Svenska folksjälen

Jag har sagt det många gånger och aldrig har det känts så tydligt som idag.
Sverige ÄR en solidarisk stormakt!
Vi har långa traditioner av att ta emot flyktingar och vi sluter upp stort i olika insamlingar av pengar till nödställda.
Idag väller tidningar och sociala medier över med omsorg, generositet och kärlek.
Enorma summor har på ett enda dygn samlats in. Droppar i det stora hav av behov så klart men ändå imponerande bra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och om alla gör något så blir det tillsammans bra.
Röda korset: 3 miljoner
Sverige för UNHCR: 8,1 miljoner.
Radiohjälpen: 5,6 miljoner.
"Vi gör vad vi kan" (privat initiativ): 6,3 miljoner.
Rädda barnen: 2 miljoner.

Berättelserna är många på nätet nu om olika insamlingar till flyktingboenden, hjälporganisationer, semestrande som hjälper till på plats.
Det är de goda rösterna. Det som är "typiskt svenskt" som dominerar debatten nu.
Låt oss fortsätta så.
Fortsätta skänka det vi kan av vårt överflöd, vår tid, vår omsorg om vår nästa.
Låt oss inte glömma bara för att den fruktansvärda bilden på lilla Ayan bleknar.
Han var bara en av tusentals lika tragiska offer.
Det senaste dygnet av välvilja fyller nog inte bara mej med ett hopp som var länge sedan jag kände.

Igår somnade jag gråtande.
Inte bara bilden av den drunknade lilla gossen störde min själsvila utan även alla dumma/ egoistiska/ rasistiska kommentarer. Oviljan att hjälpa, Sverigedemokraternas stora stöd, tjatet i en tid som denna om att vi ska folkomrösta kring flyktingmottagande gjorde mej så oerhört ledsen.
Fyllde mej med overklighetskänslor.
Vad är det här för land?
Vad är det för människor jag kallar mina landsmän?
Jag älskar mitt land men kan jag leva i ett land där en så stor del av befolkningen sympatiserar med ett rasistiskt parti?
Jag somnade utmattad och jag vaknade  av mej själv innan klockan sex med samma oro och sorg i bröstet.

Idag känns det bättre. Goda krafter ÄR i majoritet. Motståndet mot främlingsfientlighet och stängda gränser är stort och högljutt. Viljan att hjälpa överväldigande.
Vi har en statsminister och en utrikesministerier att vara stolta över.
Som tar frågan på allvar och som ihop med Tysklands Angela Merkel driver frågan hårt i Europa.
Det finns hopp.
Det finns ljusglimtar.

Slutligen vill jag fråga er kära läsare.
Jag har en återkommande Anonym som sprider vidrigheter i kommentarsfältet.
Jag har själv alltid tyckt att en blogg dör en smula av att censureras, bara släppa igenom granskade kommentarer, spärra vissa IP adresser osv.
Anonym skämmer ut sej och på sätt och vis påverkar han säkert fler tveksamma i all sin orimlighet än vad jag gör. Allt blir så uppenbart i hans ord.
Samtidigt får jag indikationer om att ni läsare tar illa vid er och själv kan jag känna att han stjäl en del kraft.
Så för mej är det tudelat.
Vad tycker DU? Ska jag låta Anonyms ord stå kvar eller ska jag helt kväsa av honom och förpassa honom till skräpposten?

Puss/ Asta

Grattis Sverige

Bild från idag. 

Det är den 6:e juni idag... Sveriges nationaldag... och även om vi inte firar som vårt tossiga grannland tänkte jag uppmärksamma det i ett inlägg genom att skriva vad jag tycker allra mest om med mitt fosterland.

Så mycket av det vi har tar vi för givet. Även om vi säger att vi uppskattar ditten å datten så kan vi, flertalet av oss som är födda här, inte riktigt förstå å greppa hur det skulle kunna vara annorlunda.
Om vi inte fritt fick säga vad vi tyckte, om vi inte fritt fick älska vem vi ville eller tro på vilken Gud vi behagade. Eller strunta i att tro på Gud för all del.
Vi kan inte föreställa oss att inte få gå å rösta eller demonstrera eller kritisera vår arbetsgivare utan repressalier, vi kan inte förstå vad det innebär när sirenerna ljuder och bomber faller.
Det är ogreppbart för oss att inte kunna mätta våra barn eller att skicka iväg dem till en oviss framtid för att vi inte kan försörja dem.
Osv osv osv.
Vi lever i ett fantastiskt land. I den bästa av världar. Just vi drog lyckolotten i livets tombola.
För allt detta är jag... så klart... tacksam även om jag inte har förstånd att förstå riktigt HUR tacksam jag borde vara.

Men i övrigt då...

Jag är tacksam över våra fyra årstider. Jag älskar hösten, men tycker om och vill ha dem alla.

Jag är tacksam över allemansrätten.

Jag är tacksam över att vi... trots att mycket kan bli bättre... är nästan bäst i klassen vad det gäller miljö, djurskydd, jämställdhet och sociala skyddsnät och försäkringar.

Över att vi har en väl fungerande sjukvård, vid sidan av USA är vi bäst på att ta hand om människor som drabbats av en hjärtinfarkt. Vi har världens lägsta spädbarnsdödlighet och vi har gjort revolutionerande operationer här som ex den första hjärttransplantationen och den första livmodertransplantationen.

Jag är tacksam över att vi är ett givmilt, öppet och solidariskt folk. Trots Sd's framgångar håller vi främlingsfientligheten stången än så länge så väldigt mycket bättre än många jämförbara länder.

Vi har stränder helt i klass med många andra länder dit vi betalar X antal tusen för att vallfärda, bättre badvatten men lite mer opålitlig sol.

Jag är tacksam över att vi inte har några hundrasdiskriminerande lagar så som våra grannländer.

Jag är tacksam över det gröna. De stora skogarna, de öppna åkrarna.

Jag är tacksam över mångfalden. Motsatsen är enfald... tänk på det go vänner.

Jag är tacksam över den socialdemokratiska prägling av landet och folket som fortfarande råder efter 8 år av borgligt styre. Där de allra flesta tror på så små klasskillnader som möjligt, på att hjälpas åt, på starka fackföreningar.

Å jag är sjukt tacksam över vår nationalrätt... Kebabpizza med mixad sås :)

"Det här är ditt land, det här är mitt land. Landet det tillhör dej och mej." 

Puss/ Asta