Sen

Jag lever väldigt mycket i framtiden. Kanske inte så mycket i 2034 som det som är runt hörnet. Bara idag har jag funderat på förlossningsplaceringen i november, när jag är färdig barnmorska i januari, Kosresan i augusti och annat som är just... sen.
Är ni såna med?
Precis som jag tänker mycket på sen så vill jag försöka vara och njuta av stunden.
Stunden när allt är lugnt och tryggt och bra. Men tankarna fladdrar iväg till något som ligger där framme skimrande och som jag längtar efter.

Ändå har vi inga garantier för sen.
Massor av människor kliver motvilligt upp när klockan ringer i mörkret, brygger kaffe, borstar tänderna, tar ett tag med mascaraborsten i tron att det är en dag, vilken som helst, men som kommer att bli deras sista.
Ett kärl som briserar, en älgjävel på fel sida stängslet, ett rattfyllo som inte borde suttit i en bil, en bit av morgonfrallan som fastnar i strupen och det är god natt. Förbi. Passé. Slut.
Det finns inga garantier för något som helst.

Sen. I tanken. Och väl där funderar man på annat.
På jul. På när jag är bekväm i min yrkesroll. På nästa resa. Nästa hund jag ska köpa.
Tanken strävar hela tiden vidare, till nästa mål.
Carpe Diem är så uttjatat så det mest är beklämmande. Fuck Carpe Diem.
Men andemeningen, att stanna upp i nuet... just idag är jag stark, just idag är allt bra... det är svårt men eftersträvansvärt.

Här å nu.
Jag är ledig.
Sängen väntar och imorgon har jag sovmorgon.
Min Dotter nr II är hemma från Spanien och jag har henne i mitt hus.
Jag är så vitt jag vet frisk och det är min familj med.
Utbildningen flyter på. Gynplaceringen klar, MVC II väntar.
Min hund sover på mina fötter.
Jag är mätt, trygg och säker.
Nu är nu.
Sen borde få vara just sen.

Puss/ Asta

Jag borde gå i ide.

Man ska vara tacksam för var dag man får. Livet kan ta slut imorgon. Carpe fucking diem.
Jag VET, men jag tycker att januari är en outhärdlig månad. Jag tror fan att det blivit värre med åren med.
December är okej för då är det adventsmys med stjärnor, glögg och julförberedelser.
Februari är oxå... något åtminstone... lättare för då börjar det bli lite ljusare ute.
Mars, även om vädret kan vara både kallt och tråkigt så vet både jag och Kung Bore att han när som helst är besegrad.
Men januari! Evigheter sedan man såg solen, evigheter kvar till den kommer åter.
Kallt, mörkt och trist.
Jag är vansinnigt väderberoende och i princip vad som helst är lättare att uthärda med lite solsken ovanpå. Kyla gör mej direkt aggressiv. Jag hatar att frysa!

Aldrig har jag längtat efter att få åka utomlands så mycket som nu.
Och med tanke på att vi lever fyra och en halv person på en och en halv lön så kan jag se mej i månen efter det i år.
Men bara tanken...
Bara tanken på att googla runt på olika resebolagssidor för att inspireras, jämföra, sukta och sedan boka hade gjort livet så mycket enklare.
Bara att veta om att i vecka si eller så så väntar ett hotellrum på Aya Napa eller på Rhodos mej.
Alldeles oavsett hur evighetslång januari är eller hur solfattig svenska sommaren blir så kommer jag att få doppa fötterna i ett ljummet Medelhav och ta en kall öl liggandes i en het solstol.
Det borde fasen vara en mänsklig rättighet för varje nordbor att få en sån vecka om året.
(Nej, jo, jag vet att vi är rysligt privilegierade som vi är, att vi snarare borde flyga mindre för klimatets skull osv men just i detta inlägget kan jag väl få tycka å känna så där.)

Idag har jag varit så vansinnigt trött. Mini väckte mej vid halv elva. Eller försökte rättare sagt.
Nån halvtimma senare kom hon upp med kaffe som jag somnade ifrån. Jag har tagit en middagslur efter hockeyn och jag är trött igen.
Och jag har inte fått gjort nåt av värde. Pluggat nån timma kanske sammanlagt. Inte satt näsan utanför dörren.
Jag är inte sjuk. Inte vad jag vet om i alla fall. Bara denna helt förlamande trötthet.
Kan inte ens ta mej för att göra nåt roligt. Som att gå ut med hunden, läsa en bok eller se en film

Detta måste väl ändå ha varit det skojigaste och mest givande blogginlägg ni läst på år och dar?!
Ja, jag MENAR det.

Puss/ Asta