Ohhh yeah...

 

Igår var det party!
Det kunde den här tanten verkligen behöva.
Nog för att dagar i en stilla lunk är min favoritsysselsättning men ett å annat avbrott är uppfriskande å behövs.

Vi var ett litet gäng av tajta kollegor som samlades hos Lillebror i hans ljuvliga trädgård.
Vi drack drinkar och skrattade så jag fick ont i magen.
En kollega hade gjort middagen, kyckling och potatissallad.
En annan kollega hade gjort pannacotta med bär.
Själv köpte jag vinet till tillställningen.

När det blev för svalt ute så gick vi in.
Valde var sin låt från Spotify (vi har minst sagt olika musiksmak.)
Delar av oss... vi som är begåvade med taktkänsla å grace... dansade loss i det stora vardagsrummet.
Behöver jag tillägga att jag är ironisk nu? Ibland när jag är ironisk och inte skriver det på näsan på er får jag anonyma sura kommentarer.
Vi lekte även en snäll version av "Jag har aldrig."

Då jag kom hem var Gotte förtvivlad över att ha varit utan mamma i flera timmar.
Övriga familjen var ju hemma men det är inte riiiktigt samma sak.
Hur ska det gå när jag åker till Cypern?
Hur ska vi överleva han å jag?



Puss/ Asta

Samlade tankar

 

Jag har jobbat ytterligare ett pass idag och det gick väl lite bättre än igår.
Kände mej inte fullt lika vilsen.
Men underligt bortkommen ändå.
Osäker inför enkla saker som att närma mej patienter.
Gammal kunskap som hur olika läkemedel skall beredas och som jag gjort tusentals gånger måste jag plötsligt kolla upp...
För att jag inte kommer ihåg.

Jag talade med min chef om det.
Sa som det var. Hur jag mår. Hur det känns.
Å hon är verkligen världens bästa. Hon lyssnar och förstår.
Hon bryr sej om, även om det kommer innebära problem för henne.
Hon rådde mej att söka läkaren jag hade sist det begav sej åt det här hållet.
Letade fram telefonnumret åt mej.
Jag ska göra det.
Jag tror själv inte jag vill vara sjukskriven, jag tror själv att jag behöver tid.
Men jag tänker låta honom som är klok å erfaren och en mycket empatisk man avgöra det.

Jag har verkligen de finaste kollegorna man kan önska.
Jag har fått så mycket stöttning. Så många kramar.
Jag vet inte hur jag kan ha förtjänat det?!
Smekningar på kinden.
Ömsinta ord. Om att jag är älskad. Saknad. Oroad över.
Hjälp. Avlastning.
Ständigt någon som dyker upp, hör hur det är, vad de kan hjälpa till med.
Såna kollegor har inte många.
Om ens någon.
Där är jag avundsvärd.
En kollega hade köpt en stor torkad tjursnopp till Gottfrid.
Så nu stinker det i hela huset.
Å Gottfrid är en lycklig kille.
Tack Lisan.
När jag kom hem så kom mannen med det käcka förslaget att "Jag kanske kunde jobba över lite?!"
Ehhh nej.

När jag körde hem undrade jag om jag höll på att bli psyksjuk på riktigt?!
Mitt på vägen kände  jag hur Märta lutade sitt huvud mot min axel så som hon alltid gjorde.
Samma tyngd. Samma känsla.
Men när jag tog efter henne var hon ju förstås inte där.
Men känslan av hennes lutande skalle satt kvar. Hela resan hem.
Vad kan det kallas? Paranoida vanföreställningar? Psykos?
Å tårarna kom.
Så klart.

Puss/ Asta