Varför? Kanske därför.

Jag har alltid varit intresserad och road av det skrivna ordet.
Ja mer än så faktiskt, det är den enda hobby vid sidan av hundintresset som jag har hållit vid liv sedan jag var barn.
Ändå sedan jag började första klass i skolan har jag skrivit för nöjes skull. Tegelstenstjocka brev, noveller, början på "den stora romanen", insändare och bloggar.
Att skriva för mej är mer än ett intresse, det är min säkerhetsventil, min livsluft, mitt enda sätt att existera.
Och jag är bra på att skriva!
Det man gör ofta blir man bra på, så enkelt är det ju. Jag tror även det till viss del är en talang, mitt lilla bidrag till släktens konstnärliga ådra.

Kritiken på D-uppsatsen gjorde mej med anledning av det...lite förvånad.
Jag har ett högt självförtroende kring att skriva och att skriva bra. Jag är därtill analytiskt lagd och det är alltid bra när uppsatser skall skrivas.
Kanske var det en anledning till att just denna motgång tog så hårt.
Mitt styrkeområde och jag dög inte.
Och jag har funderat på vad det var som gjorde att jag inte lyckades bättre.

Självklart är det mycket formalia, referenssystem och annat som jag inte lagt tillräckligt med krut på att lära mej under utbildningens gång. Men jag tror det är mer.
Allt mitt skrivande, hela livet i stort sätt, har fram till D-uppsatsen handlat om att skriva så beskrivande, målande, detaljrikt som möjligt. Det är det som skapar inlevelse och målar upp bilder hos läsaren.
Att skriva uppsats är torrt. Det är trist, formellt och diffust.
Det är en skrivform som jag är ovan vid och kanske blir MER ovan vid än de flesta, än mina klasskamrater, just eftersom jag faktiskt producerar så mycket övrig text.

Idag lägger jag sista handen på de kompletteringar min examinator bad mej genomföra. Jag hoppas hon blir nöjd. Och imorgon börjar jag JOBBA, det är sjukt läskigt å pirrigt men samtidigt så ofantligt roligt och spännande!

Resan börjar nu!

Puss/ Asta