Varför? Kanske därför.

Jag har alltid varit intresserad och road av det skrivna ordet.
Ja mer än så faktiskt, det är den enda hobby vid sidan av hundintresset som jag har hållit vid liv sedan jag var barn.
Ändå sedan jag började första klass i skolan har jag skrivit för nöjes skull. Tegelstenstjocka brev, noveller, början på "den stora romanen", insändare och bloggar.
Att skriva för mej är mer än ett intresse, det är min säkerhetsventil, min livsluft, mitt enda sätt att existera.
Och jag är bra på att skriva!
Det man gör ofta blir man bra på, så enkelt är det ju. Jag tror även det till viss del är en talang, mitt lilla bidrag till släktens konstnärliga ådra.

Kritiken på D-uppsatsen gjorde mej med anledning av det...lite förvånad.
Jag har ett högt självförtroende kring att skriva och att skriva bra. Jag är därtill analytiskt lagd och det är alltid bra när uppsatser skall skrivas.
Kanske var det en anledning till att just denna motgång tog så hårt.
Mitt styrkeområde och jag dög inte.
Och jag har funderat på vad det var som gjorde att jag inte lyckades bättre.

Självklart är det mycket formalia, referenssystem och annat som jag inte lagt tillräckligt med krut på att lära mej under utbildningens gång. Men jag tror det är mer.
Allt mitt skrivande, hela livet i stort sätt, har fram till D-uppsatsen handlat om att skriva så beskrivande, målande, detaljrikt som möjligt. Det är det som skapar inlevelse och målar upp bilder hos läsaren.
Att skriva uppsats är torrt. Det är trist, formellt och diffust.
Det är en skrivform som jag är ovan vid och kanske blir MER ovan vid än de flesta, än mina klasskamrater, just eftersom jag faktiskt producerar så mycket övrig text.

Idag lägger jag sista handen på de kompletteringar min examinator bad mej genomföra. Jag hoppas hon blir nöjd. Och imorgon börjar jag JOBBA, det är sjukt läskigt å pirrigt men samtidigt så ofantligt roligt och spännande!

Resan börjar nu!

Puss/ Asta

Mått förjävligt.

Inlägget publiceras även på min barnmorskeblogg.

Tre veckor sedan jag skrev.  Tre veckor sedan praktiken tog slut och nu har jag även det fruktade opponent och respondentskapet bakom mej. Det var i tisdags för min del.
Jag har känt mej jättestressad och nervös över det, mycket för att jag är den enda som skrivit själv, men väl där å då kände jag mej faktiskt helt lugn. Jag har inga problem med att prata inför folk, det jag var nervös för var att bli sågad av examinatorn och att få frågor jag inte kunde svara på av henne.
... Och vet ni, det var den. Skit alltså. Men det fattade jag inte där å då.
Jag kunde svara på opponentens frågor och examinatorn sa inte så himla mycket. Det var först när jag dagen efter satte mej in i vad hon skrivit på min uppsats och insåg att den var katastrof!

Jag vart helt knäckt!
Jag som på senare år haft svårt för att gråta till å med när jag är riktigt ledsen grät som ett barn. Kände mej helt uppgiven. Helt förstörd.
Jag ville inte gå på examen (som är imorgon) och jag ville nästan kasta in handduken och bara skita i det här. Glömma bort det där med barnmorskeri.
Alltså ALLA får kritik och backning på sin uppsats men kritiken jag fick var massiv. Examinatorn tyckte på hundra olika ställen att texten inte svarade mot syftet och det är typ den allvarligaste kritik man kan få.
Det är skillnad på kritik och kritik.
Jag var ganska oförberedd. Jag trodde i min enfald att om man haft mycket kontakt med sin handledare, gjort som hon sagt och hon släppt igenom uppsatsen så skulle den vara... okej i alla fall.

Om jag ska ge er nya barnmorskestudenter och ni som står i begrepp att läsa specialistutbildningen ett gott råd så är det att häng med, engagera er och plugga på under de tråkiga kurserna av metodövningar. Tänk "d-uppsats" för varje skituppgift ni ska skriva och se till att från början göra det korrekt.
Lär er referenssystemet utan och innan så ni kan det i sömnen.
Det kommer att göra er magisteruppsats så mycket enklare!
Så gjorde nämligen inte jag.
Jag flöt med enligt minsta motståndets lag. Jag tänkte "sen" och "det ordnar sej", jag förlitade mej på att jag är bra på att uttrycka mej i skrift. För det ÄR jag. Det märks kanske inte så himla väl i bloggar men jag är en rätt så duktig skribent, har jag någon konstnärlig ådra så är det just text.
Men att skriva D-uppsats handlar om så mycket mer, så mycket regler och formalia. Så lär er. Se till att lära er korrekt från början hur jävla trist det än är.
Det hjälper ju lixom föga att det gått bra på praktikerna och att jag fått goda, eller till å med mycket goda, omdömen där. Utan den där förbannade uppsatsen kan jag inte jobba som barnmorska, får inte min legitimation.

Jag grät som ett barn i onsdags. Jag bröt ihop fullständigt.
Sen har jag rest sej. Mycket tack vare pepp å stöd från en kursare och från min handledare. Jag har suttit åtminstone 10 timmar med uppsatsen sedan dess, jag tänker göra 10 timmar till i helgen. Sen hoppas jag den duger.
Håll era tummar så hårt ni bara kan!!!
Och jag tänker gå på min examen. Och fira med min familj å mina närmaste vänner på lördag.
Jag tänker bli barnmorska i alla fall!

Puss/ Asta

Vi ses i februari.

Då står jag inför sista avlönade jobbhelgen på ett tag.
Jobbar nu kväll, dag, kväll på BB och sen har jag gjort min sommar där och det är dags för skolan igen.
Fram till idag har det bara känts skönt och spännande (på ett bra sätt) att få börja avverka de där sista metrarna mot mitt drömyrke.

Men så idag slog en välbekant oro till.
Det är förvisso bara en termin kvar (om jag klarar mej.) Fyra månader.
Men det är så jäkla mycket som skall ros iland på den här tiden.
Är "ledig" nästa vecka och på den tiden skall jag skriva ihop en D-uppsats, göra en komplettering på en uppgift från förra terminen, läsa på inför kommande veckas föreläsningar. Typ.
Loggade in på Pingpong för första gången i sommar och spanade in hemtentan vi har snart. Den kändes enorm. Hur många frågor som helst och till det anvisningar "Max 1 A 4 sida", max ½ A 4 sida" på varje fråga.
Den typen av tenta. Inget jag slänger ihop på en kväll alltså.
Jag var även inne och kollade hur praktiken låg.
Två veckor gyn (i Borås), Fyra veckor mödravård (i Falkenberg) när jag skall få ihop mina 30 timmar preventivmedelsrådgivning och slutligen sex veckor på förlossningen (i Borås) när jag ska få ihop mina 50 förlossningar och helst känna att jag har åtminstone liiite koll.
Just nu känns det som om jag glömt precis allt.
Och så pendlingen på det.

Det blir en intensiv höst. Säkert allt från rolig och underbar till fruktansvärd och skräckinjagande. Mest rädd är jag för D-uppsatsen.
Men. Ett steg i taget nu. Koncentration, fokus och smarta val.
Och in i bubblan.

Vi ses i februari vänner och familj.

Puss/ Asta

Det kommer bli september i år med

Jag har semester!
Denna veckan och sista veckan i augusti är min enda ledighet.
Jag hade ju bestämt att jag skulle njuta riktigt ordentligt och carpe diem'a som om det inte fanns någon morgondag, klämma in en hel sommarupplevelse på en enda vecka, men av det har det blivit mest pannkaka och just ingenting.
Äta glass i stora lass, dricka parasolldrinkar, läsa böcker till solen går upp, bada naken i månljuset och allt det där.
Suck.

Jag VET att jag gnäller om min allergi men jag glömmer varenda år hur jävligt det är. De senaste åren har jag ändå blivit bortskämd med att nån snäll läkare på jobbet skrivit ut kortison som ges intramuskelärt och då försvinner det mesta.
Nu har jag ingen tjenisrelation till nån doktor och eftersom jag vet vilken föreläsning om biverkningar å annat man får innan de slutligen säger nej ändå så har jag dragit mej för att vända mej till vårdcentralen.
Men idag stod jag helt enkelt inte ut längre. Mina ögon är som röda sår och jag kan inte tänka på nånting annat än att det kliar så in i helvete hela tiden. Jag överdoserar antihistamin och blir trött å tjurig.
Jag kan inte sminka mej och ids inte ens klä mej ordentligt.
Ful är jag ju i vilket fall som helst med igenmurade ögon.
Skulle ha färgat håret för typ en vecka sen och har mega utväxten som är helt stålgrå men dels orkar jag inte och sen vågar jag inte ha så starka kemikalier så nära ögonen när de är som de är.
Så här blir inte särskilt mycket njutande.
Inte en enda "enkel ostsmörgås med paprika på" på stranden. Inte en enda öl på en uteservering och utflykter ska vi bara inte tala om.
Är dessutom pank och vädret har varit halvsvalt sista veckan så nåt beachen blir det inte, inte ens i vassen.

Istället satt jag 4-5 timmar i går med min D-uppsats. Det behövs ju oxå göras liksom. Körde ut Mini och Noah hela dagen. Blev hyfsat nöjd med mitt dagsverke, lite pill här och där, nån referens till, två sidor text.
Bra va? Kul?
Då kraschar datorn och när maken fick liv i den igen var allt jag skrivit under dagen borta. Trots att jag sparat, kanske inte så ofta som man borde men några gånger under passet hade jag sparat.
Borta.
Jag höll fan på att börja hyperventilera. Kunde inte ha blivit mer upprörd om små gröna marsmänniskor tagit över jorden eller Donald Trumf blev president för världens mäktigaste land.
Sen fick jag som vanligt tänka... det finns krig, småbarnsmorsor som får cancer, ALS, svält, folk som misshandlar djur, galningar som slår ihjäl kvinnor, människor som röstar på Sd. Perspektiv Asta!
Idag har jag... hyfsat... fått ordning på det som jag gjorde igår. Inte allt, för jag minns inte allt, men det mesta. Ett steg fram och två steg bak.
Satt tre timmar idag kanske, slog igen datorn och sa: helg, till mej själv.
Den där D-uppsatsen. Kanske inte lägger så vansinnigt med tid på den men den mal å ger dåligt samvete bak i skallen dygnet runt vad jag än pysslar med.
Antar att vägar i livet ser ut så där, lite kringelkrokiga.
Och jag SKA fan bli barnmorska om det så är det sista jag gör.

Förr eller senare blir det september.

Puss/ Asta

Det där jäkla målsnöret

Ett inlägg som kanske egentligen skulle skrivits i min Barnmorskeblogg men... ni kanske står ut med uppdateringar om mitt studentliv lite nu å då här med?

Jag har avverkat två av åtta veckor på Förlossningskonst I och det är verkligen SUPERROLIGT och det är med glädje som jag går till varje pass och därifrån med ett leende nästan varje pass. Och med stumma värkande ben, huvudvärk, molande ryggslut och träningsvärk i bålmuskulaturen av allt sympatikrystande. Det är verkligen TUFFA arbetspass, fysiskt å mentalt, särskilt för en student som står redo betydligt längre än hon behöver.
Resorna och detta jäkla pendlande sliter enormt de med. Allt vore så mycket enklare med praktik på närmre håll. Men jag ska inte gnälla, det är en trevlig avdelning jag är på och nästan alla är jättegulliga mot alla oss studenter... SJU stycken åt gången.

Men... för ni anade kanske ett liten "men" här. Ibland (rätt ofta) tvivlar jag på att det ska gå och på att jag ska nå målet.
Det händer att en barnmorskestudent blir underkänd på sin praktik. Kanske särskilt på Förlossningskost II, den som jag gör till hösten.
Vår lärare pratade lite om det och menade att "Det är ingen katastrof, då får ni åtta veckor till att lära er på en massa fler övningsförlossningar och vad gör det under ett helt arbetsliv."
Nä, egentligen kanske ingen. Om tio år spelar det kanske inte mej någon roll om jag blir legitimerad i april istället för i januari men JAG skulle definitivt inte se det som "en möjlighet."
Jag skulle se det som en förbannad prestigeförlust och som om jag var oduglig för yrket.
Att inte få gå ut samtidigt som sina klasskamrater och att få säga till sin blivande arbetsgivare att "Jag dög inte, jag kommer sen..."
Nä fy!

Ännu mer orolig är jag kanske över att inte bli klar med den där Magisteruppsatsen.
Som jag sagt förut, det finns fördelar med att skriva själv men det finns verkligen även nackdelar och dit hör att jag är så förbannat dålig på artikelsök och på att veta att jag "sökt av området."
Jag har fått tipset att ta hjälp av en bibliotekarie, det har jag gjort, men nu minns jag knappt vad han sa eller hur man gjorde och sidan jag sparar artiklarna på kommer jag inte åt hemifrån vad jag minns.
Och som vanligt när nåt är svårt och lite tråkigt så är det inte så att jag lägger in extra gas och försöker MER, nej då... jag kör huvudet i sanden och låtsas som om problemet inte existerar.
Så hur... och när... den där jäkla uppsatsen ska bli skriven har jag ingen aning om.
Det är lixom inte bara att skriva. Man måste veta hur man gör oxå.
Den måste vara klar i slutet av december... låter som oceaner av tid... men det är det inte.

Tänk om jag faller på målsnöret och aldrig blir barnmorska för att jag fan inte tar tag i den där uppsatsen?! Hur... gha... irriterande vore inte det?!

Killen ovan lyser upp min förtvivlan i alla fall.

Tips och pepp mottages tacksamt.

Puss/ Asta

Behöver hjälp av kvinnor.

 

Jag har så smått börjat fundera på vad jag skall skriva min D-uppsats om.
Det finns ju massor av intressanta ämnen och vinklingar.
Initialt tänkte jag skriva om något som var brett eller allmängiltigt nog att gälla oavsett var jag jobbade. Något jag kunde ha med mej så väl på en ungdomsmottagning som på en förlossningsavdelning eller en fertilitetsklinik.
Så tänkte jag när jag skrev C-uppsatsen, då valde jag långvarig smärta.

Men ju mer jag har funderat desto mer känner jag för att skriva om någonting kring klimakteriet.
Trist och osexigt ämne tänker ni. Inte alls.
Klimakteriet är en lång period i en kvinnas liv, den kan sträcka sig över 10-15 år, alltså längre än vad puberteten är.
Klimakteriet börjar med en sviktande ägglossning, allt mer vikande fertilitet, sjunkande östrogen och avslutas med menopaus... och därefter... vad? Ålderdomen?
Menopaus inträffar kring 52 års ålder. Tidigare för vissa, något senare för andre.

Som ung flicka och kvinna finns Ungdomsmottagningen.
Senare tar Mödravården vid. Mödravården som även kan kallas Barnmorskemottagning.
Dit vänder sig den fertila kvinnan för provtagning, preventivmedelsrådgivning och i samband med graviditet. Det är alldeles naturligt.
Men vart vänder sig kvinnan i klimakteriet? Och med vilka problem?
I Mödravårdens uppdrag står det att de skall verka för reproduktiv och sexuell hälsa under hela kvinnans liv.
Några meningar senare så står det att Mödravården är för den kvinna som slutat gå på Ungdomsmottagningen fram till några år in i klimakteriet.
Sexuell hälsa hela hennes reproduktiva år alltså...
Det gör mej förbannad ur både ett folkhälso och ett rättviseperspektiv!
Kvinnohälsa har aldrig varit lika viktig som mäns hälsa och detta gäller då i synnerhet den icke reproduktiva kvinnan.

När jag skulle byta spiral kände jag mej vilsen innan jag ringde och bokade tid på Mödravården.
Jag kände inte heller att jag direkt passade in i väntrummet bland alla föräldraridningar.
Om jag senare kommer få problem med klimakteriet i form av värmevallningar, nattliga svettningar, torra slemhinnor som får sex att göra ont, depression och sömnproblem så förväntas jag vända mej till en gynekolog antar jag?
En gynekolog kan skriva ut östrogen, i systembehandling och/ eller lokalt.
Hen kan skriva ut antidepressiva och sömntabletter.
Men mer då?
Varför skall inte en kvinna i klimakteriet få stöd, råd och samtal kring sin sexualitet och sitt välmående som alla andra kvinnor.
Flera gånger har jag varit på väg att skriva "den äldre kvinnan" men ändrat till "kvinnan i klimakteriet", för vi talar om en lång tid. Vi talar om kvinnor på dryga fyrtio år fram till... ja, vad är genomsnittsåldern för en kvinnas liv i Sverige... 84 år?
Kvinnor i fyrtio-femtio års åldern är mitt i karriären, mitt i sitt sexualliv, barnen har blivit vuxna och på många områden väntar förändring och utveckling.

Förstår ni nu hur jag menar?
Många av mina läsare ÄR kvinnor som står inför eller mitt i klimakteriet och jag skulle vilja ha era tankar. Hur känner ni inför klimakteriet? Var hämtar ni stöd? Hur skulle ni vilja ha det? Hur blir ni bemötta?
Det vore väldigt roligt om ni ville dela med er av era tankar så kanske en frågeställning eller ett syfte så småningom kan utkristallisera sej för mej kring HUR jag ska ta mej an detta ämne.
Tack.

Puss/ Asta