Tung dag

 

Bilden: Min pappa, ack så ung... knappt äldre än vad min son är... och lillebror.

Den 15:e maj. Ett speciellt datum. Ett tungt datum, så oxå i år.
Min lillebror fyller år idag, just i år 41.
Jag undrar varje år om det är hans sista.

I över halva sitt liv har han varit missbrukare.
Missbrukare av det mesta. Hasch, amfetamin och alkohol.
Lite vad han får tag på kan man säga.
Likt katten har han överlevt så många gånger när han kunde varit död.
Så mycket tokigt.
Han har druckit handsprit. Han har injicerat kaktussaft så hela armen höll på att gå i nekros på honom. Han har varit jagad av skummisar. Utsatt för mordbrand.
Han fick ett aortaanevrysm, dvs ett bråck på stora kroppspulsådern och överlevde en svår operation.
Likt kattens nio liv... men en dag tar väl även de slut tänker jag.
Jag har väntat. Fasat. I så många år att jag tappat räkningen på vad som komma skall. På att få det där samtalet.
För något halvår sedan ringde en kvinna mej kring midnatt och presenterade sej som polis i Göteborg.
"Nu" tänkte jag. "Nu kommer det."
Men då hade han bara ställt till oreda.

Jag har inte sett min bror på ett halvt liv. Det är nog snart 20 år sedan.
Då... en gång, var det tillslut ett ställningstagande att min familj och min egen sinnesfrid kom före honom. Det var ett ställningstagande mot drogerna.
"Jag vill inte ha dej i mitt liv så länge du missbrukar med allt vad det innebär, med allt du blir då."
Nu... nu är vi väl lite rädda för att ses både han å jag.
Vi har blivit fast i två skytteläger. På varsin sida vallgraven.
Å ändå vet jag, att det när som helst kan vara för sent.
Ibland ringer han.
Inte ofta, men vart annat år kanske.
Ibland är han hånfull, fördömande, hatande.
Andra gånger sentimental och sorgsen. Då gråter vi både han å jag.
Mumlar kärleksbetygelser till varandra.
Om att älska, om att alltid älska.
Om att blod är tjockt, att vi alltid kommer vara syskon.

Ganska nyligen ringde mamma mej.
Sa att min bror fått en diagnos.
Bortom drogmissbruket.
Att han hade sk högfungerande autism.
Jag vet inte mycket om sådana sjukdomar, jag har svårt att få det att gå ihop med mina minnesbilder av honom som barn.
Men trots att han var solig och populär var han VÄLDIGT mammabunden, han fick utbrott när han inte fick som han ville.
Gråtattacker som liten. Vredesutbrott där han slog sönder skåpsluckor och annat som 12-13 åring. Före drogerna.
Vi tolkade det som att han var bortskämd. Alla sa det, att mamma daltade så med honom.
Kanske var det ändå nåt redan då. Autism är man ju född med.
På nåt sätt gjorde hans diagnos mej så ledsen.
Ovanpå allt annat med honom. En diagnos han inte alls kunde rå över.
Än mindre ett val med drogerna.
Att han aldrig haft en chans till att fatta bra beslut.
Å att så många... alla utom mamma... undan för undan valt bort honom ur sina liv.
Om vi vetat?
Hade det gjort skillnad?
Hade allt han ställde till med i haschdimmorna varit lättare att stå ut med?
Tja, det känns ju... i en efterkonstruktion i alla fall... onekligen så.

Min lillebror.
Lintotten. Den glada. Som älskade mamma så. Som var allas favorit.
Jag minns honom. Jag minns den han var.
Jag minns när han cyklade snabbast av alla. När han kastade sej från tak.
Jag minns när han köpte sin första egna LP skiva. Alhaville.
"Forever young, I want to be forever young. But do you really want to live forever. Forever young."
Jag minns med vilken ömhet han bar runt på min äldsta dotter när hon var liten.
Han då i början av sitt missbruk. 14-15 år. Hur han kom till mej om kvällarna och vi åt smågodis medan han satt med babyn i sin famn.
Jag minns min lillebror.

Å jag saknar honom. Trots att han är en annan idag. Trots att min lillebror inte längre finns i den bemärkelsen.
Kärleken är evig.
Forever.
Grattis på 41 års dagen.

Puss/ Asta

Öm tå

 

Millan frågade mej en gång hur det kom sej att jag brann allra mest mot den orättvisa och de fördomar som drabbar utlandsfödda och jag kunde inte riktigt känna igen mej.
Nog för att jag brinner för den frågan och skriver om den relativt ofta här på bloggen, men kampen mot rasism är bara en av många dumheter som jag inte klarar av att sitta tyst inför.

När det kommer till droger och missbrukare så trampar man mej på en om möjligt ännu ömmare tå.
Jag kom i ett litet tjafs igår med nån karl på twitter som hävdade att ingen behövde vara fattig i Sverige för vi hade en sån utbyggd socialförsäkring. Att hemlösa i princip var det på pin kiv.
"Ja, så vida dom nu inte är missbrukare och då har man ju valt det själv."
Ehhh... har man?!

Handen upp på alla er som känner en narkoman eller en alkoholist eller en läkemedelsmissbrukare som tycker att livet är lattjolajbans?
Ingen???
Vi gör ett försök till...
Handen upp på alla er som känner någon som när hen var ung å dum och drack första ölen eller rökte på första holken sa "Jag vill bli missbrukare när jag blir stor!"
Ingen där heller???
Men DET var väl märkligt då!
KAN det verkligen vara så att människor av en eller annan anledning fastnar i skit de inte borde på grund av en massa olika faktorer där genetisk svaghet för missbruk, bristande skyddsnät, tillfälligt låga sociala el psykiska resurser kan höra till?

Missbruk är en sjukdom. Varesej du missbrukar alkohol eller narkotika.
Missbruk av narkotika leder i regel fortare till utslagning och för tidig död.
Att vara heroinist är att ha en dödlig sjukdom med mycket negativ prognos.
Vi har i detta land heroinister som är 15, 20, 25, 30, 35 år gamla.
De lider av en sjukdom som obehandlad blir deras död.
Får de behandling då?
O ja.
Får de behandling som fungerar (och är långsiktig o kostar mycket pengar)?
Betydligt mer sällan.
Är inte det vansinnigt märkligt?
I princip vilken annan dödlig sjukdom som helst behandlas med full kraft oavsett vad det kostar?
Ingen doktor säger "Nu har vi prövat dessa cellgifterna och det bet inte, jag har visserligen fler behandlingsalternativ men nu har Kalle 28 år redan haft sin chans."
Nej... in absurdum behandlas somatiska sjukdomar oavsett ålder.
Ingen läkare skulle säga "Njursvikt och i behov av transplantation? Nej det går inte, han har själv misskött sin diabetes i unga år och får skylla sej själv."
Men med missbrukare kan man uppenbarligen resonera så?!

Mannen jag tjafsade med på twitter igår tyckte inte våra hemlösa var något att tala om.
Det var ju missbrukare, psykiskt sjuka, kanske en å annan illegal invandrare.
Det var inte "vanligt folk" som frös ihjäl ute.

Puss/ Asta