Mammabloggar

Jag läser en del mammabloggar. Eller ja, jag läser en del bloggar där innehavaren råkar vara kvinna och ha småbarn.
Förmodligen för att det framförallt är unga kvinnor som bloggar, men nog måste det väl finnas fler som mej?
Det är något jag kan sakna i bloggvärlden. Andra i min situation. Som är mammor. Till vuxna barn.
För man upphör ju inte att vara mamma samma dag som ungen fyller arton.
Inte heller upphör behovet av att ventilera och läsa om andras tankar kring det här. Inte för mej i alla fall.
Småbarnsmammorna som skriver och diskuterar om amning, samsovning, uppfostran, kravnivån man kan ställa på förskolor, huruvida de älskar el avskyr att vara föräldralediga osv.
Jag tänker att fler än jag har behovet av att skriva/läsa om livet med det vuxna barnet. Det är ju inte så att allt går på räls. Att relationen blir som till vem som helst och att inga problem återstår.
Jag tänker att våra motsvarigheter till amning och samsovning kanske kan vara syskonkonflikter, att inte komma överens med svärsonen, det vuxna barnets kritik mot sina föräldrar och sin barndom, barn som aldrig hör av sej, barn som aldrig blir självständiga, avundsjuka syskon emellan, att bli oense om uppfostran kring barn/barnbarn etc etc.
Nu är ni ju jäkligt dåliga på att svara på inläggen här men skulle ni vilja göra ett försök, en tillfällig uppryckning, där ni väljer att svara som kommentar i bloggen, på facebook, i ett mail, på instagram eller hur sjutton ni vill.
Svara på vad? undrar ni.
Tja, dels om intresset finns och dels om ni har ett tips på någon bloggare jag eventuellt missat som skriver om dessa frågor.

Jag tänker att en anledning till det skrala (eller obefintliga) utbudet, bortsett från att bloggare ofta är i småbarnsåren är att det kan vara känsligare att skriva om vuxna barn än om små. Mer integritetskränkande på nåt vis.
Åtminstone om man väljer att skriva om nåt som skaver och inte bara om det som är myspys.
Men jag tänker oxå att skriva kan man göra på olika vis. Med ett öppet analyserande och allmänt synsätt eller utpekande, utlämnande och dömande.
Det sista kanske man ska försöka undvika om man vill ha blommor på mors dag.

Men alltså enkelt är det ju aldrig att vara förälder. Inte hela tiden i alla fall.
Och precis som det är så, att de som vet bäst hur små barn skall uppfostras är de som inga barn har, likadant är det framåt i ordningen.
Småbarnsmammor har ofta en massa smarta tyckanden kring hur tonåringen bäst hanteras. De med skolbarn tror att gör man bara jobbet bra nu så kommer man aldrig någonsin att mötas av kritik från det vuxna barnet.
Mohaha säger jag.
Med hela facit i hand skulle jag vilja säga att det ligger en hel del sanning i det där med små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer.

Något av det mest frustrerande med att vara mamma till ett vuxet barn är att auktoriteten, om inte försvinner, så naggas i kanten.
Ett helt liv tillsammans har man lirkat, mutat och förklarat för sina små telningar men om de inte lyssnat så har man till slut makten att ta till.
För att jag säger det!
Med det vuxna barnet finns ingen utebliven månadspeng eller utegångsförbud eller marsch raka vägen i säng att ta till. Det biter inte.
Hota med indraget arv funkar bara för dom med pengar.
Och det kan vara mycket mer än bara frustrerande. (Även relativt vuxna barn har sin motsvarighet till att chips visst är middag el att hävda att vänsterskon ska sitta på högerfoten.)
Jag tänker på min mamma som slogs i decennier för att få hjälp för sin ovilliga son å hans missbruk. Han måste vilja själv. Ja, det är ju just det som är var) problemet, han är (var) sjuk. Och i sjukdomsbilden ingick att inte vilja.
Jag tänker på en vän till mej vars dotter levde i många år med en man som slog halvt ihjäl henne med jämna mellanrum.
Det hjälper inte att stampa till med foten som mamma då och säga "Nu hör du vad jag säger åt dej" för det kan dom bara strunt i. Alldeles oavsett hur rätt du har.

Lite typ så hade varit intressant att läsa andras tankar kring.
Eller?

Puss/ Asta