Vården är sjuk

Jag har arbetat som Sjuksköterska i dryga 10 år. Samtliga år på en akutvårdsavdelning inom medicin.
Jag har sett hur vården på denna tid har förändrats.
Platserna har blivit färre, patienterna fler, människorna vi vårdar sjukare och vården mer avancerad.
Allt mer skall göras för allt mindre pengar och lojal landstingspersonal springer fortare å fortare.
Som speedade hamstrar i sina hjul.
Självklart ökar det riskerna för felbehandlingar. För misstag. För spridning av vårdrelaterade infektioner.
Självklart drabbas patienten och patientsäkerheten, oavsett vad politikerna än säger och lovar.

Om detta har jag skrivit många gånger.
Jag har inga svårigheter att klart se och reflektera kring vad de krympande resurserna och de växande kraven gör med patienterna och med oss som vårdar.
Vad som är svårare... men nog så viktigt... är att se till vår egen roll, vårt eget ansvar när patienter inte får den hjälp eller det stöd de har rätt till att få.

Relativt ofta hör jag vänner och bekanta tala om dåliga erfarenheter kring möten med vården.
Jag möter patienter näst intill dagligen som är ledsna, arga och besvikna.
Ibland blir det i form av ilska riktad mot mej, ibland i en allmän uppgivenhet.
Jag har själv inte allt för många erfarenheter av att vara patient eller anhörig till någon sjuk.
Inte jämförelsevis i alla fall, men så klart har det hänt.
Jag har då ofta upplevt att kuggarna liksom inte går i varandra.
Saker och ting missas. Remisser når aldrig fram. Doktorn är oengagerad. Symtom tas inte på allvar.
Utlovade kallelser kommer inte. Recept som skall skrivas glöms bort. Uppföljningar sker inte.
Osv. Osv. Osv.

Självklart skapar det frustration hos den enskilda människan. Som har ont eller "känner sej sjuk" eller som har en anhörig som gör det och ingen tar en på allvar.
Utredningar som stannar upp, läkare som aldrig ringer eller går att nås.
Symtom som faktiskt skulle kunna vara något farligt förblir outredda och ingen bryr sej.
Vad beror sånt på?
Allt går inte att skylla på pengar.
En kollega till mej hade en anhörig inlagd på ett annat sjukhus där det flöt bättre än hos oss.
Där läkaren ringde upp, brydde sej om, där det fanns ett annat engagemang.
Då måste det handla om någon form av kultur.
Jag skall inte säga att det ALLTID är läkarna som felar, och i synnerhet inte ALLA läkare, men det sker så gott som dagligdags att jag får "dadda doktorer", tjata på dem om att patienter faktiskt behöver det där samtalet, den där informationen, det där receptet och de säger "ja ja" och sen glöms det bort eller struntas i ändå och de går hem för dagen.
Gissa vem som får ta emot patienten och anhörigas ilska och frustration då?!
Ja inte är det doktorn med den hiskliga månadslönen inte...
Han har gått hem för dagen.
Kvar finns bara jag...

Men nej, tyvärr är det inte bara läkare som brister.
Det är sjuksköterskor, undersköterskor, läkarsekreterare och system också.
Utlovade och självklara saker blir inte gjorda.
Något annat kommer uppenbarligen i vägen.
Det har bara delvis med ekonomi och arbetsbelastning att göra tror jag.
Det måste ha med system som inte klickar att göra och med mentalitet hos de som arbetar där också.
Det är något vi alla inom vården måste granska hos oss själva.
Som patient får man ibland vara jäkligt tjatig, besvärlig och "på" för att få sina rättigheter tillgodosedda.
"Man måste vara frisk för att få lov att vara sjuk"... det ligger mycket i det där.
Det är inte klokt att det ska vara så.
Jag kan bara uppmana dej som orkar att vara ihärdig. Att fråga vem du talar med, skapa personligt ansvar.
Att anmäla till patientnämnden, att skriva insändare, kontakta tidningarna, höra av dej till avdelningschefer med dina synpunkter.
Allt går inte att bota, allt kan man inte utreda. Men alla har rätt att få klara och tydliga besked!

Puss/ Asta