Coronatankar

Hur har ni det i dessa Coronatider?
Oroar ni er?
Hamstrar toalettpapper och pasta, svär över att regeringen inte kräver utegångsförbud och filar på det Vita arkivet.

Det verkar finnas två läger i Sverige just nu.
Den ena som blandat ihop Corona med Ebola och typ vill införa undantagstillstånd i landet.
Den andra som lever på precis som vanligt och blir förbannade över att stora folkjippon ställs in och obekymrat fortsätter att resa.
Vad hände med landet lagom?
Alltså det är väl ganska vettigt att stanna hemma från jobbet om man har förkylningssymtom/ inte skicka ungar till förskolor och skolor med rinnande näsor. Det är väl klokt att tvätta händerna lite oftare än annars och hålla naglar kortklippta och omålade.
Resa utomlands känns jävligt onödigt och hur trist det än är att Slutspelet i hockeyn som man väntat på sen i september ställs in så är det förstås det enda rätta.
Vi ska inte vara rädda men kanske lite mindre sociala en stund?
Se film hemma istället för på bio, bjuda hem nån frisk vän istället för att gå på krogen och så där. Det är ju kanske lite tråkigt men vi tar inte skada.

Själv måste jag säga att jag är rätt chill än så länge,och då hör jag ändå till en riskgrupp med min astma.
En läkare på jobbet sa, och jag har även rapporterats på nyheterna, att man räknar med att upp mot 80% får det så det är ju bara att ställa in sej på att få skiten. När den kommer vill jag vara så välmedicinerad som det går.
De flesta kommer bara att känna av en vanlig förkylning, en del kommer inte märka det alls och en mindre del kommer att bli svårt sjuka.

Jag litar på att experterna och regeringen fortsätter att hantera detta klokt.
Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård.
Jag tycker inte om massmedias försök att skrämma upp människor för att skapa klick.
Ex rapporterades det igår om en kvinna på 85 år som dött. Med stora rubriker om DÖD och CORONA. Det andra dödsfallet i Sverige. Innan dess har en kvinna i sjuttioårsåldern med underliggande sjukdomar dött och idag stök ytterligare en åttiofemåring med.
Tragiskt för de anhöriga så klart men medellivslängden för män här är 81 år och för kvinnor 84 år.
Det dör alltså människor i detta åldersspannet hela tiden. I hjärtinfarkter, cancer, bilolyckor, stroke, lunginflammationer och vanlig influensa. Varenda dag.
Nåt ska man ju lixom dö av.
Sen är det klart att vi ska skydda de äldre så mycket det bara går och de kanske måste leva än mer osocialt än vad vi övriga nu tvingas göra en tid.
Inte gå på fullsatta bingokvällar eller passa snoriga barnbarn.
Men en smula... jag vet inte, sans? kanske tidningarna kunde bjussa på.
Eller?

Puss/ Asta

Tillbaka till 2002.

 

Tredje passet som BARNMORSKA avverkat och första förlossningen som jag stod som ansvarig för. Det borde kännas allt igenom fantastiskt men det är väldigt mycket 2002 över det hela.

År 2002 i juni tog jag examen som Legitimerad Sjuksköterska.
Och faktiskt är det lite som med mina förlossningar... jag har kommit ihåg att det var läskigt, men inte HUR läskigt.
Men töser, ni vet hur det är när värkarna drar igång med unge nummer 2 el 3 el 4. DÅ minns man. Då plötsligt kommer man ihåg precis hur det kändes.

Saker som är väääldigt 2002 nu.

Funderingarna på vad det är för fel på att jobba på posten eller i kassan på ICA och hur dum i huvudet man är som inte väljer det upptar många timmar av min dag. 

Livet känns ängsligt när handledaren/ mentorn "bara ska iväg ett ärende." När standin'en sen säger att hon ska iväg på snitt får jag använda all min kraft för att behålla pokerfacet och säga lite nonchalant "visst."

Handledaren/ mentorns "bra jobbat" gör mej glad som en skolflicka och jag funderar på om jag ska köpa ett rött äpple till henne för att fjäska till nästa pass. 

Vi presentation med patienten "Asta- barnmorska här idag", känns det som om jag leker/ härmar nån förebild och som om det står FEJK skrivet i pannan på mej.

Jag blir plötsligt lättad över att kunna sätta en pvk (typ nr 100 000 i mitt yrkesliv.)

Tröttheten är förlamande. Samtidigt så speedar kroppen. Ingen lyckad kombo.

När kollegor pratar en bit bort med sänkta röster funderar jag på om de diskuterar hur ODUGLIG jag är. 

Tröttheten som infinner sej när jag ser tilliten som överläkaren har till handledaren/ mentorn, samma tillit som jag rönt av mina överläkare på medicin, och som kommer ta mej typ... fram till pensionen att återerövra här.

Väl hemma funderar jag på minsta detalj som jag gjort och om jag kunde gjort den annorlunda/ bättre.

Jag får tvinga mej själv att inte ringa till BB för att höra om mor och barn fortfarande lever (överlevt.) Hur många gånger har jag inte under mina år som syrra flinat åt nya kollegor som gör så?

Skämt å sido, visst har jag en viss grundtrygghet i mina år som syrra.
En hel del har jag nytta av. Bemötande. Till viss del klinisk blick. Medicinteknik.
Och jag är äldre. Tryggare i mej själv.
Men förvånansvärt mycket ÄR tillbaka på ruta ett och jag vidhåller känslan jag haft varje gång en klasskompis nöjt konstaterat att "Phu, snart är vi färdiga, gud vad skönt"... Studentlivet är en picknick i parken jämfört med det/ dom första hundåren som ny och osäker barnmorska.

Nu ska jag lägga mej. Sova kan jag fetglömma.
Och imorgon skall jag förhoppningsvis bli klar med kompletteringarna på uppsatsen. Sen är åtminstone DET gjort.

Puss/ Asta

Tolkning på det den som kan

 

I natt drömde jag en så vansinnigt stark dröm.

Jag drömde att jag var tillbaka efter sjukskrivningen... och det gick verkligen inte.
Alla mina kunskaper var som bortblåsta.
Jag hann inte med, jag kom inte ihåg, jag visste inte hur man skulle göra.
Jag fick mer å mer panik och människor runt omkring blev mer å mer irriterade på mej.
På eftermiddagen stod jag fortfarande och fipplade med mediciner som skulle varit utdelade på morgonen och jag hade verkligen inte en aning.
En gammal kollega (som jag jobbade ihop med i början av min karriär) kom in i medicinrummet och tittade föraktfullt på mej och sa : Hur svårt kan det vara, skärp dej för fan, du är ju helt oduglig.

Det blev bara mer å mer uppenbart att det här jobbet klarade jag inte av.
Jag var jätte ledsen. Gick runt antingen helt mimiklös eller med tårfyllda ögon.
En kollega som är hemma för att få barn nu var där och visade lite medkänsla, men när jag brast i gråt värjde hon sej med båda händerna och sa att hon mådde så dåligt å hade fått en förlossningsdepression och kunde omöjligt ta in andras lidande.
Å så pratade vi om henne i stället. Trots att jag oxå vr förtvivlad.
Lillebror kom och han suckade högt när jag grät och sa att jag inte klaradee av jobbet... "Ja ja, det är ett jävla skitjobb i alla fall." 

Här låter det som en kort dröm men känslan var att den pågick i evighet.
Misslyckandet och alla som vände mej ryggen.

Märkligt som man kan drömma. Jobbet har ju känts helt okej sista veckorna.
När jag vaknade trodde jag en minut att det var sant.

Å igår natt drömde jag nåt om en uggla.
Minns bara att den gick framför mej på vägen. Helt enormt stor.
Så såg den på mej med kloka ögon och lyfte sina gigantiska vingar å flög.

Tolkning på det om ni kan...

Ska besvara alla era kommentarer senare idag. Det är verkligen kul när ni tycker till.

Puss/ Asta

Hjälp Rosa att komma hem

Bild av Ann-Catrine Matsson

Denna bild och detta nödrop sprids nu på facebook.
Rosas ägare blev nedslagen och rånad på sin Am Staff!!!
Hjälp henne att komma hem igen. Om tillräckligt många håller ögonen öppna och har civilkuraget i behåll så kommer hon att hittas.
Hon har ju ett speciellt utseende.

Hur kan man göra så här?!
Stjäla en annan människas hund? En annan människas familjemedlem?
Jag kan förstå hur pengar, smycken å annat kan locka.
Men ett djur?!
Det är bortanför all tjuvheder som finns.

Jag skulle bli fullständigt förkrossad om det hände mej.
Det vore långt mycket värre än om de blev sjuka och dog.
Man skulle ju alltid, alltid undra...
Vad har hänt med min älskling?
Är de snälla mot henne? Har hon det bra?
Risken att de inte är snälla, att hon inte skulle ha det bra är överhängande.
Det är ju fullständigt oempatiska människor som gör sånt här!

Med raser som min... och som lilla Rosa... är risken där till stor att de används för hundslagsmål. Jo det finns så vidriga människor.
Å jag är som sagt alldeles livrädd för att något ska hända mina små juveler.
Jag vågar knappt låta Gottfrid vara ensam ute på tomten ens några minuter själv när det är mörkt. Att binda honom utanför en affär själv är uteslutet.
Märta kan ju någon försöka komma å försöka ta när hon står bunden.
Hon gapar som en tok om någon ens tittar på henne och jag har aldrig försökt träna bort det.
Jag tycker det är bra!
Om folk blir förolämpade av att inte kunna gulla med henne där hon står är det deras  problem. För mej är det viktigare att hon är ostjälbar.
Gottfrid ska få lära sej det med.
Småbarnsföräldrar får ha koll på sina ungar. En bunden okänd hund är förbjudet område. Precis som E6:an. Eller knivlådan.

Du som tagit Rosa.Lämna henne på ett säker ställe. Bind henne utanför en veterinärstation el polisstation. Du har gjort fel, men du kan fortfarande göra rätt!
Gör det!

Puss/ Asta