfarenheter de inte har.
Jag har skrovliga fötter, sköra naglar, en lat make, en hund som jagar katter och jag äter kött mot min moraliska kompass oxå.
Allt blir inte precis som jag vill eller tänker.
Och imorgon skall jag tillbaka till praktikplatsen där jag senast fulgrät på expeditionen inför både kvälls och nattpass.
Det känns faktiskt "så där."
Puss/ Asta
