Borde inte skriva nu

Man skall inte skriva blogginlägg när man är trött.
Åtminstone skall inte jag det.
Jag har en tendens att överskrida mina privat uppsatta gränser då och att ångra mej efter en natt sömn.
Och ikväll är jag trött på alla sätt som går. Fysiskt och mentalt.

Jag älskar mitt intensiva praktikliv och jag har klarat av det långt bättre än vad jag någonsin kunnat tro psykiskt, trots treskift, massor av ny kunskap och pendling. Men jag blir svampig. Jag suger upp mina närståendes ångest, irritation och provokationer. Kan inte freda mej, inte gränsa av.

Noah fyllde tidigare i veckan två år och har idag firats av sin närmaste släkt. Sin moster och sin morbror med familj. Min mamma var sjuk, min pappa... ja, ni vet... och min dotter nr II bor utomlands.
Men det var intensivt ändå.
Jag har haft alla mina barnbarn hemma. Noah och Ängla, sonens Kieran och hans syster Kaylie som är bonus men som jag gladeligen är farmor till.
Det är mycket med fyra barn. Mycket intensitet, stor svartsjuka, enorm och spretig vilja, hårt jobb för att hålla alla på gott humör.
Härligt oxå så klart. De är världens finaste!
Men när de gick så gick jag och la mej och tvärsomnade i 1½ timma.

Jag fick en anonym kommentar. Om att min dotter nr II skrivit om cannabis i positiva ordalag.
Kommentaren var inte lång men kändes inte välvillig, kanske för att den var just anonym trots att personen uppenbart vet vem min dotter är å alltså inte är någon total främling, dessutom stod den under mitt senaste inlägg om barn. Som en liten bitchslap.
Jag tvekade ett tag om jag skulle låta den stå kvar men vill inte vara den som bara låter hyllningar finnas.
Jag är medveten om min dotters inställning. Hon är en av fyra barn som inte lärt sej släktens hårda läxa, jag kan bara be gudarna om nåd att det inte ska kosta henne för mycket.
Jag håller inte med henne ett skit, det hon skriver är åsikter och tyckanden och har inget med fakta eller forskning att göra. I övrigt tar jag den diskussionen privat. Punkt.

Men nej, jag är ingen perfekt förälder som fostrat perfekta barn. De gör och tycker inte alltid som jag vill.
Jag har själv en hel del tyckanden om deras val i livet men de är myndiga å vuxna. 
Men detta är ingen diktatur där jag väljer partner, yrke och liv åt mina barn.
De väljer själva och tids nog får jag svälja mitt "vad var det jag sa."
För mamma vet faktiskt nästan alltid bäst. Därför att mamma har erfarenheter de inte har.
Jag har skrovliga fötter, sköra naglar, en lat make, en hund som jagar katter och jag äter kött mot min moraliska kompass oxå.
Allt blir inte precis som jag vill eller tänker.

Och imorgon skall jag tillbaka till praktikplatsen där jag senast fulgrät på expeditionen inför både kvälls och nattpass.
Det känns faktiskt "så där."

Puss/ Asta

Lever inte upp till förväntningarna

Jag kan känna... och vet inte om det därmed ÄR så eller om det bara finns i mitt huvud... en förväntan från omgivningen om att jag i och med studierna och praktiken skall vara lyckligare än någonsin.
Att jag ständigt ska gå omkring leende å bubblig å lycklig eftersom jag förverkligar min dröm.
Jag känner det till och med inom familjen. Här ska inte gnällas! när mannen lever snålt för att jag skall få göra det jag alltid velat.

Men riktigt så där happy happy känner jag mej inte. Ibland men inte ständigt.
Jag är rätt trött faktiskt.
Och det finns dagar när jag kan längta som fasen tillbaka till slentrianen och mitt halvtråkiga jobb.
Till att inte känna någon anspänning innan jag åker hemifrån och till kollegorna som var mina.
Min plats lixom.
Ändå vet jag ju att jag var tokklar med medicin.
Jag tyckte sällan det var roligt, jag kände sällan någon glädje eller inspiration till jobbet.
Det var inte kul att åka dit mer än möjligen för att träffa kompisarna på jobbet, men det var i alla fall...
enkelt.
Det är rätt slitigt att vara nervös, på tå, positiv, ny hela tiden.

Jag känner själv att jag borde vara gladare över studierna.
Att jag borde läsa mer. Känna lyckligt pirr inför fem pass på raken framför mej med start imorgon.
Kväll, dag, kväll, dag, natt och förmodligen mååånga förlossningar men jag känner mej mest trött.
Som om jag skulle kunna sova i flera år.
Som om jag behöver semester. Hade bara en vecka i fjol.
Som om jag skulle behöva bo ett par veckor isolerad i ett hus i skogen utan kontakt med omvärlden.

Har varit ledig idag... en enda dag... och då fick Mini migrän så jag har varit barnvakt halva dan.
Det gör jag så klart gärna, älskar ju att hänga med den grabben, och mest synd är det om hans mamma som får dessa våldsamma attacker av huvudvärk och synrubbningar så hon kräks men ändå...
Jag skulle behöva lite kravlöst lugn och ro.

Puss/ Asta

Halloj halloj

Saknar ni mej inte?
Jag har ju varit borta en hel vecka nästan. Praktik, trötthet och livet har kommit emellan och lett till mitt livs längsta blogguppehåll tror jag.

Jag har gjort min andra vecka på Kvinnohälsan och upp i arla morgonstund 5 dagar på raken är inte riktigt min naturliga dygnsrytm om man säger så.  Därtill har jag ältat brytningen med pappa (rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller...) och haft en del sorger å bedrövelser upptill som jag inte kan skriva om på bloggen så jag känner mej allt det är ...mos... i huvudet så här dags.
Jag ska göra ceremonin här kort, ville mest säga ett "Halloj" till er.

Klänningen här ovan har jag unnat mej ikväll. Såg den på Lindex hemsida och där såg den sötare ut än här. Där såg den ut som en riktig "den-här-klänningen-kan-Asta-inte-leva-utan."
Nu när jag bildgooglade och fick fram denna bild så blev jag mer tveksam.
Den kan vara för lång för mej. Jag är ju rätt kort i rocken. LÄNK finns här om ni blir sugna eller bara ville se vilken bild jag såg.
Well, well vi får se. 499 kr kostade den men just nu 20% på allt denim.

Veckan som varit. Sammanfattningsvis tung.

Som sagt... praktik, måndag-fredag. Känner av min studentroll. Lugnt arbete men samtidigt mkt att stå i och lära sej, ovana moment, annorlunda dokumentation, hålla information kring nya saker.
Känslorna har varit både upp å ner. Gick med en doktor igår som är så himla bra, så himla fin och trygg med patienterna och pedagogisk med mej. Han jobbar i Varberg där jag var i somras och har sin fru där med, oxå hon väldigt rar.
Jag har hunnit lära mej lite grann i alla fall när det kommer till att lyssna med tratt, ta cellprovtagningar, sticka utan butterfly vilket jag inte gjort på 13 år. Å säkert mer.
Handledaren är svår att läsa av men jag tror vi gillar varann mer å mer.

Ältandet kring pappabrytet ja. Fick inget direkt stöd av mannen där men så många som skrivit till mej och berättat om trasiga relationer till sina fäder och vad den fortsätter att göra med dem som vuxna. Tusen tack för era berättelser. Sorgligt är det! Fy fan.
Och ont som fan gör det, ångrar mej gör jag hela tiden, trots att jag vet att jag gör rätt.
Men varje gång jag är på väg att ångra mej så mycket att jag är villig att ringa å säga "Snälla pappa, förlåt mej" så läser jag raderna i hans mail  "... jag är medveten om att jag ställer till det för dej, men så får det bli" och då så känner jag igen Nääää. Kompisar har jag redan. Mer pålitliga kompisar. Jag ville ha någon form av pappakärlek. Nu finns den inte å då får det va.
Har förövrigt fått mej ett bryt på min fulla morsa som ringt sju gånger ikväll och pratat in hur arg hon är på min bror som lovat (för 56437 gången) att inte stjäla mer från henne och inte komma dit bajsfull men ändå gjorde det. Nähä?! Är det sant?!
Just ikväll har jag banne mej nästan varit beredd att kasta ut henne med badvattnet oxå.
Vem vet, innan veckan är slut har jag kanske gjort slut på föräldrar.

Och som om inte detta vore misserabel läsning nog för en fredagskväll så har jag ont i magen och mår märkligt illa. Jag kan inte bli sjuk, hör ni det!
Jag kan inte bli sjuk!!!
Jag har älskade vänner på middag imorgon och jag kan inte missa någon praktik då går det åt fanders, för NÄR skulle jag ta igen den?!

Nu ska jag lägga mej. Nykter. Och ta sovmorgon i morgon.
Ni får ha en fantastisk fredag.

Puss/ Asta

Ledsen trött och fullkomligt rasande.

Jag är trött. Så in i bänken trött på alla upptänkliga sätt som går att vara trött på.
Jag har haft en helt okej dag på praktiken, det är inte det, men jag känner mej helt slut.
Precis sett "30 grader i februari", andra avsnittet på andra säsongen.
Älskade första säsongen, kunde knappt bärga mej till nästa avsnitt. Denna gången kryper serien och dess karaktärer under huden på mej. Jag känner en märklig ångest och oro av att se den å av att släppa den efteråt som inga skräckfilmer eller thrillers i världen har fått mej att känna.
Jag känner mej försvarslös inför deras öden, den annalkande känslan av katastrof i serien blir det oxå hos mej.
Förmodligen för att jag är trött. Det känns som om det gnager in på benet rent själsligt.
Jag har svårt för musik igen. Svårt för prat hemma. Svårt att koncentrera mej.
Som om jag tömt alla resurser och nu är... hudlös.


Tröttheten gör mej ledsen. Det känns som om jag vill gråta men kan inte.
Den gör mej förbannad. Jag vill skrika på folk. Dramatiskt kasta en lur i örat på dem.
Den gör mej mottaglig. Mottaglig för all världens elände.

Jag läser och hör så mycket gnäll bland välgödda svenskar.
Det klagas på allt. På pensionerna. På barnen. På dagens föräldrar. På Sverige och naiva svenskar.
På korrupta politiker och på fans moster. Och självklart måste flyktingmottagandet stoppas, för nu går det fan inte längre. Åldringarna får inte sylt på gröten.
Så länge jag kan minnas har jag hört äldre och yngre människor beklaga sej över Sveriges flathet mot Tyskland under Andra världskriget. Hur vi lät nazisterna passera för att likt våra grannländer undgå ockupation.
En del säger att även Sverige och svenskarna visste vad som försegick i koncentrationslägren.
Visste om judarna redan under kriget. Och vi gjorde ingenting.
Flerparten av svenskarna gjorde ingenting och det är en skam som än idag måste diskuteras och kritiseras.
Samtidigt. Idag. Anno 2016.
Sedan många år pågår det ett krig i Syrien. Ett krig där västerländska vapen används.
Ett krig där en diktator i åratal nu dödat... med alla till buds stående medel... sin egen civilbefolkning.
Men sen kom IS och fler än en fiende verkar vara omöjligt att hålla reda på.
Länge höll sej väst helt utanför ett krig som de tyckte inte angick dem.
Inte angick dem förän flyktingar började flyta upp döda på grekiska turistorter och de överlevande bankade på Fort Europas port.
Till skillnad mot Nazityskland får vi nu eländet direkt in i våra datorer och tv apparater.
I direktsändning ser vi barn spolas över relingen ner i ett kallt, svart hav.
Och nu är heder och mod inte så viktigt längre som när vi talade om generationer före oss.

Nu angår det oss plötsligt. Sverige har tagit emot så många flyktingar att vi behöver andrum.
Andrum, inte minst för att vi har ett rasistiskt och fascistiskt parti i vår riksdag och att denna bruna sörja börjar spilla över på andra partier. 
Fler än 20 % antas rösta i nästa val på detta parti. Trots hundratals med klavertramp från deras förtroendevalda som uttalat sej rasistiskt, homofobiskt, kvinnohatande, fackfientligt.
Bland LO's manliga väljare är det uppemot dubbla sympatisiffrorna.
Därför att ett stopp för invandringen är så viktig att det inte spelar någon roll vad deras företrädare tycker, tänker, hotar och vrålar. Det spelar ingen roll att ledande Sd'are lägger ut adresser på flyktingförläggningar som sedan brinner. Det spelar ingen roll att kvinnliga journalister och debattörer blir hotade och önskade gruppvåldtäkter.
Att hindra dessa flyende människor som håller på att utrotas i sitt eget land från att komma till Europa ÄR viktigare.
Ni som säger annat är godhetsknarkare, vänsterradikaler, militanta feminister, naiva stackare och skapare av åsiktskorridorer.
Gha!

Jag vill spy!
Jag vill slåss!
Jag vill gråta!

Det finns fan inga perspektiv.
"Sverige sjunker." "Samhällskollaps." "Den mest inkompetenta regeringen."
När man sprider sådana rykten. Hjälper dessa röster på vägen. Odlar myten... då förråder man sitt land. Försöker ge den en stämpel som inte är sann.
Sverige går bättre än på mycket länge!
Prognoserna har fått skrivas upp flera gånger.
Arbetslösheten sjunker. Även ungdomsarbetslösheten.
Svensken konsumerar allt mer. Handeln och resandet slår rekord.
Brottsligheten sjunker. Fler läser på högskolan.
Barn får mediciner gratis. Skatten för pensionärer sänks. A-kassan höjs.
Tack vare att vi blir fler byggs det ut med skolor, affärer, restauranger.
Skapas fler jobb. Genererar mer skatter.
Barn får fria glasögon. Vi investerar. Vi mår som land väl.
Det som Socialdemokratiska politiker är inkompetenta på är att sprida detta.
Eller att överrösta undergångsprofeterna.
Och vi har RÅD, PLATS och MÖJLIGHET att hjälpa fler människor som flyr för sina liv.
För att vi kan och för att vi har en medmänsklig skyldighet.
För att kunna se barnbarn i ögonen och säga, jag sa ja. Jag sa Välkommen.
Och då har vi haft den här regeringen i dryga året.

Gud hjälpe oss undergångsprofeterna får ta över Sverige.

Puss/ Asta

Rik som fan

Jag är hemma. Praktikvecka nr 2 med fyra tidiga mornar är slut och så är jag med.
Totalt kaputt och overkligt trött.
Sitter bara här å stirrar rakt fram. Förmår inte tänka nåt vettigt, än mindre författa något.
Men jag är hemma, jag sitter med en Gin & Tonic och ska strax lägga mej och imorgon är det den här tanten som tar sovmorgon.

Noah blev så glad när jag kom hem!
"Min mommo" sa han och kom springande och sen hjälptes det inte hur trött jag var för han har inte släppt mej. Han har velat vara med mej hela tiden. Och vi har hunnit läsa, se film, bygga lego och gosa.
Tänk att än en gång få vara anledningen till att solen går upp för en annan människa.
Det är en sån rikedom, en sådan ynnest att få uppleva och känna en sådan kärlek.
Jag skulle kunna mörda för honom, åka 300 mil enkel väg för honom, plocka ner stjärnorna för honom.

Och min andra pojk. Som sussar vid mina fötter i detta nu. Som strax ska kura ihop sej bredvid mej i sängen med huvudet i mina knäveck. Som jag ska ta en lång promenad med i regnet utmed havet i morgon.

Längtar efter min Ängla och hon kommer om några veckor. Räknar dagar.
Jag känner mej rik. Trött. Asocial. Men rik.
Och jag tycker att jag är riktigt fin på bilden tagen i hissen på SÄS (Ni ser, jag jobbar på med att vara snäll.)

Sov gott allihop.

Puss/ Asta

Det blir bra

Ja. Jo, jag medger det gärna. Jag ÄR en orolig själ.
Min trogna läsare Emma ska åka till Rwanda med sin son, ingen charter direkt och något helt annat än att slussas av krampaktigt leende skandinaviska ungdomar som tar emot direkt efter utcheckning å slussar från punkt A till punk B.
Precis innan jag slutade på Medicin mötte jag en timanställd, ung tjej i knappa tjugoårsåldern, som skulle resa jorden runt. Själv. Hennes föräldrar då? De tyckte det var roligt!
Det är inte direkt samma virke som en annan är gjord av.
Sen var mitt inlägg en smula självironiskt också. Jag ligger inte sömnlös av oro över att piloten ska vara självmordsbenägen eller salongsberusad. Det finns mer verkliga orosmoment än så när man åker med ett litet barn och en mor som är i psykisk och fysiskt dålig form.
Men visst, Ängslighet is my middlename.
Sedan kan, som vi diskuterat tidigare, mod se väldigt olika ut och även om jag aldrig lär kallas Lejonhjärta efter min död så har jag helt klart mina modiga sidor.
Som...
Ehh...
Ja, okej, jag kommer inte på nåt här å nu men det har jag.

Det märks att jag är trött. Oron slickar min hud som eld. Det fladdrar i magen.
Jag kan inte lokalisera ångesten, vet inte vad som oroar mej här å nu.
Men det är rätt typiskt.
Efter en skolvecka där det känns som om saker å ting faller på plats, där jag har haft fokus på att klara av uppgifter som måste bli avslutade innan resan och där jag klivit upp tidigt å somnat sent hela veckan kan jag andas ut lite grann. Jobb i morgon natt sen är plikterna klara.
Då kommer det. Oron, rastlösheten, den där diffusa känslan av skräck i kroppen.

Jag skiter i det nu. Orkar inte tänka och orkar inte älta.
Ikväll har jag sett på första omgången i SHL där Frölunda Indians med visst besvär vann över Rögle.
Jag har beställt en ny almanacka, jag har lagat mat, vallat hunden å myst med mina grabbar.
Imorgon är det bortsett från jobb nya fransar som gäller och en sista titt på skolarbetet.
På lördag när jag vaknar vill jag vara helt fri att ägna mej åt packning och skönhetsbestyr.
Snart sitter jag där. På altanen på Cypern. Med en kall Gin & Tonic.
28 grader där nu. 27 i havet. Det kan man leva med.
Det blir bra. Det BLIR bra!

Puss/ Asta

Här är jag.

Kanske undrar någon var jag är?
Vad jag gör?
Varför jag inte bloggar?
Kanske är det inte en jävel som noterat att jag dröjt längre än vanligt.

Näää.
Jag vet inte.
Det är allt och ingenting.
Det är att jag jobbar hela tiden och när jag kommer hem kräver pojkarna min uppmärksamhet.
Det är att när jag var ledig sist så var Äldsta dottern och Ängla här under ett roligt, givande men intensivt ledigt dygn och sen var det jobb igen.
Det är att min mamma är så jäkla dålig å jag får inte tag i henne.
Det är att min bror ringt min telefonsvarare sju gånger på två dagar och att skalet... skyddet... jag har byggt upp för att skydda mej själv inför det här att min bror finns å inte finns krackelerar liksom känslorna för mammas mående.

Mamma blir sämre å sämre (hur det nu är möjligt) och kan i princip dö vilken minut som helst (eller inte.)
Inför det känner jag...
Ilska...
Jag är så arg på henne! Så arg för att hon "lämnar mej" så här, för att hon förstört sitt liv. För att hon ljuger, förnekar, slingrar sej. För att hon inte lyssnar, inte bryr sej om vad jag säger. För att hon väljer spriten och tabletterna framför mej å barnbarnen.
Sorg...
Sorg för att jag ser att min mamma försvinner allt mer. För att hon egentligen är förlorad och det ska till ett jävla mirakel för att hon ska överleva det här ens på kort sikt.
Sorg för att det inte räckte med att min brors liv gick åt helvete utan även mammas.
Dåligt samvete...
För att jag inte finns där. Inte gör någonting. Bara ser katastrofen ske.
Dåligt samvete för att jag är den enda hon har och jag gör ingenting mer än tjatar å gnäller.
Oro...
Oro för att det när som helst, vilken minut som helst ska ringa någon och säga att mamma är död.
Ambivalens...
Viljan att göra något. Att ta hit henne. Inse att det inte går.
Att låta henne fortsätta. Å inse att det kommer förfölja mej för alltid.
Rädsla...
För hur det ska bli. Om hon får fortsätta missbruka och leva. För hur det blir när hon dör.
För att jag har samma gener och har klarat mej hittills men hur länge?
Jag är på många sätt min mors dotter och allt jag vet är att jag i detta nu har hyfsad koll på mitt liv.
"Jag ber till gudarna om nåd. Det kan vara jag som står på tur."

Förmodligen blir det inget Cypern i september så som bestämt. Att mamma, jag, Mini och Noah skulle åka.
Mamma är för dålig, jag har ingen aning om hur jag skulle våga/ orka ha en så sjuk människa under mitt ansvar i en vecka långt hemifrån samtidigt som jag ska dela min tid med en ettåring.

Sorgen över min bror och att vi inte har haft kontakt på tjugo år finns alltid inom mej.
99 dagar av 100 håller jag den på så långt avstånd att det känns som om det inte handlar om mej.
Att det är någon annan, nån jag läser om i tidningen som mist sin bror till drogerna och till en psykisk diagnos. Jag är så van. Så blasé.
Men så ringer han plötsligt. Jag hör hans röst. Hans ord.
Jag kan inte värja mej.
Jag inser att inte ett skit är glömt, läkt eller förlåtet.
Skrapas skorpan bort blöder såret med full kraft.
För hans skull. Min. För vad som kunde blivit. För vad det gjort med vår mamma.

Jag känner mej väldigt, väldigt, vääääldigt trött. Och som alltid när jag är så där trött så tvivlar jag på allt!

Puss/ Asta

Mitt 2000: e inlägg. Levern behöver semester men mor hon har haft det fint.

Så har jag varit ledig i dagarna två och herre jösses, jag är helt slut!
Jag å maken har varit i Götelaborg å säkert bränt lika mycket pengar på 1½ dygn som vi hade gjort på en långhelg i Barcelona, men vem är jag att gnälla över det?
Vi har haft det superhärligt.
Bott på Barken Viking, åkt med räkbåten, suttit i solen å druckit Gin & tonic.



Vi åkte i går förmiddags. Tog tåget som gick 11:20 härifrån. Maken hade bokat 1:a klass vilket var rart men rätt onödigt. Vi var ensamma i hela vagnen och knäppte upp var sin öl som färdkost.



När vi kom fram tog vi oss till Barken Viking som ligger nere i Göteborgs hamn.
Alla som någon gång varit i Göteborg vet vem hon är. Hon är som själva symbolen för staden där hon ligger fast förankrad och numera alltså är hotell.
Hon är byggd i Köpenhamn för över hundra år sedan.
Där kikade vi runt, lämnade in väskorna i bagagerummet då vi var lite tidiga och gjorde oss bekanta med hotellet/ båten.



Vi köpte var sin Gin & tonic och satte oss uppe på soldäck och avnjöt dem.
De serverades i stora vackra glas som såg ut att ha hört hemma på Titanic.
Solen sken alldeles lagom och det blåste en lätt bris.
Därefter drog vi ner på stan, kollade in folk, åt en lunch... jag tog en sallad som var varken bu eller bä, drack en öl... och sen gick vi tillbaka till båten å fick våra rum.
Där gick vi loss på en medhavd rödvinsflaska.
Vi gjorde... ja, sånt gifta, vuxna människor gör på hotell... innan vi tog oss en tupplur.

 

Klockan 18:00 var det dags att gå ombord på M/S Trubaduren, en räkbåt som under dryga fyra timmar skulle kryssa runt med oss i Göteborgs skärgård.
Under turens gång fick vi ta del av historier och anekdoter om öarna vi passerade av duktiga guider.
Guiderna serverade oxå, var väldigt personliga, presenterade sej och hade stenkoll på sina gästers behov.
Utöver att servera sjung och dansade de med jämna mellanrum.
Riktigt riktigt proffsiga var de!



 

Men mest var vi där så klart för matens skull.
Lax, potatis, en massa härliga såser, bröd och goda ostar.
Å så skaldjur då såklart. Räkor, krabba, kräftor, blåmusslor i sina skal.
Jag åt i två omgångar och blev så jäkla mätt att jag fick ont i revbenen.
Så otroligt mumsigt.
Jag har aldrig i mitt liv käkat så där mycket skaldjur på en å samma gång.
Till detta kalasande drack vi ett schysst vin, likör till kaffet å ett par drinkar på det.
Notan var inte speciellt rolig trots att maten redan var betald, men som sagt... det var en dag den här sommaren å vi levde som kung å drottning.
Blir ni sugna på fantastisk mat, historia och underhållning på en av jordens vackraste platser så kan jag varmt rekommendera en tur. Länk hittar ni HÄR.



Vi passerade en massa sådana här småöar. 500 x 500 meter el nåt med bara ett hus på.
Tänk att bo så!!!
Madremia. Åtminstone sommartid.
Lika kul är det kanske inte att ta lilla motorbåten in till jobbet en ruggig novembermorgon.

När vi kom i hamn igen strax efter elva på kvällen var jag förbi av trötthet efter att ha jobbat nio av tio dagar å sedan småsippat alkohol under tolv timmar.
Maken, som har semester, var inte alls lika trött så honom dumpade jag av på Casinot som ligger alldeles intill Barken Viking och sedan somnade jag sött.

I dag på morgonen åt vi frukostbuffé. Den var okej men inte mer.
Sedan gav vi oss ut på stan, maken handlade tre T-shirtar efter att högtidligt lovar att slänga åtminstone två i sin gamla alldeles för stora samling.
Sen skildes vi åt.
Han ville vara kvar ytterligare nåt dygn och leta upp någon av sina gamla polare från stan medan jag tog en runda i ytterligare några affärer innan jag satte mej på tåget.
Köpte mej en hatt på Indiska. Jag tyckte den klädde mej... och om inte annat blir den utmärkt att ha på Cypern när jag ränner efter lillprinsen.
På tåget kom jag på att maken hade nycklarna till bilen som stod vid tågstationen å väntade så jag fick vackert promenera hem.
Det är väl en 6-7 kilometer kanske å det gick fint även om det var lite snopet.

Nu. Trött. Trött. Trött.
Å framför mej har jag två dagpass så här blir tidig sänggång.

Puss/ Asta (som med ålderns rätt väljer att få se ut som en övervintrad hippie bara för att jag vill å trivs så)

Korvstoppning och mental pepp

Idag har jag varit iväg på utbildning hela dagen. Fullspäckade timmar mellan kl 08-17.
Helt slut när jag kom hem och bara morrade ondskefullt åt Mini då hon frågade om jag skulle med på promenad.
Men sedan fick jag ändå dåligt samvete för Gotteman som inte fått nån långrunda och hängde på vilket jag på intet sätt ångrade när jag satt med tårna nedkörda i fuktig sand vid havet och såg Gottfrid bada i Kattegatt och Noah förtjust tumla runt vid strandkanten.

När jag är trött blir jag mer neurotisk än annars.
Mer sårbar, längtar mer "hem" än annars.
Att se på mina killar medan solen klättrade nedåt var helande.
Detta är vad jag är, detta är vad jag har, detta är vad som betyder nåt.
Resten... ja, det är just det. Resten.

Intensiv dag som sagt. Korvstoppning.
Först om amning, sedan om Anna profylaxen.
Därefter olika akuta situationer, först teoretiskt och sedan i praktik.
Det snurrar i huvudet.
Hemma har jag läst igenom dagens anteckningar. Skrivit ner stödanteckningar i min bok, min "nybörjarbok" med bra "kom ihåg grejer."
Insett att det är så mycket som jag inte kan men att jag trots allt kan mer än igår.

Tröttande med så mycket information.
Tröttande att känna sej "efter" då jag varken läst teoretiskt eller upplevt situationer i praktiken som de talar om. Att inte ha en susning.
Tröttande med allt det sociala. Vart man ska sitta, kaffepauser, lunch, gå i grupp tillbaka.
Alla som känner varandra, pratar otvunget med varann medan man själv växlar mellan att tjuvlyssna och hänka på någons samtal alt se oberörd ut och le rakt ut i tomma intet.
Nåt så nytt och obekvämt som att fråga om man får sitta ner vid lunchbordet eller om platsen redan är tagen. Att famla efter någons lika förvirrade blickar och inte se dem.
Mötte några av "mina" gamla läkare (tre st faktiskt) i matsalen och det var så skönt att bli sedd på med igenkänning, att få en kram, höra att man var saknad.
Alla är snälla. Ingen är dum mot mej. Men det är svårt att vara ny. Jag tycker det.

På kursen pratades det om vikten av budskap till föräldrarna redan på mödravården.
Att de lär sej förprogrammera sej med positiva sköna bilder.
Lura hjärnan. Trygg, lugn, säker.
Fake it until you make it.
Det gäller i hög grad mej själv med.
Jag upprepar peppande budskap till mej själv...

Jag är normalbegåvad.
Jag har lång akut erfarenhet med mej.
En klinisk blick.
En tålighet för stress.
Är omtalat socialt begåvad.
Tycker om att vara nära patienter, fysiskt så väl som mentalt.
Jag kan.
Jag är trygg, lugn, säker.
Jo jag sa att jag kan.
Jag är trygg, lugn, säker.

Puss/ Asta

Nu ska jag sova till Joel kommer

Hemkommen efter första "riktiga" dagen på BB.
HELT slut, kaputt och färdig. Höll på att gäspa käkarna ur led i bilen hem.
Här sitter jag... som ett vrak... med ett glas rött vin bredvid mej å vill inget annat än gå å lägga mej och sova i hundra år. Tills Joel Kinnaman kommer å ger mej den äkta kärlekskyssen. Eller nåt.

Jag fick gå med en ung relativt ny barnmorska som var jättegullig.
Det var säkert inte en stressig kväll, men i min skalle med allt som var nytt blev det så.
Vi hade fem inskrivningar från förlossningen och en hemgång och dokumentationen var ett enda virrvarr för mej.
Förkortningar å begrepp jag inte kände till. Osäkerheten i hur jag skulle skriva mina egna rapportlappar. Oförmågan att hitta.

Jag jobbade HÅRT med mej själv.
Med att inte falla in i den där undfallande, osäkra lilla människospillran till roll jag har så lätt för att plocka fram i nya situationer.
Jag jobbade lika hårt med att inte döma mej själv för hårt över att jag inte greppade/ fattade/ kom ihåg allt med en gång.
Det ÄR okej att vara ny första dagen och ingen kan förvänta sej något annat inte ens jag själv om mej.
Ändå så blir det så...
Jag tänker att "shit, detta ska jag rodda själv" men glömmer att jag har tre hospiteringsveckor framför mej. Jag ska inte göra det imorgon.
Det är så svårt att gå från rollen där man kan å vet allting, där man har sin självklara plats å auktoritet till att inte våga gå på toa utan att be om lov.

Patienterna läser av en så fort.
De flesta gånger vi klev in på ett rum, min barnmorska å jag, så var jag ett steg bakom.
Berättade att jag var ny. Frågade om jag oxå fick "känna."
Deras respons blev ögonblicklig, hur de vände sej till "den riktiga" barnmorskan och hur jag blev luft... vänligt behandlad... men ändå luft.
Några gånger testade jag att göra tvärtom. Kliva steget före, möta blicken stadigt, fråga om jag fick känna på livmodern först och resultatet blev ett helt annat.
Plötsligt sökte de min blick, vände sej till mej med frågorna.

Jag tror det ska gå bra. Om jag bara är snäll mot mej själv och tillåter mej vara ny, osäker å inte kunna.
Det är friska, unga, glada människor som fått barn.
En helt fantastisk miljö att arbeta i.
Ett läkemedel där, ett blodprov här och en massa administrativt. Lite rådgivning. Lite stöttning.
Jag kan lära mej det. Jag kan definitivt lära mej det.

Puss/ Asta

Knäppt

Jag var 5:e sköterska idag. Extra. Utöver.
Visst låter det glassigt?
Det var det inte.

Att vara utöver och extra är att inte ha sin grupp. Sina begränsade patienter. Sina begränsade uppgifter... många kanske, men ändå... begränsade.
Att vara 5:e sköterska är att vara överallt och ingenstans och att hela tiden känna sej som en smitare som inte är där utan här, inte här utan där.
Det är ett evigt spring, fram å tillbaka. Från Rum 1 till rum 20.
Ner å upp till lab, ner å upp till medimaten.
Om å om igen.

Jag flexade ut i pur utmattning 45 minuter innan jag slutade med värkande fötter, trött rygg och ömmande tinningar. Jag hade hjärtklappning i bilen och fick stänga av radion för jag klarade inte fler ljud.
Jag kände mej trött, irriterad och allmänt fuck of och så kommer jag hem...
... och möts av två glada pojkar.
En Gottfrid som helst vill under huden på mej och en Noah som skrek protestskriket bara jag vände i hallen för att ta av mej skorna.
Såååå efterlängtad.
Tänk att få vara såååå efterlängtad!

Nu har jag varit ute en runda med Gotteman i den kyliga majkvällen, jag unnar mej en öl (med ganska hög skatt på) och jag ska försöka göra tidig sänggång.
Imorgon är det jobb igen. Ett kvällspass.
Sista kvällspasset innan september!
Knäppt.

Puss/ Asta

Så där lite hudlösare

Jag håller er på halster lite till vad det gäller föregående inlägg.
Bara Nina (fast hon är aldrig bara) har gissat här på bloggen, några fler på facebook å ytterligare några är nyfikna har jag förstått.
In HÄR och gissa med er.

Då har jag jobbat ytterligare en jobbhelg. Det har varit en bra helg men lite för många tidiga morgnar för min smak så jag känner mej rätt sliten.
Jag blir naknare då. Känsligare och mer hudlös när jag är trött.
Inte nödvändigtvis ledsen, bara mer sensitiv för intryck.

Magen är mätt. Där vilar pizza i väntan på nedbrytning.
Ute regnar det. Ett stilla tunt regn. Det ser kallt ut.
Jag lyssnar som så många gånger förr på Winnerbäck och känner hur hans ord fäster i mej.
Jag hör alltid nya saker i välbekanta sångtexter, det väcker alltid nya tankar.
I glaset har jag en liten skvätt... ja, det var allt som fanns... av ett smakrikt mörkrött vin.
Dess arom når upp i mina näsborrar här nu när jag låter fingertopparna dansa fram på tangentbordet.
Runt mej är det kaos. Prylar, disk å tomma coca colaflaskor över allt.
Är lite extra intolerant mot kaoset när jag är trött men orkar varken städa eller skälla.
Jag andas genom näsan och djupt ner i magen, släpper ner axlarna och ignorerar.
Förförs av Lasses röst, sveps med av raderna och musikslingorna.

Imorgon är jag ledig. Fantastiskt.
Jag ska lägga mej tidigt idag å fortsätta mitt långsamma läsande av Gudfadern.
Imorgon ska jag unna mej en blank dag imorgon, ta den som den kommer.

Hur har din helg varit?

Puss/ Asta

V.S.Ö.J (Vi som överlevde julen)

Samlade tankar så här en julaftonskväll som gick å aldrig kommer åter.
Jag är så trött så jag får, som ni ser, hjälpa till en smula för att få till julleendet.
Något djupare inlägg är ingen mening att skriva för ni läser ändå inte en dag som denna, besöksstatistiken gör ingen människa munter, men att ni har det bra och gör annat än att hänga framför datorn är å andra sidan positivt... kanske.
Jag tänkte att jag nöjer mej för nu med att stolpa upp dagen, Julafton 2014, i punkter.
Hej å hå då kör vi...

Trots att vi alla bara köpte till barnen och mindre än vad vi brukar blev det så mycket julklappar att ungarna inte orkade med att varken öppna eller ta in en bråkdel av dem.

Tomtemasken vi har i vår ägo skulle kunna användas i vilken tortyrkammare som helst.
Att bära alltså vilket av någon besynnerlig anledning alltid faller på astmatikern i familjen... dvs jag.
Den är tät, varm och ger en klaustrofobisk känsla.
Sen att den skrämmer livet ur barn som vuxen gör att det borde införskaffas en ny variant.
Vilket år som helst.

Maten... herre gud, hur tänker jag... erfarna husmor... när det närmar sej jul?
Det var så mycket mat att det inte ens syntes på faten när 8 vuxna och 2 småttingar ätit.
Det är så mycket mat att jag förmodligen skulle kunnat hålla julbord för hela kvarteret å ändå få mat över.

Ja, mina köttbullar gjorde succé. I år. Igen. Ängla gav dem högsta betyg och proppade i sej fem stycken bara till frukost.

Julstressen hoppade en generation detta året. Jag var tämligen cool (nåja, allt är relativt) medan äldsta och yngsta döttrarna stressade på kaffe mitt i middagen, tomten mitt i kaffet, bryta upp mitt i julklappsutdelningen. Kanske är det värre när man har småbarn?

Klockan halv tio sover alla utom jag å maken. Sonen sover officiellt middag sedan kl 20 men... nä, jag tror inte han pallar mycket mer.

Gottfrids rikliga fisar luktar... eller stinker... förvridet av köttbullar å jansson.

Denna julen bjöd på många äkta samtal och riktiga känslor å jag kan konstatera att vi håller ihop som familj.

Jag har ensam nästan ätit upp all knäcken.

En vit jul fungerade faktiskt.

Även vid stora julmiddagen diskuteras det politik i det Pastassonska hemmet.

Jag klappar mej själv på axeln för att jag roddat så himla mycket näst intill själv. Heltidsjobb, mat för ett medelstort samhälle, alla dessa julklappar och städning. (Okej att äldsta dottern fick en allergichock av allt damm och började morgonen med att dammsuga hela huset.)
Det var bra ändå. Good enough.

Puss/ Asta

Tomten hälsar.

Nu vänder vi blad som kungen sa

 

Tack snälla för er kärlek och ert stöd kring senaste inläggen om Sverigedemokraterna.
Jag känner just nu att jag vill ta tillbaka min blogg, låta den bli Asta's där alla ämnen trängs och inte bara en plats att käfta med människor som brister antingen i sin kognitiva förmåga eller i sin empati. Det vet i fan vilket.

Precis som i riktiga livet kan jag tycka att det är "roligt"... nej, det är fel ord men jag hoppas ni förstår vad jag menar att "bråka lite."
Jag kan vara sådan ihop med maken med. Gilla att gräla. Eldas upp av att få slunga giftiga kommentarer och känna mej verbalt överlägsen. Få in mina språkliga smockor och se hur de landar. Medan adrenalinet pumpar i kroppen.
Men lika plötsligt som den där energin kommit lika plötsligt försvinner den och då är jag bara trött. Trött och ledsen.
Lite så känner jag mej ikväll. Trött och ledsen. Inte "gråtledsen", mer uppgiven.
Uppgiven och less på att under min lediga dag ägnat så mycket tid vid datorn och så mycket tankekraft på nåt jag ändå inte kan rå på eller förändra.

Min man säger ofta "Men att du orkar. Orkar hålla på å tjafsa med de där idioterna (Sd.) Du kommer ju inte förändra hur de tänker i alla fall. Skit i dom. De är dumma i huvudet."
Jag vet att jag inte fått en enda sverigedemokrat att tänka om idag.
Det är nog inte mitt syfte.
Mitt syfte är nog snarare att vägra vara tyst. Att elda på er andra.
Att jag tycker att det är viktigt att vi ickerasister hörs.

Era kommentarer gör det ändå värt det lite grann. Att ha slösat bort en ledig dag på något som dränerar snarare än tillför.
Så vida de små liven inte hittar på något jätteknasigt under natten så kommer morgondagens inlägg handla om... vad som helst utan Sd.
För att ta tillbaka min blogg.
Eller oxå låter jag den vara helt. Å gör någonting annat.
Umgås med min hund tex.
Eller åker å handlar. Kylen ekar tom.

Nu ska jag i alla fall gå å läsa min utmärkta bok "Och bergen svarade" liggandes på spikmattan. Jag önskar er alla en god natt.

Puss/ Asta

Verkligen inte som i porrens värld

 

Igår var min enda lediga dag.
På agendan stod framför allt två saker som inte händer varje dag.
Lilla Mini fyllde 19 år (... jag skulle handla presenter och ordna lite extra god middag) och rörläggaren skulle komma.
Vår 2,5 år gamla kran i köket, köpt på nåt exklusivt ställe på snickarens inrådan, hade nämligen gått sönder och att vara utan rinnande vatten i ett kök är en smula meckigt.

Mannen hade redan i förväg varnat mej för att "rörläggarbesök" inte var som i porrfilmerna så jag slopade raffset och förvånad/ kåt min.
Rörläggaren dök förövrigt inte upp klockan ett som sagt utan kom först fyra vilket resulterade i en massa väntande å muttrande om hantverkare.

Slutligen blev i alla fall allt ihop gjort.
Dottern fick blomster och presenter. God mat tillreddes. Rörläggaren (som mycket riktigt aldrig hade platsat i en pornografisk film) kom och gjorde det han skulle... åtminstone trodde vi det. Då.

Vi åt och firade.
Vi såg på fotbollen, hoppades och svor.
Jag läste ut min bok och skrev en alldeles bländande recension som du kan läsa i inlägget nedan om du inte redan gjort det och därefter var det natti natti.
Jag hade svårt att somna. Vände å vred mej... plötsligt hur pigg som helst.
Vid ett-halv två knoppade jag in och nån timma senare vaknade jag av att Gottfrid låg å tog upp 3/4 av madrassen. Skulle fösa på honom och kände hur han var dyngsur på rumpa och lår...
Någonstans där vaknade jag ordentligt, satte handen på golvet och upptäckte att madrassen simmade i en mindre sjö.
Större delen av täcket var dyngsurt.
Jag tände upp å såg förödelsen.
HUR mycket vatten som helst. En liiiiten liiiten torr fläck av golv ovanför mitt huvud och där låg min iphone. Åtminstone var telefonguden med mej.

Jag nödgades väcka maken och tillsammans svabbade vi okänt antal liter vatten svärandes å yrvakna.
Madrassen var som en våt kökssvamp. Täcket bara att lägga i tvätten och dubbelsängen slängd av maken för några veckor sedan då mussaneringen höll på som intensivast.
Det var bara att knö ihop det gamla paret i en 1,20 säng och att dela på ett täcke.
Om någon tycker att det låter hett eller romantiskt så kan jag säga att vid halv fyra tiden inför jobb var det allt utom just det.
Slumrade in efter nån timma, vaknade efter en halvtimma av Gottfrids ynkande och slumrade in igen.
Klockan sju fick jag kliva upp för att ta emot rörläggaren igen och jag tror minsann att han välförtjänt rodnade om kinderna när han såg den spillra till människa som var jag.

Japp.
Kan konstatera att jag inte är mitt piggaste jag precis.
Men det drar ihop sej till Gottepromenad (svinkallt ute) och sen jobb.
Hoppas ni sovit bättre än vad jag gjort.

Puss/ Asta

Fet å ful å onekligen rätt elak

 
En suddig bild i farten. På en trött tant och hennes puss ovilliga prins. 

Usch, idag är ingen bra dag.
Det är en sån där dag när man jag känner mej värdelös och misslyckad på alla möjliga sätt.
När tankar malt ett längre tag om vad jag borde börja å sluta med... och när jag gör precis tvärtom.
En sån där dag när jag känner mej fet å svulstig å allmänt skitkass på de flesta sätt.
En sån där dag när jag (för andra dagen i rad) svullar snacks till jag mår illa och tar ett glas vin fastän jag ju skulle sluta dricka alkohol på vardagarna.
En sån dag!

Förmodligen är jag trött.
Jo jag ÄR trött. Känner det i både kroppen å själen.
Smått stötande 1 vecka efter semester och utlandsresa, jo jag vet.
Men jag är det lika fullt.

Det finns så mycket jag behöver ta tag i...
Så mycket jag behöver ändra på.
Som att "äta vettigare-röra på mej mer-börja träna hunden igen- inte minst miljöträna-sova på övervåningen- säga nåt mer än hej till min man-sluta dagdrömma bort livet- fundera över ekorrehjulet- ta ett par alkoholfria veckor- sluta med mina insomningstabletter- dra ner mina antidepressiva- åka å hälsa på människor jag älskar- tvätta-städa- laga mat..."

Fast trötthet kan vara dråpligt oxå (å hemskt.)
Vi satt å åt middag tidigare, ärtsoppa.
Maken talade om "efter sin död", att han ville ha en svulstig gravsten och en pampig kista å att det var viktigare än att efterlevande fick ärva.
Mini å jag skojade om att när pappi dött kommer vi sno alla hans pengar och säga "Ja, han ville ju ha det så enkelt som möjligt. Pappkista och strös över en minneslund."
I nästa ögonblick går maken för att fylla på sin tallrik med mer soppa, trampar rakt i en dregelpöl (jag lovar, det är halt värre) och ramlar hejdlöst bakåt.
Nu var det bara tallriken å soppan som flög i golvet, gick i tusen bitar å skvätte över golv å väggar.
Men jag å Mini lixom FÖRESTÄLLDE oss hur han ramlade å slog ihjäl sej.
Å tokskrattade.
Jag kunde inte sluta i all min trötthet.
Det hade varit så ironiskt (å skithemskt på riktigt förstås) men allt blev så dråpligt.
Efter en stund blev mannen jättesur över att jag tycktes så fantastiskt road av att han riskerat spräcka skallen och få hjärnsubstansen spridd över klinkersgolvet.
Å självklart var han tvungen att svära över den helvetes jävla hunden och hans helvetes jävla skitliv i det här helvetes jävla skitiga huset med mej som är alldeles rubbad.
Ja jäklar vad jag skrattade.
Fet å ful å onekligen rätt elak men just då rätt lättroad.

Puss/ Asta

Copenhagen tur å retur

 

Oj!
Hemma igen efter ett intensivt dygn i Köpenhamn med goda vänner (som oxå råkar vara kollegor.)
Dyngslut men nöjd. Fattig men fylld av upplevelsen.

Självklart tänkte jag minst 25 gånger på att jag var i Köpenhamnsmammans stad.
På hur roligt det hade varit att träffa henne, på att denna balla stad är hennes vardag, på var hon bodde osv. Jag såg henne framför mej, flängande på sin cykel eller i sin lilla safira. Det som hon skrivit om så många gånger.
Tyvärr så är ett dygn bara ett dygn och vi hann inte se så väldigt mycket av Köpenhamn heller.
Jag får be att återkomma helt enkelt.

Det vi hann se var vårt hotell. The Squere hotell tror jag att det hette och jag kan rekommendera det varmt. Väldigt fräscht, lyxigt och välkomnande.
Ligger centralt. Lätt att hitta även för en virrhjärna som mej.
Vi gick på Ströget, kikade på folk och i skyltfönster, vandrade upp mot Nyhamn.
Drack öl i solen, pratade å hade det gott.
Vi var inne på Illum och kollade in kläder som vi aldrig skulle ha råd å köpa och vi besökte ett oändligt antal toaletter.
Hemskt vad kissenödig man blir i Danmark.

 

Rätt sent mellanlandade vi på vårt hotellrum.
Är inte det det bästa med att resa?
Att upptäcka ett fräscht badrum och slänga sej i en bäddad säng med krispigt vita lakan?!
Lillebror å jag korkade upp lite vin, åt chips i sängen (ja, han var förfärad över alla smulorna) och bara njöt.
Sen hoppade jag å min lilla lekamen i ett hett skumbad innan det var dags att svida om och sätta på ny makeup.
Småsliten efter att ha druckit alkohol sedan kl 09 på morgonen.

Vi kom ut rätt sent. 
Vi landade på Rizzrazz för att käka, en mestadels vegetarisk, restaurang, billigt och "så där." Ingen fantastisk smaksensation.
Kände mej trött, småless å öm i fötterna men då trillade vi in på en Irländsk pub där de spelade livemusik. The Dubliner.
Väldigt tjo å tjim... kanske inte så mycket "jag" men det var en makalös stämning, både på bandet som spelade och på övriga gästerna.
Dans på borden å allsång.
Väldigt varmt å gemytligt. Som en stor privat fest.
Klockan var två när vi vandrade hemåt med ömma fossingar och det var här å nu jag blev ordentligt kär i Köpenhamn.
Det var så mycket människor ute i alla åldrar. På vissa ställen så många att det var knökat och det inte gick att gå i bredd.
Jag har aldrig upplevt ett sånt nattliv varesej i Göteborg eller Stockholm.
Å alla var glada.

När vi äntligen kom upp på rummet... jag fick kissat, sparkat av mej mina high heels, krängt mej ut klänningen, släppt ut håret å krupit ner i sängen... så låg vi å tisslade, tasslade å fnissade med fönstret öppet och stadsljud av människor, bilar å sirener utanför.
Lillebror somnade först, jag låg å lyssnade på hans tunga snarkningar med en rastlös övertrött känsla i kroppen.
Sen somnade jag och sov stenhårt.

Under förmiddagen idag vilade vi oss. Alla lite ömma i hårrötterna och inte precis våra piggaste upplagor.
Vi satt på stationen å hängde en bra stund innan tåget kom.
Käkade macka å tog en öl.
Min vän Mi hamnade mitt i en knarkuppgörelse.
Duvorna kuttrade.
Copenhagen. :)

Nu handlar det mest om att invänta vettig tid att få gå å lägga sej.
Jag å min prins Gottfrid. Som vi längtat efter att ligga sked på madrassen igen :)

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Saker jag inte skriver...

 

Vissa saker skriver jag inte om på min blogg. Dit hör privata konflikter och dit hör detaljer kring mitt jobb. Det är två av gränserna jag satt upp å håller på hårt för mitt skrivande.
Men ibland är det frustrerande, för ibland skulle man verkligen vilja skriva av sej.
Jag har hur som helst stångats med en idiot till läkare och bedrivit intensivvård på en vanlig vårdavdelning ikväll. Gjort skäl för lönen kan man säga... å rätt mycket till.
Nu värker ryggen, jag har svårt att släppa min sjuka patient och huvudet är helt tomt. Den som bara petar på mej (undantaget Gotteman) just nu åker på sej en propp!
Jag har hällt upp ett glas utmärkt rödvin, jag vill ha TYST omkring mej och jag ska strax gå å lägga mej på spikmattan och anstränga mej hårt för att drömma något trevligt och gärna oanständigt.
Tack!

Imorgon kommer min stora flicka och mitt barnbarn hit på första mormorbesöket.
Det ska bli spännande.
Här ser ut som sju svåra år så jag måste ställa klockan tidigt å gå upp och städa innan men det kan det vara värt.
Det ska bli så mysigt att få snusa å lukta på det lilla hjärtat.
Spännande att se hur min bebis (Gotteman) reagerar på en sådan liten människa.

Nej hör ni, som sagt... jag ska lägga mej, jag blir inte roligare än så här ikväll.

Puss/ Asta

Ähhh...

 

Då är den här födelsedagen snart slut. Den här lediga dagen snart över.
Jag känner mej härligt trött och ska strax försöka komma i säng.
Jag har gått å sprungit mycket idag, varit ute i friska luften massor, och det känns i både huvud å fötter.

Jag tror Gottfrid är nöjd med dagen.
Dubbla långrundor. Lek i hav å på stranden. Öppnat presenter.
Käkat grisöron. Haft mamma hemma hela dagen.
Å nu på kvällen... pannkakor med sylt å grädde.
Nu är han ordentligt firad.
1 åringen.

Det är en dryg vecka kvar av maj månad och fortfarande ganska kallt.
Tänkte på idag att dessa ljusa vårkvällar försvinner nu, utan värme å möjlighet till soft altanhäng och de kommer inte tillbaka.
Vi får lixom inte chansen på en "varm maj" för än nästa år.
Lite deppigt. 10 dagars prognosen framåt ser inte bra ut för Hallands del.
Om man nu inte tänker på grundvattennivåerna. Då ser det kanske strålande ut.
Ändå tycker jag att jag tar vara på det som är av allting som ÄR så gott det går.
Sen nån vecka tillbaka har jag haft fräscha liljekonvaljer inne hela tiden.
Så fort man kliver innanför tröskeln så känner man doften.
Liljekonvalj. Kanske den bästa blomdoften. I konkurrens med hägg å syren och med kaprifolen.
Jag är ute massor å vid havet minst en gång om dagen.

Nej, hör ni... jag kan inte tänka en enda vettig tanke.
Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om alla dessa facebooksgrupper som dyker upp i kölvattnet  av Husby. Grupper med mörka krafter bakom vars egentliga syfte är att snacka skit om "invandrare som grupp" och som människor okritiskt ställer sej bakom å delar. Även "vänner" till mej.
Jag blir så arg när folk inte TÄNKER. Tänker "varför delas detta, av vilket syfte, vad blir resultatet." Hell no, det är bara ut med bilder av händer å annat med "Rör inte våra poliser."
Vad ÄR det?
Det är ett 40 tal ungdomar, säkert med diverse olika skäl till att delta i kravallerna,  som håller en hel förort i skräck och som nu på nåt sätt skall stå representativa för "utlänningar."
Jag tänkte skriva nåt genomtänkt å analytiskt om detta... men jag orkar inte riktigt.

Detta måste vara det tråkigaste inlägg jag någonsin skrivit.

Puss/ Asta

Denna dagen, ett liv

 

Hej finaste läsarna.

Är på tok för trött för att uppbåda nån tankeverksamhet för att komma på nåt tänkvärt blogginlägg så det får bli ett om min dag helt enkelt. Kanske med ett eller annat sidospår.

Förkylningen börjar så sakteliga släppa sitt tag om mej för istället... så fruktansvärt förutsägbart vad det gäller mej... gå över i ett astma/ bronkitliknande tillstånd.
Segt slem, tungt att andas, tätt i bröstet, skakig, trött.
Jag har glatt inhalerat hela dagen utan resultat så nu ikväll tog jag mej en rejäl dos kortison. Har inga större förhoppningar om att det ska hjälpa snabbt.
Har haft detta lilla efterspel till förkylningar så länge jag kan minnas och det brukar alltid ta en jävla tid.
Gamla läsare minns kanske att jag fick söka akuten så här års i fjol oxå efter flera veckor med allt mer hosta. En överläkare öppnade alla dörrar för mej sedan vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen sagt att jag skulle "avvakta."

Jag har ju min andra trötthet i botten sedan innan och hela dagen har jag varit på ett sjukt dåligt humör.
Jag har varit ledig men inne i grannstaden för att träffa en psykolog.
Har träffat henne en gång tidigare för länge sedan och hon är väldigt klok och behaglig att prata med.
Vi gjorde ett antal tester som visade på att jag fortfarande går med väldigt hög stressnivå och stort adrenalinpåslag. Vi hann tala helt kort om hur och varför jag själv tror att jag mår som jag mår.
Ska till henne i maj igen någongång. Lite länge att vänta men...

"Unnade" mej en klänning oxå. Se bilden (som inte är särskilt bra.)
Har "unnat" mej en hel del som jag inte har råd med det sista och det känns inte helt bra. Liksom med mat kan jag göra så där... shoppa av andra anledningar än behov och lust. Som någon slags tröst och ersättning för annat, ett tillfälligt rus.
Har legat lågt med shopping länge så den senaste månaden har varit ett dumt bakslag. Ska ta tag i det igen.
Å i linje med att "vara min egen bästa kompis" (se inlägget innan) nu inte banna mej mer för klänningen utan glädjas över den och hålla emot nästa gång.
Klänningen fanns i vitt oxå och var egentligen sötare.
Men (om vi nu ska vara snälla) så var den svarta mer klädsam. Hmm.
Svart slankar av, vitt förstorar. Å vitt är hur opraktiskt som helst om man lever med en Prins Gottfrid.
Modellen är fin med underklänning som är kortare än klänningen så det blir som en spetskant nederst... det syns inte riktigt på bilden.

På tal om Gottfrid så passade han på att riktigt skämma ut mej idag.
Han fick syn på några ungar (i 7-8 års åldern) som lekte i en dunge.
Han såg dem före mej, blev nyfiken och drog dit.
Han har tidigare aldrig direkt intresserat sej för människor på avstånd.
Barnen blev rädda och började springa, varpå han sprang efter.
Helt döv.
"Stanna" ropade jag till både ungar och hund men inte lyssnade nån av dem.
Tillslut hann vi ikapp, jag fick be om ursäkt, förklara att han egentligen är valp och att han ville leka men att jag förstod att dee blev rädda.
Gottfrid fick vara kopplad resten av rundan.
När jag kom hem frågade maken syrligt "om det hänt något spännande"
Då hade förstås pappan (en granne) till barnen varit här. Han hade varit trevlig (de ÄR väldigt rara människor) men...
Usch, jag skäms!
Å det är så tråkigt. För bara 3-4 veckor sen var inkallningen 100% ig.
Han kom VARENDA gång och jag var så stolt över honom. Nu gör han lite som han vill mest hela tiden och kan... uppenbarligen inte längre vara lös om vi inte är någonstans där jag har koll åt alla håll.
Jag som sett fram emot att kunna gå å bada med min hund i sommar utan att han bryr sej om andra folk å fä.
Tonårsslyngel!

Hur har ni det?

Puss/ Asta