Svårt att värja sej

Det är svårt att komma på något att skriva om, i allafall om man inte vill att varenda inlägg ska handla om Corona.
Jag försöker verkligen hantera det vuxet, vad det nu är?
Uppdatera mej men inte insupa nyheter hela tiden utan max två gånger om dagen. Men det är ju överallt. På sociala medier, på jobbet, i affären, när man pratar med vänner.
Emellanåt blir jag lite orolig faktiskt. Inte hysteriskt men det når fram då och då i och med att jag har ganska svår astma och börjar bli "äldre."
Symtom analyseras på ett annat sätt än vanligt.
Ikväll när jag nattade Noah så kände jag mej plötsligt febrig.
Frusen. Lite ont i leder. Tung i huvudet.
Det är ju förmodligen bara trötthet. Jag gick av natten idag men just att man tänker på det och lixom håller andan nån halv sekund.
Tänk om...
Tänk så snopet.
Om man gick å dog drygt medelålders i en jävla pandemi.
I en luftvägsinfektion.

En jämnårig kvinna som jag har känt halva livet sa redan för typ 25 år sedan att hon kände på sej... visste... att hon skulle dö ung.
Själv har jag alltid känt på mej motsatsen... vetat... att jag kommer bli gammal.
Jag hoppas hon har fel men hon har haft och har en mängd hälsoproblem (som hon då inte hade när hon siade om det här.)

När barnen var små så var "målet" att de skulle bli vuxna.
På den tiden hade jag en hel del katastrofångest.
Oftast handlade det om att nåt skulle hända barnen.
Jag minns att det slog till som starkast när livet var som bäst.
När barnen hade ätit kvällsmat, var badade och luktade gott.
När deras hår var kammat och flätat och de hade tvättmedeldoftande pyjamasar på sej.
När nattningssagorna var lästa, kvällskyssarna utdelade och de låg och sussade på sina kuddar. Slutna ögonlock som rörde sej i takt med drömmarna.
Då slog det till!
Tänk om  nåt händer?! Tänk om jag skulle förlora nån av dem?!
Jag har allt sedan dess försökt sluta ett förbund med Gud, Djävulen, Moder jord och Ödet.
Vad som helst, ge mej vad som helst, men inte det!
Och när jag inte oroade mej för att nåt av mina barn skulle dö kunde skräcken alltså drabba mej själv. Tänk om jag dör?!
Dör ifrån mina små barn.

Den oron har absolut lättat sedan de blev stora.
Dom skulle klara sej nu.
Nu handlar det mer om en egoism.
Jag vill vara med mer!
Jag vill se mina barnbarn bli vuxna, se vilka de blir, finnas här och vara en kraft av kärlek och stöd.
Jag vill se dem bli kära, gifta sej, få barn.
Och jag vill verkligen inte dö i nåt så simpelt som en Coronavirus.

Nej, jag är inte rädd även om jag är övertygad om att de flesta av oss kommer att få det. Även om jag inser att en del av oss inte kommer klara upp det.
Med stor säkerhet kommer någon vi känner dö.
Jag är inte rädd men visst påverkar det mej.
Jag tror det påverkar oss alla. Att vi alla till mans funderar lite mer på livets förgänglighet. 

Puss/ Asta

Coronatankar

Hur har ni det i dessa Coronatider?
Oroar ni er?
Hamstrar toalettpapper och pasta, svär över att regeringen inte kräver utegångsförbud och filar på det Vita arkivet.

Det verkar finnas två läger i Sverige just nu.
Den ena som blandat ihop Corona med Ebola och typ vill införa undantagstillstånd i landet.
Den andra som lever på precis som vanligt och blir förbannade över att stora folkjippon ställs in och obekymrat fortsätter att resa.
Vad hände med landet lagom?
Alltså det är väl ganska vettigt att stanna hemma från jobbet om man har förkylningssymtom/ inte skicka ungar till förskolor och skolor med rinnande näsor. Det är väl klokt att tvätta händerna lite oftare än annars och hålla naglar kortklippta och omålade.
Resa utomlands känns jävligt onödigt och hur trist det än är att Slutspelet i hockeyn som man väntat på sen i september ställs in så är det förstås det enda rätta.
Vi ska inte vara rädda men kanske lite mindre sociala en stund?
Se film hemma istället för på bio, bjuda hem nån frisk vän istället för att gå på krogen och så där. Det är ju kanske lite tråkigt men vi tar inte skada.

Själv måste jag säga att jag är rätt chill än så länge,och då hör jag ändå till en riskgrupp med min astma.
En läkare på jobbet sa, och jag har även rapporterats på nyheterna, att man räknar med att upp mot 80% får det så det är ju bara att ställa in sej på att få skiten. När den kommer vill jag vara så välmedicinerad som det går.
De flesta kommer bara att känna av en vanlig förkylning, en del kommer inte märka det alls och en mindre del kommer att bli svårt sjuka.

Jag litar på att experterna och regeringen fortsätter att hantera detta klokt.
Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård.
Jag tycker inte om massmedias försök att skrämma upp människor för att skapa klick.
Ex rapporterades det igår om en kvinna på 85 år som dött. Med stora rubriker om DÖD och CORONA. Det andra dödsfallet i Sverige. Innan dess har en kvinna i sjuttioårsåldern med underliggande sjukdomar dött och idag stök ytterligare en åttiofemåring med.
Tragiskt för de anhöriga så klart men medellivslängden för män här är 81 år och för kvinnor 84 år.
Det dör alltså människor i detta åldersspannet hela tiden. I hjärtinfarkter, cancer, bilolyckor, stroke, lunginflammationer och vanlig influensa. Varenda dag.
Nåt ska man ju lixom dö av.
Sen är det klart att vi ska skydda de äldre så mycket det bara går och de kanske måste leva än mer osocialt än vad vi övriga nu tvingas göra en tid.
Inte gå på fullsatta bingokvällar eller passa snoriga barnbarn.
Men en smula... jag vet inte, sans? kanske tidningarna kunde bjussa på.
Eller?

Puss/ Asta