Mammabloggar

Jag läser en del mammabloggar. Eller ja, jag läser en del bloggar där innehavaren råkar vara kvinna och ha småbarn.
Förmodligen för att det framförallt är unga kvinnor som bloggar, men nog måste det väl finnas fler som mej?
Det är något jag kan sakna i bloggvärlden. Andra i min situation. Som är mammor. Till vuxna barn.
För man upphör ju inte att vara mamma samma dag som ungen fyller arton.
Inte heller upphör behovet av att ventilera och läsa om andras tankar kring det här. Inte för mej i alla fall.
Småbarnsmammorna som skriver och diskuterar om amning, samsovning, uppfostran, kravnivån man kan ställa på förskolor, huruvida de älskar el avskyr att vara föräldralediga osv.
Jag tänker att fler än jag har behovet av att skriva/läsa om livet med det vuxna barnet. Det är ju inte så att allt går på räls. Att relationen blir som till vem som helst och att inga problem återstår.
Jag tänker att våra motsvarigheter till amning och samsovning kanske kan vara syskonkonflikter, att inte komma överens med svärsonen, det vuxna barnets kritik mot sina föräldrar och sin barndom, barn som aldrig hör av sej, barn som aldrig blir självständiga, avundsjuka syskon emellan, att bli oense om uppfostran kring barn/barnbarn etc etc.
Nu är ni ju jäkligt dåliga på att svara på inläggen här men skulle ni vilja göra ett försök, en tillfällig uppryckning, där ni väljer att svara som kommentar i bloggen, på facebook, i ett mail, på instagram eller hur sjutton ni vill.
Svara på vad? undrar ni.
Tja, dels om intresset finns och dels om ni har ett tips på någon bloggare jag eventuellt missat som skriver om dessa frågor.

Jag tänker att en anledning till det skrala (eller obefintliga) utbudet, bortsett från att bloggare ofta är i småbarnsåren är att det kan vara känsligare att skriva om vuxna barn än om små. Mer integritetskränkande på nåt vis.
Åtminstone om man väljer att skriva om nåt som skaver och inte bara om det som är myspys.
Men jag tänker oxå att skriva kan man göra på olika vis. Med ett öppet analyserande och allmänt synsätt eller utpekande, utlämnande och dömande.
Det sista kanske man ska försöka undvika om man vill ha blommor på mors dag.

Men alltså enkelt är det ju aldrig att vara förälder. Inte hela tiden i alla fall.
Och precis som det är så, att de som vet bäst hur små barn skall uppfostras är de som inga barn har, likadant är det framåt i ordningen.
Småbarnsmammor har ofta en massa smarta tyckanden kring hur tonåringen bäst hanteras. De med skolbarn tror att gör man bara jobbet bra nu så kommer man aldrig någonsin att mötas av kritik från det vuxna barnet.
Mohaha säger jag.
Med hela facit i hand skulle jag vilja säga att det ligger en hel del sanning i det där med små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer.

Något av det mest frustrerande med att vara mamma till ett vuxet barn är att auktoriteten, om inte försvinner, så naggas i kanten.
Ett helt liv tillsammans har man lirkat, mutat och förklarat för sina små telningar men om de inte lyssnat så har man till slut makten att ta till.
För att jag säger det!
Med det vuxna barnet finns ingen utebliven månadspeng eller utegångsförbud eller marsch raka vägen i säng att ta till. Det biter inte.
Hota med indraget arv funkar bara för dom med pengar.
Och det kan vara mycket mer än bara frustrerande. (Även relativt vuxna barn har sin motsvarighet till att chips visst är middag el att hävda att vänsterskon ska sitta på högerfoten.)
Jag tänker på min mamma som slogs i decennier för att få hjälp för sin ovilliga son å hans missbruk. Han måste vilja själv. Ja, det är ju just det som är var) problemet, han är (var) sjuk. Och i sjukdomsbilden ingick att inte vilja.
Jag tänker på en vän till mej vars dotter levde i många år med en man som slog halvt ihjäl henne med jämna mellanrum.
Det hjälper inte att stampa till med foten som mamma då och säga "Nu hör du vad jag säger åt dej" för det kan dom bara strunt i. Alldeles oavsett hur rätt du har.

Lite typ så hade varit intressant att läsa andras tankar kring.
Eller?

Puss/ Asta

Mitt nätliv

När jag en gång i forntiden började att blogga hade jag föreställningen att varje inlägg skulle vara ett kåseri. Jag skulle ta upp mer eller mindre aktuella och viktiga ämnen och skriva om dessa på ett lättsamt och humoristiskt sätt.
Tanken är god men det har blivit rätt så många inlägg  med åren. Bara på denna portal ca 2300 stycken och min ton har därför växlat. Ibland vardaglig, ibland ilsk, ibland humoristisk.
Jag försöker fortfarande att hålla en variation för jag tröttnar själv på bloggar som alltid handlar om samma ämne.
Initialt tänkte jag med bli den nya mogna Blondinbella. Ja, det var hon som var störst "kan hon så kan jag."
Nä. Nu blev det inte så. Och jag är rätt så nöjd ändå. Hade jag fått önska så hade jag önskat att ni som läser skrev lite fler kommentarer, tyckte till, diskuterade med varann. I de bloggar som jag följer är just kommentarsfälten det mest intressanta.

Jag har genom åren berört de flesta ämnen. Jag har lämnat ut sådant som är eller har varit svårt i mitt liv. Jag har berättat om sorgen över att inte ha någon sund relation till mina föräldrar, om min brors missbruk och vad den gjort med oss, jag har skrivit om övergrepp som jag varit med om och egentligen är det ingenting som är tabu så länge som jag själv "håller i pennan."
Men det finns väldigt mycket som jag inte berör särskilt mycket, så som relationen till min man och mina barn. Mer av hänsyn till dem än till mej.
Jag tror att vi alla har sidor som är mer privata än andra och att det kanske inte är logiskt för andra att förstå hur man kan berätta si men inte så.
Det här med alla hundratals bilder på Noah som läggs ut på nätet har jag funderat över. Om det på nåt sätt är integritetskränkande. Om det skulle kunna nyttjas fel.
Men jag tänker att så rädd för pedofiler kana man inte vara att man inte kan lägga ut en påklädd bild på en unge. Jag lägger aldrig ut nakna bilder och inte bilder där han skulle kunna "kränkas" som ledsna eller arga bilder.
Men det där är en avvägning som nog alla som lever med små barn funderar över.

Nätet innehåller en massa skit som rasism, kvinnohat å annat djävulskap.
Det innehåller en massa perfektion. Smala kroppar, vackra hem, rosévin i motljus. Själv har jag börjat följa en del motkrafter. En hel  del antirasistiska sidor men även grupper som visar upp stökiga hem, döda krukväxter, stora dammråttor och platta sockerkakor. Jag har börjat följa en hel del sköna damer som sysslar med kroppsaktivism.
Jag är fyrtiosju år gammal, det är klart jag visste redan innan att alla andra inte levde perfekta liv men på något sätt är det ändå befriande för sinnesfriden att få möta motbilder till vita avskalade hem och tajta bikinirumpor.
Det får mej att må bättre och känna mej mer normal med mina tillkortakommanden. Och jag hoppas att mina texter där jag ofta och relativt naket beskriver knepiga relationer, ångest och en eller annan noja.
Perfektion och harmoni är ointressant tycker jag.

Hur är det med er?
Vilka ger er energi på nätet? Vilka bloggar/ grupper/ personer? Vad får er att må bra? Vad lämnar du själv ut och vad skulle du aldrig lämna ut?
Och till sist, finns det nåt inlägg eller ämne du saknar här som du skulle vilja att jag skrev om?

Puss/ Asta

Frågor från Maria.

 

"Åh, en frågestund! Sådant är precis som du säger, både roligt och lite läskigt. :) Men visst finns det alltid frågor, ingen är ju stagnerad i det som är. Jag funderar lite grann på det här med barnmorskeriet - vart vill du jobba sedan? Hur tror du dina femtio förlossningar kommer bli? (tror det var femtio, om jag inte missminner mig?) Hur kommer det sig att du aldrig släppte drömmen om att bli barnmorska och vart föddes den tanken? Sen undrar jag vad du hade gjort om du inte hade bloggat så mycket, hur mycket betyder bloggen och bloggsfären för dig? Vad gjorde att du verkligen fastnade och insåg att det är ingen väg tillbaka ur det här? :)) "

Två frågor i ett. I like.

Vart vill jag jobba?!
Just nu är jag helt uppfylld av mitt kommande yrke och jag tycker att allt är mer eller mindre underbart. Ju mer jag läser, ju längre jag färdas på den här resan desto mer intresserad blir jag av kvinnan och kvinnokroppen och jag tycker i princip allt... utom forskning... är intressant.
Det är som att läsa till ett intresse eller en hobby, helt magiskt.

Men barnmorskeri skiljer sej mot sjuksköterskans på många sätt. Det är ett akademiskt yrke med en längre vidareutbildning än vad specialistsköterskorna har och ändå är den för kort. För komprimerad. I ett yrke som har sexuell och reproduktiv hälsa som område borde självklart sexologi ingå men det får man läsa för sej efteråt om man är intresserad.
Ett akademiskt yrke som sagt men samtidigt sååå mycket ett hantverk.
Ett yrke där man som barnmorska använder sina sinnen, sin personliga smärta och erfarenhet, sina händer till att förlösa nya barn och nya föräldrar till en ny värld och en ny verklighet.
Därför vill jag... säger jag nu innan jag gjort en enda dag på förlossningspraktiken... få yrket i nävarna innan jag bestämmer mej.
Förlossningskonst är lixom synonymt med barnmorskeri.
Att känna med sina händer, lyssna med tratt, gasa och bromsa en kvinna med sin röst.
Att krypa upp i sängen bland naket skinn och kroppsvätskor, massera ömma ryggslut, torka tårar, se in i ögonen och möta varandras själar. Peppa, stärka. Få kvinnan att våga och lita på sej själv.
Det är att vara barnmorska.
Så mitt svar, här och nu, blir på förlossningen.
Där vill jag börja.
Sen tror jag att jag skulle passa på en barnmorskemottagning där man i högre grad lär känna sin patient, bygger en relation, utvecklar ett mer långsiktigt förtroende.
Vi får se.

I Sverige har vi ett enda ställe där kvinnan går på kontroller under sin graviditet och sedan förlöses av samma barnmorska. BB Sophia som nu skall lägga ner.
Ett ställe trots att man vet att trygghet, igenkänning och kontinuitet är så viktigt för den gravida och födande kvinnan.
I Sverige föder endast några procent hemma. Det är två eller tre landsting som betalar för hemförlossningar, på andra ställen är det en klassfråga, för den som har råd. Detta trots att man vet att den friska omföderskan med en normal första förlossning löper mindre risk av att föda hemma och trots att förlossningsavdelningarna dignar under antalet och tvingas flytta födande kvinnor mellan sej.
Djur, kossor, grisar och hästar, får inte lov att flyttas de sista veckorna av dräktighet för att de inte ska bli oroliga och fara illa. Födande kvinnor kan forslas mellan den ena förlossningsavdelningen efter den andra.
Jag skulle vilja arbeta mer back to basic. Kanske utomlands en kort period. Kanske som lärling parallellt med mitt arbetet till en hemförlossningsbarnmorska.
Jag skulle vilja arbeta med flera bitar precis som man gjort på BB Sophia. Med både gravida och förlösande kvinnor och gärna efteråt med, under BB tiden.

Jag har alltid velat bli barnmorska. Alltid. Sen jag var liten flicka.
Men som ung, med den bakgrund och den miljön jag växte upp i, trodde jag inte att det var möjligt.
Mer strukturerat fast till och från, har jag drömt om att bli barnmorska sedan jag påbörjade Grundvux för... ehhh, 23 år sedan eller nåt.
Så man kan väl säga att det är ett väl genomtänkt beslut :)

Japp, det är 50 förlossningar man skall hinna vara med på för att få sin legitimation. Femtio förlossningar och hundra passningar. Passningar är alla stunder på förlossningen när inte ett barn föds.
Känslan inför praktiken, det är nu fem veckor kvar är skräckblandad förtjusning.
Detta har jag väntat på, så jäkla många år. Samtidigt känns det som det jag har minst erfarenhet av och det som är allra mest nytt så det är skrämmande oxå.
Nu eller aldrig. Kommer jag att duga? Palla? Eller skickas jag ut med huvudet före på grund av min oduglighet? Vi får se.
Det ska bli vansinnigt spännande och jag tror mycket hänger på vilken typ av handledare jag får.
Att det är någon som är lugn, rolig, intresserad av att ha student och uppmuntrande.
Detta med studenthandledning är så vansinnigt viktigt och alla som är duktiga på sitt yrke är inte per automatik duktig på att handleda. Jag har ju själv jobbat mycket med handledning som sjuksköterska.

Tvära kast, bloggen och bloggeri.
Har tappat räkningen på hur länge jag bloggat men gissar på ca 10 år.
Bloggen stjäl på tok för mycket tid i mitt liv men den är ett skötebarn, ett intresse och jag har fått riktiga vänner genom den.
Jag "umgås" mer med mina bloggsystrar än med mina vänner irl och jag har slutat säga att det är tragiskt för varför skulle det vara sämre?
Facebook kan stjäla energi tycker jag när det blir för mycket elände och ondska men bloggen ger i första hand energi och jag kan inte se att jag någonsin kommer att ge upp den.
Den är en vän, den är terapi, den ger mej bekräftelsen jag måste ha och den är dokumentation av händelse och utveckling.
Och jag fann ju bland annat dej där Maria :)

Puss/ Asta

"Rent osympatisk i ditt svartvita raljerande."

Jag och Cissi Wallin blev en smula... oense på hennes blogg i diskussionen om lämna bort små barn till nannys å barnvakter.
Jag läser hennes blogg ganska regelbundet. Varför vet jag inte riktigt, hon bloggar ju på en mammasite och därför mycket om småbarn så vi befinner oss på olika plats i livet. Vi är inte heller särskilt lika på andra sätt och jag kan ofta bli irriterad på hennes egna kategoriska, provokativa sätt att skriva samtidigt som svar på tal bland kommentarer bemöts som om det vore näthat, troll och ren elakhet.
Jag har märkt att ofta, inte alltid, är det inom bloggvärlden som inom vilken kommunikation som helst. Bloggare som är hårda i tonen och raljerar över sina läsare får svar i samma ton.

Hur som helst, det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville mer skriva om hur andra (i detta fallet Cissi Wallin) kan uppfatta en och hur annorlunda man (i detta fallet jag) ser på mej själv.
Läs gärna hela inlägget, för min ton är inte oskyldigt blå heller.

"Har varit inne och kollat på din blogg pga kände på mig att du var nån slags självutnämnd proffsmorsa med en hög ungar som gärna klappar yngre mammor med ev bara ett barn på huvudet. Och bingo vad rätt jag hade. Har tyvärr svårt att ta en sån persons "konstruktiva" kritik på allvar."

Och...

"Du är ju rent osympatisk i ditt svartvita raljerande. Skrämmande att du jobbar inom vården där empati och ett inte kategoriskt sätt att se på folk känns ganska... Avgörande."

Självutnämnd proffsmorsa som klappar yngre mammor på huvudet och skrämmande att jag jobbar inom vården då jag kategoriserar människor och saknar empati alltså.
Mmmm.
Inte för att jag vill vara självgod på något vis men det är knappast så jag själv ser på mej och jag tror (men det är vad jag tror) inte att särskilt många som känner mej anser så heller.
Jag har en jävla massa dåliga egenskaper både som yrkes och privatperson men trångsynthet och empatibrist har jag aldrig upplevt hör dit.

Dock är det inte det jag vill ha sagt med inlägget, det här är inte dårens försvarstal, utan jag vill mer belysa hur olika man kan uppfatta en människa och hur olika man kan se på en sanning.
Det är rätt spännande.
Å det är lärorikt att se ur den andras perspektiv.
Säg att jag och min man börjar bråka så in i fanders om någonting. Någonting rejält som får oss att bli både förbannade å sårade.
Skulle vi därefter redogöra för händelsen för var sin vän, ord som sagts, upprinnelsen till bråket så skulle vi med största sannolikhet berätta två helt olika historier. Utan att någon ljuger.
Båda förhoppningsvis sanna, men sedda med olika ögon, tolkade utefter egna perspektiv.
Så är det i det lilla kriget hemma i köket (eller mellan en liiiten och en stooor bloggare) och så är det när Obama och Putin spänner musklerna.

Så... tillbaka till min del i "dramat."
Oempatisk och kategoriserande vägrar jag gå med på men nog kan jag ibland vara lite "syster duktig", nog kan jag innerst inne tycka att jag vet mer om barn efter att ha fyra vuxna "resultat" än vad en del (inte alla!!!) nyblivna morsor gör.
Jag kanske är mossig och omoderna, jag ÄR en annan generation av förälder, men jag tycker det är trams att tjata så mycket om behovet av egentid.
I min värld har små barn grundläggande behov. Punkt.
Ett sådant är att små barn mycket restriktivt skall lämnas bort, och när de gör det ska det vara till få personer de känner väl.
Det må vara vanligt med internatskolor, nannys och dagis från sex månaders ålder i andra länder, många har inget val då föräldraförsäkringen inte är vad den är här, men jag tror inte på det.
Jag tror att barn behöver kvantitet istället för kvalitet med sina föräldrar, jag tror att barn behöver känna att jag är viktig för den här familjens existens, utan mej fungerar den sämre.
Så ja, jag kan nog vara lite bessersmitter här.
Och att kritisera någons föräldraskap är kanske det känsligaste som finns.
Det vet jag själv, ingenting sårar mej så in i djupet av själen som när någon säger att jag inte varit en bra mamma.
Så kanske... förmodligen... borde jag ignorerat att C.W skriver med ett provokativt språk.
Kanske skulle jag simmat förbi det betet.
Jag har faktiskt inte med hennes familj att göra och bryr mej inte nämnvärt om den heller.
Kritiken känns personlig även om det är fenomenet som egentligen diskuteras.

Tillbaka till barnuppfostran.
Jag har alltid fostrat mina ungar till att se sin egen del i en konflikt.
Jag har aldrig varit den där mamman som fart ut så fort ungen kommit in och skrikit om att kompisen varit dum å gormat på andras barn.
Ja har tröstat, lyssnat men oxå uppmuntrat till reflektion.
Varför tror du hen gjorde så? Vad var din del i bråket? Kan man se på det olika?
Mina ungar kan fortfarande ta upp det, alltid detta reflekterande.
Men så funkar jag själv.
Det har en baksida... när ilskan lagt sej efter ett bråk får jag så gott som alltid dåligt samvete.
Men jag tror att man blir en helare människa om man kan se från olika sidor.

Puss/ Asta

Kvinnohat hit å kvinnohat dit

Ibland när jag läser feministbloggar får jag ett intryck av att kvinnor är så veka.
Att all form av kritik eller oliktänk är kränkande och "kvinnohat."
"Kvinnohat" är bedrövligt obehagligt och vanligt förekommande men all diskussion mot en annan kvinna är inte per automatik detta.
Vi tål väl att ifrågasättas, diskuteras med, kritiseras vi oxå av både män å andra kvinnor.
Vi är lixom halva mänskligheten.

Jag tänker på debatten som uppstod kring kvinnor som ammar sina barn samtidigt som de har sex med sin partner.
Jag tänker på hemmafrusdebatten.
Jag tänker på hälsobloggar och träningsinlägg å egentligen allting.
Det skriks om kvinnohat, förakt för vissa grupper, orespekt, fatshaming, hets om perfekta kroppar.
Rör inte min bukfetma/ mina -50 tals ideal/ min egotrippade ensamhetsglorifiering/ min rätt att sitta på arslet å dricka milkshake eller vad det nu handlar om för gör du det är du osolidarisk och kvinnofientlig. Ifrågasätt INGENTING.

I min värld är kvinnor som sagt halva mänskligheten.
Vi är onda, goda, uppoffrande, elaka, egoistiska, varmhjärtade, smarta, korkade, ambitiösa, lata, tjocka, smala och behöver ingen särbehandling.
Jag är mycket medveten om att den patriarkaliska värld som vi lever i faktiskt gör det... särbehandlar... men vi kvinnor behöver inte göra det. Å vi behöver framförallt inte dra kvinnohatskortet varenda i tid å otid. Vi behöver inte låta det gå inflation i ordet.
Förstår ni hur jag menar?
Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Ny blogdesign

Jag fick en kommentar från en av mina döttrar...
Tycker det är dags att byta design snart... :) och inte bara klackskor och bakelser, prickar och hundar...tycker inte den beskriver bloggen riktigt rättvist... även om den är du! /Eve

Jag har faktiskt känt det själv att det börjar bli dags att byta bloggutseende.
Denna senaste som Maria gjorde till mej (hon har gjort alla mina här på blogspot) har jag tyckt väldigt mkt om, men kanske borde jag ändå förnya mej lite.
Bloggen är ju till för er som läser också och jag vill att ni ska hänga här.
Frågan är bara hur den ska se ut och vad jag vill förmedla.

Vem är Asta?
Ja, frågar du mej så är Asta mamma, mormor, farmor, Gottemorsa.
Jag är kvinna mitt i livet, politiskt engagerad, sjuksköterska.
Jag är kaxig, snäll, rädd och känslosam.
Jag älskar naturen, Sverige, nagellack och skor, men havet allra mest.
Jag är fåfäng och djup.
Typ så.
Hur mycket av det ska synas vid en första anblick på bloggen?
Allt?
Bara en del?

Vad tycker du?
Hur uppfattar du som läsare Asta?
Vem är jag för dej?
Vad är en behaglig, spännande, trevlig bloggdesign för dej?

Kom gärna med synpunkter och tankar!

Puss/ Asta

Moraliskt bloggdilemma

Då och då läser jag en blogg som heter Vimmelmamman.
Den skrivs av Lotta som jobbar på en skvallertidning och som har en skön blandning av djup och glättighet i sina inlägg.
Jag har inte läst henne så länge, nåt drygt halvår kanske, men riktigt stor blev hennes blogg innan när hon behandlades för cancer.

Hur som helst. Här om dagen skrev Vimmelmamman ett inlägg som jag förmodar var i affekt. Ni kan läsa det här.
En ung och odrägligt packad kille beter sej illa och sexistiskt mot henne.
Frågar om hon är bra på att knulla, hur stor den största kuk hon sett är.
Han vill gärna knulla Vimmelmamman för att hon är en neger!

Hejsan hoppsan. Charmig yngling det där.
Ung men vuxen. Uppenbart fördomsfull och nedlåtande mot kvinnor.
Vimmelmamman berättar om deras möte. Hon spekulerar i det allt mer rasistiska Sverige där Sd vinner mer å mer mark och att vi som inte sympatiserar med detta måste våga stå upp för det, bemöta, vägra hålla tyst. Å hon publicerar en bild på honom.
Reaktionerna och kommentarerna låter inte vänta på sej.

Jag läste inlägget när det var alldeles nytt första gången och innan kommentarerna hade trillat in.
Jag läste ett välskrivet inlägg. Höll med Lotta till fullo. Men reagerade lite för bilden och funderade på det.
Rätt eller fel att lägga ut en bild på en packad kille som uppenbart inte har alla indianerna i kanoten?
Rätt eller fel att nyttja sin makt som stor bloggare att nå ut med denna bild och information om hur denna kille betett sej till så många människor?
Ja, det är inte ett helt enkelt dilemma.
Det tål att funderas på. Är inte svart eller vitt.
Vad tycker ni????
Det hade varit jätte roligt att höra era åsikter för eller emot.
I Lottas blogg var det väldigt många som blev upprörda över hennes beteende.
Bilden är nu pixlad men som alla andra bilder på nätet redan spritt i orginalskick via facebook osv.

Själv kom jag fram till att han kunde ha det.
Ung, jo då. Men även unga människor får faktiskt ansvara för vad de säger och hur de kränker andra människor.
Även unga människor får rösta, gå på bolaget, avtjäna fängelsestraff så varför inte stå upp för att man är korkad.
Jag tycker det är en annan sak när människor hängs ut för brott de påstås/ har begått. I synnerhet grova brott som faktiskt kan påverka deras trygghet.
Rättsväsendet skall skötas av polis och åklagare.
Det enda som lär hända den här killen är att han förhoppningsvis får skämmas lite och att folk garvar åt honom/ tittar snett på honom.
Har man gett sej in i leken genom att bete sej rasistiskt och kvinnohatande... ja, då får man väl ta att få mothugg då.
En annan aspekt är att, vem är blonda å blåögda människor (i synnerhet män) att säga att "killen var bara full å dum och det du gör är mycket värre."
Lotta som är färgad har säkert mött den här attityden otal gånger, hon har en son som kommer att växa upp bland fördomar. Självklart är det känsligare för henne.

Vad tycker å tänker ni?

Puss/ Asta