Visar inlägg med etikett vården. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vården. Visa alla inlägg

torsdag 4 september 2014

Om jag som sjuksköterska får låna politikernas öra för en minut.

Det är valtider men ändå märkligt tyst om vården.
Lärarna och skolan får välförtjänt uppmärksamhet genom att både Björklund (Fp) och Fridolin (Mp) har detta som sina hjärtefrågor på olika sätt och därmed förs skolpolitiken upp på riksagendan och i näst intill varje politisk debatt.
Välförtjänt, så klart.
Barnen är vår framtid. Under Alliansens tid har vi halkat ur Pisas lista på ett närmast pinsamt sätt å nu är målet för båda sidor om blockgränsen att resultaten skall upp igen.
Barnen och ungdomarna är vår framtid och det som går fel där och i unga år är kostsamt samhällsekonomiskt så väl som för individen senare i livet.
Lärarna är en hårt kämpande grupp med lång utbildning vars löner släpat efter under lång tid och det är verkligen på tiden att både dem och deras löner uppgraderas.
Men! Tyvärr har vi ingen partiledare som brinner för vården och för patienterna på samma vis.
Sjukvården kommer vi alla på olika sätt att komma i kontakt med och behöva hjälp av under olika perioder av livet.
Det är således en fråga förtjänar att lyftas högt och ordentligt på den politiska agendan.

Så här är det.
Vi har i Sverige en ständigt växande del av åldrande befolkning. En åldrande befolkning konsumerar mer vård.
Vi har i i stort sätt hela landet en sjuksköterskebrist. Detta trots att det hela tiden utbildas nya sjuksköterskor och att klasserna runt om på högskolorna är fulla.
Så långt så gott.
Sedan händer någonting som gör att landstingen i hela riket står och ropar å ropar efter fler medarbetare utan att få något svar.
Vart tar sjuksköterskorna vägen och varför?
Ja, det är inga statshemligheter på något sätt. Sjuksköterskorna försvinner ut till kommunerna som betalar något bättre än landstingen, de försvinner till bemanningsföretag och de försvinner utomlands.
Ofta då till vårt grannland Norge.
De gör det på grund av den orimliga arbetsbördan på våra svenska sjukhus och till följd av de löjligt låga lönerna.

På mitt lilla sjukhus i Halland verkar arbetsgivaren stolt över att de minsann inte gått med på sjuksköterskornas utpressning om att som nyfärdiga kräva 25 000 kr/ månaden.
De olika avdelningscheferna är i stort sett åthutade och intvingade i en lönekartell där ingen får bjuda över eller konkurrera med någon annan avdelningschef i att erbjuda lön till nyanställda.
På min avdelning sökte hade vi EN semestervikarie och hon kom via bemanningsföretag.
Fler sökte men begärde "för mycket."
Detta resulterade i avdelningen under sommaren fick stänga. Patienter dirigeras om till andra sjukhus osv.
Kostnaden sjukhuset har för bemanningssköterskor har ökat från 2 miljoner föregående år till 12 miljoner detta år.
Man kan undra vad sjukhuset, politikerna, patienterna har tjänat i slutändan på att inte erbjuda sökande som vill arbeta, stanna och vara en del av avdelningen en relevant lön.
Jag tror jag vet svaret... ingenting. De har förlorat.

Sjuksköterskebristen är alltså ingen brist.
Sjuksköterskebristen är en brist på syrror som inte längre ställer upp på en lön det inte går att leva på när det finns andra alternativ.
Det är ytterst allvarligt för sjukvården att det ser ut på det här sättet.
I första hand drabbar det patienterna då patientsäkerheten urholkas i och med att kontinuitet och erfarenhet försvinner. Det drabbar även de sjuksköterskor som trots allt arbetar inom landstingen.
Få orkar arbeta heltid med allt vad det innebär för nutida och framtida ekonomi, jämställdhet och trivsel. Många dras med psykosomatiska besvär. Depression, smärtor i huvud, axlar, ryggar.
Många äter mediciner, tar sömntabletter osv för att orka med sina liv.

Sjuksköterskebristen är alltså en myt. Specialistsjuksköterskebristen är det inte.
För få söker vidareutbildningar. Redan nu är specialistsjuksköterskor en brist inom många områden och i många delar av landet. Inom ett antal år kommer det bli än värre.
Anledning är varken svårbegriplig eller svårlöst.
De beror på att sjuksköterskor i de allra flesta fall får betala sin egen utbildning och att det senare när de kommer ut med ökat ansvar och en större kompetens så följer inte lönen med.
För egen del har jag alltid velat bli barnmorska. Trots att jag har en tokigt låg lön efter 12 år i yrket så skulle det innebära att jag efter ytterligare 1,5 års högskolestudier med de lån som varit nödvändiga att ta får gå ner i lön eller i bästa fall behålla den lön jag har som nyfärdig barnmorska.
Inom många specialistområden kommer en sjuksköterska aldrig att tjäna in det hon har lagt ut.
Det är horribelt!
I vilka andra branscher fungerar det på detta sätt?

Politikerna lovar och lovar. Moderaterna som styrt länge och väl i det landsting jag arbetar inom lovar ständigt ökad tillgänglighet och säker vård. Detta trots att vi redan producerar väldigt mycket vård till väldigt låg peng.
De gör det trots att personal går på knäna. De gör det utan att tillföra det enda som verkligen skulle säkerställa säker och god vård till Hallänningarna... mindre enheter och fler fasta sjuksköterskor.
Visst, Hallands sjukhus Varberg, har som ambition... äntligen... att tillsätta fler medicinplatser men hur de ska kunna tillsätta personal begriper de inte. Å inte vi anställda heller så länge de fortsätter att vara stolta över att inte betala skäliga löner.

Björklund kan jag vara utan. Men tänk om vi sjuksköterskor hade någon i Fridolins kaliber som kunde driva frågan om en säker och tillgänglig vård medborgarna kan känna sig trygga med och en personalpolitik för Sveriges sjuksköterskekår som bygger oss istället för att trasa sönder oss.
Det vore något. Så här på Supervalåret 2014.

Tack för mej

/ Asta

fredag 8 augusti 2014

Falks å mina tankar



"Vem är jag då? Jag är min mamma och pappas barn.
Jag är mina morföräldrars barnbarn.
Jag trampar i deras fotspår, gör om delar av deras misstag. Jag gör fel som jag försöker reparera och jag gör fel igen."

Så, eller ungefär så, sa Christian Falk i slutet av sitt sommarprat i ett försök att summera sitt liv.
Så, eller ungefär så, skulle även jag kunna summera det som hittills är mitt liv.
För på gott och ont, vare sej vi vill det eller inte vill det, är vi vår historia.

Christian Falk, begåvad musiker, basist i Imperiet, producent, avled här i sommar kort efter sitt sommarprat i en pancreascancer med spridning. Må hans själ ha fått frid.
Hans sommarprat var en redogörelse över livet, privat och musikaliskt.
Ett i många stycken tufft liv och mycket kamp.
Kamp efter kärlek, efter att bli sedd, lyssnad till.
Både som barn och vuxen.
Det var också en kritik mot samhället, en kritik jag delar, mot skyddsnät som allt mer har monterats ner.
Det var en berättelse om hur han fått stånga, kriga, slåss mot myndigheter när han kände sej sjuk men inte blev trodd. När han trodde själen var utbränd och han inte orkade någonting.
När han väl fick sin dödliga diagnos har han fått allt han önskat.
"Det säger en del om hur samhället ser på och prioriterar sina medborgare" sa Falk.
Jag har sagt det samma många gånger.

Christian Falks son tog livet av sej. Depression.
En månad innan han dog hade han för första och sista gången varit på en psykmottagning och fått recept på medicin.
Sonen hann inte fylla 25.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland tonåringar och unga vuxna i vårt land.
En person varannan dag tar livet av sej.
Flertalet av dem har varit i kontakt med psykiatrin innan men inte fått den hjälp de behövde.

Jag hade en patient idag. En vingklippt fågel som ingen vill kännas vid, ingen tar något ansvar över.
Jag pratade mycket med hen, strök hens kind, la min panna mot hens.
Det gjorde så ont. Hens ångest blev min.
Ja, man behöver inte vara särskilt mycket amatörpsykolog för att inse att det handlar om min bror.
Ett missbruk som gör för ont för att röra vid, ett bråddjup så svart att jag skulle drunkna om jag gick nära. Så det gör jag inte. Det får någon annan göra.
Men andra missbrukare rör vid mej, väcker både mamman å tigern inom mej.
Får mej att både vilja vysha och slåss.
För det ÄR för jävligt att diagnoser som alkoholism, nakomani, depression inte behandlas som andra somatiskt allvarliga, potentiellt dödliga sjukdomar.
Ja det kostar pengar men det gör all vård.
Det finns en attityd, även bland individer inom socialen och sjukvården, att de får skylla sej själva.
Att de har sej själva att skylla.
Som om en enda av oss skulle vilja byta liv med dem en enda ångestfylld timma?

Jag citerar husguden: "Jag ber till gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur."

Puss/ Asta

tisdag 29 april 2014

Ett kvällspass som sjuksköterska i april.

Jag har en student på jobbet. En jätte gullig tjej som nu gör sin sista veckas praktik i termin 6. Hon är alltså färdig sjuksköterska i början av juni och börjar nu bli väldigt "självgående."
Ikväll har hon fått ta det mesta av sjuksköterskejobbet. Dela mediciner, planera och följa upp omvårdnadsåtgärder, delegera till undersköterskan, prata in patienter, dokumentera osv.
Jag har funnits som back up. Sprungit ärenden åt henne, förhört henne om mediciner å annat, hjälpt henne när saker å ting krånglat.
Men fram för allt har jag haft tid med det jag så ofta saknar som sjuksköterska,
att röra mej kring å bland patienterna och att få tid för riktiga samtal.
Alltså samtal när jag inte står upp med ena handen på dörrhandtaget och ögonen lyser "stress."
Jag har kunnat sitta ner. Lyssna. Trösta. Samtala på riktigt.
Och då är yrket fantastiskt!

Jag har pratat sorg med flera patienter. En patient som nyligen mist ett barn.
En annan patient som blivit änkling för ett halvår sedan efter 56 års äktenskap.
Änklingen hörde fragment av samtalet med mannen som mist sitt barn.
Vi hade ett långt å fint samtal.
När jag var klar där bredde änklingen ut sina armar å sa "Nu är det min tid att få prata" och så gjorde vi det.
Och jag fick höra om hans kärlek, hans sorg, hans ensamhet.

Idag har jag haft så många samtal med nöjda patienter.
Inte bara patienter som är nöjda med mej och med min avdelning utan patienter som berättar om hur de blivit omhändertagna i akuta sjukdomar, i sorg, i sin roll som anhöriga.
Jag har fått höra om när kedjor har fungerat och det gjorde mej så varm inombords.
Det är självklart egentligen.
Eller det borde vara självklart.
Men allt för ofta hör man när det inte varit det. Saker som missats, patienter som upplevt sej lämnade, möten som inte blivit respektfulla.
Därför är det så gott att få bekräftat att jo... ibland, rätt ofta, har vi en sjukvård att vara stolt över.
Där ambulanspersonal gör fantastiska insatser, där operationer lyckas, där sörjande blir omhändertagna med samtal å massage.

En kvinna stod privatklädd när jag gick på.
Hon var en patient som jag haft några pass.
När jag kom sken hon upp med hela ansiktet och bredde ut armarna i en kram när hon sa: "Åhhh vad roligt att du kom nu, vad roligt att jag fick säga "hej då" till dej innan jag skulle åka hem."
Sånt värmer i hjärtat!
Sånt gör yrket värt allt!

Puss/ Asta

fredag 4 april 2014

Bemötande inom vården.

 

Jag och några kollegor nördade ner oss i frågan vad som är "God vård" på facebook.
Vad kännetecknar egentligen det? Vad ska till för att en vårdsituation och ett bemötande ska bli bra?

Vi var ganska överens om att kompetens, trygghet och empati är viktiga ledord, men vad lägger vi i sådana värdebegrepp?
Även om grundbehoven på något vis är det samma så lägger vi olika värderingar i orden, fyller dem med olika mening. 
Vad känns viktigt för dej?
Om du tänker efter och försöker bena ut. När blev ett vårdmöte bra för dej och när blev det inte så bra?

Jag har ingen jätteerfarenhet av vården sett ur ett patientperspektiv men självklart har jag träffat både bra och dåliga doktorer/ sjuksköterskor/ undersköterskor/ tandläkare/ barnmorskor/ kuratorer osv.
Om jag skall sammanfatta de bra mötena så rankar jag den ömsesidiga tilliten väldigt högt.
Att jag känner mej trodd och lyssnad till. Att det jag säger tas på allvar.
Att jag känner att den som vårdar mej dessutom vet vad hen håller på med.
Att jag tror på hens kompetens. Att jag får förklarat vad som händer.

Som sjuksköterska ligger min styrka i att jag läser av människor väldigt fort och att jag har hög inlevelseförmåga och empati.
Jag har lätt för att prata om sånt som är svårt, mod att lyssna och jag läser rätt snabbt mellan raderna.
När jag handskas med människor som mår dåligt psykiskt el/och som har missbrukarbakgrund så tror jag att mina personliga erfarenheter blir till en styrka.
Jag räds inte sånt. Jag talar det språket. Å det märker patienter, utan att man behöver orda så mycket om det.
Jag är inte särskilt tekniskt skicklig, jag kan knappt några rutiner eller PM i huvudet, jag får ständigt å jämt be om hjälp när det kommer till olika program i datorerna.
Journalsystem, läkemedelsystem, kontakt med kommunen system osv osv.
Jag är inte världsbäst på akuta situationer och inte den som först rusar fram om det inte är så att jag faktiskt råkar vara den med mest erfarenhet.
Jag är inte typen som skulle älga ur bilen vid en olycka och agera räddningsledare till ambulanspersonal kom på plats.
Alla är vi bra och dåliga på något och min "storhet" ligger som sagt i bemötande.

Precis som vi sjukvårdspersonal är olika är patienterna det.
Om våra patienter fått välja ut sin "favoritpersonal" är jag ganska säker på att det blivit spridda skurar.
En del vill bli omhuldade, ha fysisk kontakt, få en kram, bli nerbäddade.
De vill höra att allt kommer bli bra och få tala fritt ur hjärtat.
De famlar efter min hand. Gråter mot min axel.
Andra behöver sitt utrymme. Vill bli bemötta som sin person.
De vill ha fakta och raka rör.

Flertalet av mina kollegor är jätteduktiga på sitt sätt.
Men om jag själv varit patient så finns det på min avdelning två, helt olika sjuksköterskor, som jag hade föredragit.
Den ena är kunnig, alltid professionell, arbetar alltid med samma lugn oavsett om det är en överbeläggning eller ett hjärtstopp.
Den andra är väldigt varm, väldigt omtänksam och ser hela människan.
Hur lugnt det än är så har hon alltid nåt att pyssla med patienterna kring.
Två helt olika sjuksköterskor. Men båda skulle fått mej att känna mej trygg som patient.
På helt olika sätt signalerar de trygghet och kompetens.

Det här är viktiga frågor att tänka på. Framför allt för oss som arbetar inom vården.
I synnerhet nu i hårdare/ stressigare tider.

Vad tänker du? Vad är viktigt för dej i mötet med vården?
Hur önskar du bli bemött av din sjuksköterska?
Delge mej gärna!

Puss/ Asta

fredag 29 november 2013

Misstron mot sjukvården.

 

Överallt, bland mina vänner irl men ändå mer i bloggar och på facebook, läser jag om misstron och missnöjet som finns mot vården. Ingenting är minsann bra. Alla är klåpare.
För oss som arbetar inom vården och sliter på i stort sätt varenda jävla arbetspass, knappt hinner äta och får jobba över snudd på jämt kan det kännas som en käftsmäll och en personlig förolämpning.

Men om vi tittar lite på det där missnöjet mer detaljerat och försöker förstå vad de säger utan att gå i försvar...
Jag är inte på något sätt sjukvårdspolitiker och det finns massor av kunskap jag inte besitter men några enkla saker förstår jag. Det handlar om tillgänglighet, förtroende, närvaro och att kedjor fungerar.

Jag har begränsad erfarenhet som patient och en hel del erfarenhet som Sjusköterska och jag kan inse att det finns ett å annat som inte fungerar. Småsaker som blir stora i sammanhangen.
Remisser som inte når fram, provsvar som aldrig meddelas, personal som har för kort om tid, patienter som hela tiden får träffa nya läkare, läkare som hela tiden får träffa nya patienter, oklart vem som håller i ansvaret osv.

Mina förslag är enkla.

Bygg ut primärvården och ge läkarna där förutsättningar att arbeta.
Jag tycker inte om alla dessa privata initiativ, inte för att de är sämre utan för att de är orättvisa, men det är en annan fråga.
Ge läkarna på vårdcentralerna tid att samtala med patienterna och lära känna dem.
Lyssna på patienten men ha även modet att stå för det medicinska kunnandet att sätta ner foten för ständiga krav på nya undersökningar och prover som frustrerade patienter kan tänkas begära. En patient som är trygg med att deras läkare är både kunnig och bryr sej om dem blir tryggare och söker inte vård på olika instanser.
Öka vårdcentralernas tillgänglighet så de kan ta emot patienterna på ett bättre sätt och så att de sjuka inte uppmuntras att söka akuten för icke akuta tillstånd.

Ge kommunsjuksköterskan ökade befogenhet och tätare kontakt med ansvarig läkare så fler sjukdomstillstånd hos äldre kan skötas ute i kommunerna, i patienternas privata hem eller på boenden.
Ingen dement gammal människa borde behöva komma in till slutenvården för lite dropp eller några dagars intravenös antibiotikabehandling.

Genomför brytpunktsamtal mellan patient och/ eller anhöriga och läkare.
Besluta var vårdnivån bör ligga för gamla människor. Det är inte alltid i en 94 årings intresse att flänga fram å tillbaka till sjukhus för att kroppen börjar ge upp.

Ge sjukvårdspersonal tid att utföra sina arbetsuppgifter med reflektion.
Om en Läkare/ Sjuksköterska inte har femtielva saker de ska göra på samma kvart är risken mindre att saker å ting glöms bort eller struntas i.
Ge oss tillbaka vår förutsättning att faktiskt bedriva god vård.

Ställ människor till svars. Själv frågar jag alltid i kontakt med vården "å ditt namn var?", det är svårare att strunta i något som är överenskommet om det finns ett namn.

Otrygga patienter som inte känner sej lyssnade på och sedda är utöver det personliga lidandet kostsamma för sjukvården, det vet alla som arbetar där, vissa patienter kommer alltid tillbaka.
Pengar som investeras i att patienten skall känna sej trygg och lyssnad på är därför alltid väl investerade.
Det kan omöjligt vara så i en välfärdsstat att man måste vara frisk för att vara sjuk. 

Puss/ Asta

fredag 1 mars 2013

Jag är så jäkla arg!

 

Jag är så arg!
Jag känner det i hela kroppen.
Ursinnig!
Galen på politiker som inte förstår och som inte är ärliga mot sin befolkning!

Ja, jag talar om mitt jobb.
Om mitt jobb och om ursinnet som bara tycks tillta medan jag är ledig.
Samtidigt är det svårt, jag... vi... har ingen riktig motståndare.
Om jag arbetat för ett företag där de anställda behandlades som vi gör hade jag varit tokig på min arbetsgivare.
Nu är det där med "chef" och motpart mycket mer diffust.
Min chef, alltså min närmaste chef, är en underbar människa.
Hon är empatisk och hjälpsam.
Hon försöker alltid vara smidig om man behöver byta pass eller vara ledig.
Hon försöker så gott hon kan att sätta in extraresurser och fylla luckor.
Hon är så gott som alltid nåbar, även hemifrån.
Min högsta chef. Chefen för hela sjukhuset... ja, inte heller han har något egentligt mandat.
Alla har de sina budgetar att hålla sej till. Alla är de fast i snaran att det inte får kosta mer pengar.
Alltså riktar sej min ilska mot politikerna.
Mot dem som fördelar pengar och de som ger oss våra uppdrag.
Vad vi skall klara av.

Sjuka människor måste tas om hand.
Svårt sjuka människor kräver inneliggande vård.
Den enskilda läkaren kan inte ignorera detta.
Så klart!
Å när läkaren väl bestämt att patienten kräver inneliggande vård är det vårdmottagningarnas ansvar att bereda plats för de här patienterna, vilket resulterar i ständiga överbeläggningar.
Så här års florerar smittorna.
Vinterkräksjuka och influensa far hårt fram med gamla redan svaga människor.
De kan inte ligga tillsammans med ickesmittade patienter.
Så man flyttar patienter.
Runt på avdelningen, till andra avdelningar, ibland till andra sjukhus.
Patienter skrivs ut lite för fort.
Det väcker rädsla hos patienten, frustration och ilska hos anhöriga och resulterar i att patienten snart är tillbaka igen.
Alla flyttningar, alla återinläggningar kräver extra arbete och tid av personalen.
Patienter ligger i utrymmen icke avsedda för patienter.
I korridorer, i behandlingsrum, i vilorum.
Det skapar en osäker patientvård.
Merjobb för personalen.
Fler vårdrelaterade infektioner.

Allt mer skall göras med allt fler.
För att det går.
Går att operera 85 åringar, går att sätta 80 åringar i dialys.
Å den åldrande befolkningen ökar allt mer, blir allt mer vårdkrävande.
Men fler vårdplatser finns det inte pengar till
Mer personal går inte att budgetera.
Inga tjänster åtminstone.
Istället släcker man bränder.
Tar in den fasta personalen på mängder med extrapass, byter och trixar, betalar dyrt för bemanningsföretag, går kort, kämpar på, biter ihop.
Tills personal går sönder.
Människor i sina bästa år. Fortfarande "unga" med 20-25-30 år kvar av ett yrkesliv.
Det är inte bara jag. Det är massor av människor. Massor.
Å andra jobbar på. Med sina sömnproblem. Med sin magkatarr. Med sin gråtmildhet och inre stress. Ännu en stund.
Då tas nästa kull in.
Nya friska krafter. I den mån de finns. I den mån de inte bytt yrke eller jobbar i Norge.

Politikerna står där.
Med sina flosker. Om att "det varit en tid där det varit extra ansträngt."
Extra ansträngt?
Alla yrkeskategorier klarar av att ha det "extra ansträngt" under en kort tid.
Men inte månad in å månad ut.
De står där. Lovar medborgarna en god och säker vård.
Kommer med dumma garantier om att ingen ska behöva vänta längre än si eller så länge.
"Nej nej, vården är inte farlig. Nej nej, det är så säkert och proffsigt så. Nej nej, några andra indikationer har de verkligen inte fått!"
Inte?!
Inte?! Vill jag skrika dem helt rasande i ansiktet.

Så vad ska de stackars politikerna göra då? tänker kanske ni.
Eller inte.
Ja, JAG är inte politiker. Jag är en stackars pinsamt betald sjuksköterska.
Men till och med jag kan ju se att man måste arbeta på kort och lång sikt.
In med akuta lösningar nu. Bind upp mer personal. Annonsera ut fler tjänster.
Ge vettigt betalt.
Öppna upp fler vårdplatser. Bemanna även dem.
Samarbeta mot kommunen så att fler människor kan vårdas där.
Så att gamla människor med enklare infektioner kan vårdas i hemmet eller på sina boenden. Få dropp och intravenös antibiotika där.
Så att de inte ens behöver söka akuten.
Det är bättre för alla, inte minst gamla människor.
Arbeta med utvecklingsarbeten på avdelningarna för ett bättre omhändertagande.
Men all utveckling kräver tid, ork, engagemang.
Den finns inte hos en personal som inte hinner ta ut sin rast eller vet att hon inte kommer att kunna gå hem på den här sidan midnatt.

Jag har inte varit på min arbetsplats på över en månad men jag talar ju med kollegor. I telefon eller via sms. Jag läser facebook och ser deras statusuppdateringar.
Deras tappra inställning om att "kämpa på", "hålla ihop", "åtminstone få skratta" gör mej ömsom rörd, ömsom irriterad.
Det RÄCKER ta me fan nu.
Det är inte VI som ska fixa det här längre!
Man KAN INTE effektivisera och spara hur mycket som helst utan att patienter och personal kommer i kläm.
JAG vill i alla fall inte vara kvar i mitt yrke som jag egentligen är oerhört stolt över under de premisserna.
Å visst "jag kan gå då"... det kan jag. Men vad hjälper det?
Vem räddar jag mer än mej själv?
Vi måste sluta vara så förbannat duktiga och lojala och börja kräva en förändring.
NU!

/ Asta

Ps. Ja, jag är helt nykter. Men kanske borde man inte skriva blogginlägg med allt för mycket adrenalin i blodet heller.

söndag 10 februari 2013

För 28 000 kr så kan vi diskutera

 

Varför blev jag sjuksköterska?
Jag började läsa på Komvux för att jag ville bli "nåt."
För att jag ville ha en chans till ett arbete och till en lön.
Först när jag väl pluggade där började jag fundera på tre yrken som låg långt ifrån varann men som jag fann spännande.
Stadsvetare.
Journalist.
Barnmorska.
Stadsvetare föll bort då arbetsmarknaden i princip är obefintlig, i synnerhet om du inte bor i Stockholm.
Även journalist föll på arbetsmarknaden. Det finns ungefär dubbelt så många journalister som det finns arbeten för dem.
Vården. Det är ju tryggt å bra.
Gott om jobb. Å att förlösa bebisar låter väl mysigt.

Okej, men varför blev jag sjuksköterska då och inte barnmorska?
Ja, det finns många svar på det.
Jag vande mej vid att få en lön. Jag tyckte om att "ha min plats", vara en del av en avdelning, ha kollegor som jag tyckte om.
Jag blev bekväm helt enkelt.
I början rädd för ansvaret en barnmorska har, på senare tid inte riktigt lika säker på att drömmen är kvar och inte bara något jag burit på under så lång tid.

Jag hamnade på en akutmedicinsk avdelning direkt.
Våra specialistområden var då KOL. diabetes och njursjukvård.
Efter mina första 3-4 år i yrket beslutades det om att stänga en medicinavdelning trots att medicinplatserna i huvudsak var fullbelagda redan då.
Det blev min avdelning som fick stänga och tillsammans med ungefär hälften av mina kollegor flyttade jag och njursjukvården en våning upp, till en hjärtavdelning.
Där har jag jobbat sedan dess.

Jag kan erkänna att jag är tämligen ointresserad av hjärt och njursjukvård.
Men jag har 11 års erfarenhet till sommaren och jag är självklart en erfaren sjuksköterska som lärt mej ett och annat på vägen ändå.
Jag har alltid älskat mitt yrke och varit stolt över det.
Det är ett viktigt yrke.
Ett yrke som ibland handlar om liv och död.
Potenta läkemedel. Snabba beslut.
Kräver sin kliniska blick över hur patienternas tillstånd förändras.
Det är oxå ett yrke där jag kan göra skillnad i människors liv.
Där jag får hålla en gammal rynkig hand och lyssna på de mest fascinerande historier om Sverige för länge sedan.

Jag är inte den mest tekniska sjuksköterskan.
Jag är inte den mest noggranna, den mest utvecklingsintresserade sjuksköterskan.
Men jag är duktig på bemötande.
Jag kan och jag vågar möta ångest, ilska, smärta, död, sorg.
Jag har patos nog att stå upp för patienten gentemot läkaren när det behövs.
Människor öppnar sej för mej, anförtror sej, gråter mot min axel.
Människor känner sej sedda av mej, även när jag är stressad så syns det inte på mej.
Jag är en duktig och intresserad handledare som kan få studenter att känna sej trygga å att de tillhör, som gör att de vågar fråga och försöka.
Jag är glad. Positiv.
Det är min styrka som sjuksköterska.
Min stora breda erfarenhet och mina personliga egenskaper.

Eller ja... var ska jag väl säga.
Allt det där känns som borttappat.
Jag har tappat glädjen och stoltheten.
Jag känner mej bitter på politikerna.
Bitter på att inte få nyttja min kompetens och min kunskap.
Jag å mina duktiga kollegor har förvandlats till förvarare som släcker tillfälliga eldar på vägen.
Jag och mina kollegor får ta skiten för all besvikelser som patienter och anhöriga känner. Sällan något som jag kan påverka även om jag vill.
Det växande irritation jag känner att det är den som gapar högst och hotar mest som får störst uppmärksamhet å inte den som kanske är sjukast och i störst behov av mina ansträngningar.

Well, här ska jag inte sitta å gnälla.
Är du en arbetsgivare som känner att du har behov av en kvinna i sin bästa ålder, som är klar med graviditeter och vab'ande så hör av dej.
Som sagt, 11 års erfarenhet av akutsjukvården.
Kan ett å annat om nefrologi och kardiologi.
Socialt kompetent. Trygg. Stark. Stresstålig.
Flexibel. Positiv. Nyfiken.
Arbetar gärna kvällar. Ev nätter. Jobbar gärna helger.
Absolut krav: Tid att utföra mitt arbete och att kunna upprätta en yrkesstolthet,uppskattan för min kompetens.
Lön: Kan vi diskutera. Under 28 000 kr/mån kommer inte på tal.

Puss/ Asta

lördag 6 oktober 2012

Vården är sjuk

Jag har arbetat som Sjuksköterska i dryga 10 år. Samtliga år på en akutvårdsavdelning inom medicin.
Jag har sett hur vården på denna tid har förändrats.
Platserna har blivit färre, patienterna fler, människorna vi vårdar sjukare och vården mer avancerad.
Allt mer skall göras för allt mindre pengar och lojal landstingspersonal springer fortare å fortare.
Som speedade hamstrar i sina hjul.
Självklart ökar det riskerna för felbehandlingar. För misstag. För spridning av vårdrelaterade infektioner.
Självklart drabbas patienten och patientsäkerheten, oavsett vad politikerna än säger och lovar.

Om detta har jag skrivit många gånger.
Jag har inga svårigheter att klart se och reflektera kring vad de krympande resurserna och de växande kraven gör med patienterna och med oss som vårdar.
Vad som är svårare... men nog så viktigt... är att se till vår egen roll, vårt eget ansvar när patienter inte får den hjälp eller det stöd de har rätt till att få.

Relativt ofta hör jag vänner och bekanta tala om dåliga erfarenheter kring möten med vården.
Jag möter patienter näst intill dagligen som är ledsna, arga och besvikna.
Ibland blir det i form av ilska riktad mot mej, ibland i en allmän uppgivenhet.
Jag har själv inte allt för många erfarenheter av att vara patient eller anhörig till någon sjuk.
Inte jämförelsevis i alla fall, men så klart har det hänt.
Jag har då ofta upplevt att kuggarna liksom inte går i varandra.
Saker och ting missas. Remisser når aldrig fram. Doktorn är oengagerad. Symtom tas inte på allvar.
Utlovade kallelser kommer inte. Recept som skall skrivas glöms bort. Uppföljningar sker inte.
Osv. Osv. Osv.

Självklart skapar det frustration hos den enskilda människan. Som har ont eller "känner sej sjuk" eller som har en anhörig som gör det och ingen tar en på allvar.
Utredningar som stannar upp, läkare som aldrig ringer eller går att nås.
Symtom som faktiskt skulle kunna vara något farligt förblir outredda och ingen bryr sej.
Vad beror sånt på?
Allt går inte att skylla på pengar.
En kollega till mej hade en anhörig inlagd på ett annat sjukhus där det flöt bättre än hos oss.
Där läkaren ringde upp, brydde sej om, där det fanns ett annat engagemang.
Då måste det handla om någon form av kultur.
Jag skall inte säga att det ALLTID är läkarna som felar, och i synnerhet inte ALLA läkare, men det sker så gott som dagligdags att jag får "dadda doktorer", tjata på dem om att patienter faktiskt behöver det där samtalet, den där informationen, det där receptet och de säger "ja ja" och sen glöms det bort eller struntas i ändå och de går hem för dagen.
Gissa vem som får ta emot patienten och anhörigas ilska och frustration då?!
Ja inte är det doktorn med den hiskliga månadslönen inte...
Han har gått hem för dagen.
Kvar finns bara jag...

Men nej, tyvärr är det inte bara läkare som brister.
Det är sjuksköterskor, undersköterskor, läkarsekreterare och system också.
Utlovade och självklara saker blir inte gjorda.
Något annat kommer uppenbarligen i vägen.
Det har bara delvis med ekonomi och arbetsbelastning att göra tror jag.
Det måste ha med system som inte klickar att göra och med mentalitet hos de som arbetar där också.
Det är något vi alla inom vården måste granska hos oss själva.
Som patient får man ibland vara jäkligt tjatig, besvärlig och "på" för att få sina rättigheter tillgodosedda.
"Man måste vara frisk för att få lov att vara sjuk"... det ligger mycket i det där.
Det är inte klokt att det ska vara så.
Jag kan bara uppmana dej som orkar att vara ihärdig. Att fråga vem du talar med, skapa personligt ansvar.
Att anmäla till patientnämnden, att skriva insändare, kontakta tidningarna, höra av dej till avdelningschefer med dina synpunkter.
Allt går inte att bota, allt kan man inte utreda. Men alla har rätt att få klara och tydliga besked!

Puss/ Asta

fredag 13 juli 2012

Med uppdrag att ta skit.

Tänkte skriva ett inlägg om något som vårdpersonal inte vädrar särskilt ofta annat än internt
Missnöjda och/ eller elaka patienter och kanske i synnerhet anhöriga.
Av någon anledning anses det som tabu att "gnälla" över det.
Man ska...och det är vi för det mesta... vara empatisk och förstående.
Man förväntas ha överseende och vara professionell.

Jag älskar mitt jobb!
Jag är stolt över att vara sjuksköterska även om det är ett jobb som kräver extremt hög strestålighet när man som jag arbetar på en akutmedicinavdelning.
Jag minns och bär med mej från min utbilningen inställningen att vi sjuksköterksor är patientens jusrister och den som ska  bevaka deras rättigheter ochj välbefinnande och ta strid i frågor kring patienter när detta inte efterfföljs.
Jag minns oxå att vi talade mycket att patienten är alltid i underläge gentemot vårdpersonal.
Vi är främlingar han måste lämna översin oro och smärta till,vi prockar av honom hans privata å därigenom hans identitet.
Väldigt ofta frånta patienter uppgifter sm de skött i många år. Insuliner, inhalationer osv.v
Gör det åt dem.
Jag tänker verkligen ofta på det här, åtmistone någon gång per pass
Å anhörig de bärsin egen ångest över den sjuka. Över att kanske inte varit tillräckligt nära.
Brytt sej som de borde.

Jag kan ta missto ganskea väl, förjag kan förståden, beklaga hur det har blivit och försöka attfå med mej patienten till att vi tillsammans kan göra ett gott jobb.
Jag lyckas med det väldigt ofta... men det är inte det jag vill prata om.

För herre Gud så många otreliga människor det finns som utväcklat en synnerligen aggresiv inställning till vårdc´personal, som går i gång så fort de ser våra vitaklöder... för dom..  dom vet minsann vad vi går för.
Detär inte ovanligt att vi får ta emot ilskan och frustrationer från ett deceniums
"Där var de så otrevliga,där var de ikompetenta på allt, den åden lyssnade inte alls och vi bev hemskickade alldeles för fort. osv." Å då får man väl bara lyssna ut dem, beklaga dem och försöka görnytt så gott det går.
Men DOM... de missnöjda patienterna el anhöriga... blir lil väl sällan nöjd med mej heller.

På midicin är patienterna ofta rätt gamla och skruttiga.
Födda på -10och -20 talet. Gamla.
Men nej nej... det är absolut inget hinder för att vi skall följa deras minsta vink kring vilka undersökningar som bör genomföras, undersökningr som sällan är relevanta, men somnågon av deras kloka vän inom vården sagt att de skall kräva.

Annhöriga ringer. Hela tiden.
En liten gammal tant kan ha 5 syskon... och nån samordning kan  de inte åstakomma utna då ringer de någon el några gånger per dag... allesammans... och vill höra om det sista.
Hur mamma ätit, druckit, bajsat, suttit uppe, haft ont, fått lov att dusha.
All denna telefontid å upprepning tar oändligt med tid i anspråk. Å jag förväntass mitt i all stress med mina svårt sjuka patienter ta mej denna tiden.Om å om å om igen. Alltid lika trevlig och tillmötesgående.

Jag vet inte vad det är med anhöriga. Tappar de allt fokus på livet runt omkring, tappar de sitt sinne för sunt förnuft.
En delär fullfjädrade tigrar vars hela liv verkar gå ut på att bevaka sina rättiheter å att med krigisk inställning gå in å stångas med vårpersonal. Det har blivit hela deras liv. Att vara arg på vården.
Sorgligt egentligen men likväl för mej i mitt jobb fruktansvärt energislukande.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är en idiot, på helt fel plats, att det här är ju under all kritik, det här borde ta med fan anmällas. Gör detdå! Go ahead!

Dessa anhöriga kan "kasta ut" en läkare de inte känner förtroende för (för att gör en annan bedömning än dem), en undersköterska köras iväg för att hon inte är svensk .
De kan bli förbannad på mej över att "mamma" fått vänta en halvtimme på sin tablett.
Bli rasande för att den anhörige inte ätit med nån reda... trots att det kanske beror på att han äv väldigt trött och inte vill, trots att aptiten kanske varit nedsatt under flera år.
En gång fick jag en sån utskällning att örat höll på att ramla av från en mamma över att hennnes dotter bara ätit smakportioner från dagens portioner. Hon var anorektiker. Hade varit i 20 år.
Hur i hundan skulle jag få henne att glatt gluffsa i sej hela portionen när jag då träffade henne för första gången. Om inte mamman lyckats på 20 år?
Anhöriga blir ofta upprörda och otrevliga för att man inte fått pappa att gå, för att pappa sover hela tiden, på att pappa har kissat i blöjan och för att pappa inte får göra 711 undersökningar.
Pappa som då alltså är kanske 85-90 år.
Har jag inte fått honom i samma form som en 23 åring så är jag komplett idiot, olämplig, så inkompetent att jag borde få sparken osv.
Det är ju så att ALL desas frustration över sjukvårdsbemötande genom åren.
Jag tilltalas ibland som "dum i huvudet" och jag har så himla stor lust att be henne svälja arlet.
Vi FÅR inte lov att vara otrevliga. Att skrika tillbaka "Jag tycker du verkar vara en riktig idiot själv."Men ingen kansk faktiskt kräva att jag ska behöva ta obegränsat med skit över saker som jag antingen inte har nåt ansvar i eller krav som jag inte kan leva upp till.
Sjukhusetsekonomi rår inte jag över och tantens ålder rår jag än mindre över.
Visst händer detattkritik är befogad, men oftast är det inte så...
Vi gör alla så gott vi kan... men allt är bra skit!
Borde inte jag ha rätt att bli bemött med respekt av kognitivt friska människor precis som jag måste visa dem det?
Å hur mycket skit ska man egentligen obfogat behöva ta på sin arbetsplats?

Gamla, sjuka människor.
Ränner inte fram stadiga på fötterna i korridorerna.
Gamla, sjuka människor, de äter sällan med glupskande aptit.
De är omotiverade och fullt upptagna med att må skit och då kan en snorkigt bemötande från dom kännas mer hanterbart än från deras anhöriga.

Å visst har vi underbara patienter och anhöriga med. Som skämmer bort oss med  choklad och som inte nog kan betona vilken fin vård vi har i sverige. Som kallar oss änglar
Det är för dem som det här arbetet är värt det...trots allt.

Puss/ Asta

måndag 25 juni 2012

Doktorer å sånt



Min äldsta dotter är nyfärdig sjuksöterska sen ett halvår tillbaka.
Mmmmm, ni hör att jag säger det med illa dold stolthet i rösten va?!
Hon bloggar oxå. Besök gärna hennes blogg och idag skriver hon om vårdens hierarkier med vakna ögon. Sånt där som en annan börjat bli lite blind för.

Visst är det som hon skriver att vården är en av de mest hieraktiska brascher som finns.
Förmodligen fullt i klass med försvaret.
Till stor del är detta en nödvändighet. Inom vården hanteras liv å död och i synnerhet i skarpt läge måste det vara självklart vem som bestämmer.
Det kan handla om titel och vad den innefattar för ansvar men även om vilken erfarenhet man besitter.
En klok färsk sjuksköterska lyssnar på en erfaren undersköterska precis som en färsking till läkare rådgör med en mer van sjuksköterska.
Den som är ny och hanterar sin bristande erfarenhet och kunskap med högmod gentemot dem som är "under i rang" hamnar snabbt i blåsväder och blir utan stöttning.

Sen finns det märkliga och helt onödiga hierarkier.
Kirurger tror att de är lite bättre än andra läkare.
Generellt är medicinläkarna mycket enklare att samarbeta med för övriga vårdkategorier.
Kardiologer tror att de är lite ballare än övriga medicinare.
En del läkare bemödar sej inte med att hälsa på undersköterskor eller städerskor.
En del undersköterskor tror å andra sidan att "de kan jäkligt mycket bättre" än yngre sjuksköterskor.
En ängslig doktor ordinerar blodtryck och puls en gång i timmen på stabila patienter eller döende gamlingar. En erfaren sjuksköterska skiter i det och tar kontroller när hon själv finner det nödvändigt.

När jag läste till sjuksköterska och senare när jag var nyfärdig så hade jag i det närmaste "läkarskräck."
Jag vet inte, jag såg på dem som några slags överintelligenta människor som skulle "avslöja" min bluff att ha lyckats ta mej igenom utbildningen utan att kunna någonting.
Jag tog åt mej när jag fick skäll över saker som jag inte rådde över eller för att jag inte hade koll på samtliga 8 patienter som jag fått ansvaret för 2 timmar innan rond.
De mumlade fram sina ordinationer, rabblade labprover som jag aldrig hört talas om å suckade tungt om jag bad dem upprepa. De hävde ur sej läkemdelsordinationer över axeln i korridoren och de lät mej veta att "sjuksköterskeutbildningen numera bara gick ut på att servera gröt och byta kissblöjor."
"Omvårdnad"
fnös de föraktfullt.

10 år senare vet jag att doktorer är helt vanliga människor. Bara lite bättre betalda än de flesta övriga.
En del är sociala, ödmjuka och trevliga. Andra otrevliga och bessersmittiga. Några flirtiga. Andra humorlösa. Några väldigt skickliga. Andra... inte lika skickliga.
Talar de obefogat otrevligt till mej svarar jag med samma mynt. Ger de mej skyllen för nåt jag inte kan rå över säger jag det. Å skall det ordineras så kan de skriva ner sin ordination.
De är ytterst ansvariga och de har betalt för det.
Jag har en egen högskoleutbildning och en egen profession och jag är inte filkand i "doktors assistans."
Puss/ Asta

onsdag 9 maj 2012

Att tappa bort sin själ...

När jag var student fick jag ofta patienterna att börja gråta.
Jag fick alltid beröm av handledarna för min förmåga att bemöta. Jag var kanske si å så på att ta blodtryck, osäker på att sätta nålar, initiativlös på förslag till åtgärder... men jag var duktig på att lyssna på människor. På att inge förtroende å och att få patienter att känna sej sedda. Förstådda.
Å så grät de. Och jag lyssnade, satt kvar, strök ryggar.

Idag berättade en ny kollega för mej att hon inte trivdes på vår avdelning.
Att hon inte tyckte det var roligt att gå till jobbet.
"Varför undrade jag" förstås.
Jo för stressen. För att allt bara handlar om att få hem patienterna, ut med gamla människor... skit samma till vad...för sängplatserna behövs ständigt till någon som är ändå sjukare, behöver dem ännu mer.
"Det är inte så jag vill jobba" sa hon. "Det är inte vad jag kallar vårdande."

Jag blev ledsen.
Så klart för hennes skull. Hon som redan fått gå ner till 70% för att heltid knäckte henne.
Hon som kände att detta inte vad det hon vad kallad att göra.
Men jag blev oxå sorgsen för min egen skull. För att jag nästan upphört att känna så.
Ledsen över att höra mitt svar till henne "Då ska du sluta här, söka nåt annat där du får utlopp för din vilja att vårda så det känns rätt i hjärtat, stanna inte här för om 10 år är du som jag."Som mej.

Vi har det tokstressigt på medicin.
Vi bedriver effektiv, kostadsbesparande vård.
Vi har låga löner, gles personalbemanning och stora patientgrupper.
Vi hinner... oftast... bara det vi absolut måste hinna.
Vi tvingas be patienter som vill vända sej men inte kan själva att vänta.
Vi upptäcker blöjor som varit våta i evigheter.
Vi sprider vårdrelaterade sjukdomar. Blir försinkade i vår medicinutdelning.
Å vi hinner väldigt sällan hålla någons hand.
Det värsta är, att även när jag HAR tid, så har lixom känslan för yrket, för allt som jag skulle kunna göra försvunnit. Då hänger jag i personalrummet eller framför en journal.
Inte jämt... men för ofta.
Ikväll var en sån kväll när jag faktiskt hade tid. Efter samtalet med min kollega så satte jag mej ner en stund hos varje patient. Hjälpte till med lite nyponsoppa, stoppade om täcket och masserade axlar.
Smorde ben och samtalade med en av våra yngre patienter.
Som...plötsligt...började gråta.
Det var fina tårar, lättnadens tårar. Jag bara satt där och strök hans hand.Gladde mej och fick tårar i ögonen jag med.

Så lite behövs för att man ändå ska känna tacksamhet över sitt yrke. Stolhet över sitt kall.
Så lite behövs för att arbetet pånytt ska kännas stimulerande och meningsfullt.
Jag ska försöka att inte tappa bort det igen.
Tappa bort min själ.

Puss/ Asta