När morfar försvann

Min mamma bodde hemma första tiden när jag var nyfödd.
Min morfar blev ögonblickligt förälskad i mej. Han som inte varit någon vidare bra pappa för sina egna barn, som med dem vara kärlekslös och våldsam, blev till mej den allra underbaraste morfar en liten flicka kan ha.
Mamma har berättat hur stolt han drog barnvagnen i omgivningarna. Hur han hämtade mej bara jag gnydde i min säng innan mamma hunnit jaga sömnen ur ögonen.

Sen var jag hos mina morföräldrar nästan varje helg.
Vi var i Slottsskogen och tittade på djuren, vi fikade på stan, vi gick på olika museum och vi köpte blommor till mormor varje lördag.
Allt jag pekade på fick jag och jag har fått berättat för mej hur jag förslaget sa: "Åhhh, Asta skulle så gärna vilja ha" redan när jag var mycket liten och vips så fick jag det. För morfar kunde inte neka mej någonting. Han skulle plockat ner stjärnorna åt mej om jag bara bett honom.
Det var morfar som lärde mej gå, cykla och simma.
Morfar som körde mej till simträningen flera gånger i veckan.
Morfar som insisterade på att jag skulle följa med på varje utlandsresa.
Jag minns hur han badade mej och ömt frotterade mej torr. Jag minns hur han läste sagor för mej och hur jag hade en hel låda som aldrig sinade med godis.
Jag var verkligen morfars prinsessa.

Som tonåring gled jag ifrån honom. Mormor och jag grälade mycket och han tog ohörd alltid hennes parti. Han var alltid lite rädd för mormor.
Han fann inget sätt, hittade inga vägar till att vara nära mej när jag inte längre var ett barn. Men han var oerhört mån om mej. Passade barnen, gav mej pengar, hjälpte mej med allt jag bad om och mer därtill.
Jag har aldrig haft den relationen till varken min mamma eller pappa, att jag kunnat be dem om hjälp, men med morfar kunde jag alltid det.
Ändå var det mormor och jag som kom närmare varann från tonåren och uppåt, trots att vi inte hade en enkel el grälfri relation kunde vi tala med varann på ett annat sätt.
Men jag fortsatte att vara morfars prinsessa.

Morfar blev snurrig och glömsk långt innan han blev riktigt dement.
Han berättade samma saker om å om igen, han glömde bort vad mina barn hette, han gjorde tokiga saker när han körde bil. Han var medveten om det och försökte låtsas som om det var ett skämt eller att han precis skojat.
Men successivt blev det allt värre.
Ett par år innan han dog hamnade han på hem för mormor kunde trots stort kämpande inte ha kvar honom. Han gick ut, gömde pengar, klev upp om nätterna, blev arg och bråkig.
Och han tappade allt minne. Visste inte längre vilka vi var.
Visste inte ens vem mormor var även om han ändå var lugn och trygg med henne.
De sista åren vi sågs satt han och blängde på mej, drog undan handen om jag tog den och frågade mormor om å om igen "Vem är den där kvinnan? Vilka är de där barnen?"
Han tyckte inte om att ha oss där. Min närvaro gjorde honom orolig och ilsk och trots att blodet fortsatte att fara runt i de där venerna och artärerna och trots att hjärtat slog var min morfar borta. Han som älskat mej så oerhört hela mitt liv, som alltid sett på mej med en blick som avslöjade att jag var hans största kärlek, han visste inte längre vem jag var.

När morfar dog var jag inte särskilt ledsen. Jag hade sörjt honom långt innan.
Jag saknar honom ibland men jag saknar mormor... vår stora matriark... mer.
Och jag är så oändligt tacksam över att ha fått vara någons prinsessa och hela värld.

Morfar var ateist. Men jag hoppas att morfar och mormor är tillsammans igen. Bortom molnen.

Puss/ Asta

Tror du mormor var ledsen?

Jag är i mångt och mycket uppvuxen med mina morföräldrar.
Från att jag var tretton till jag var myndig å flyttade hemifrån bodde jag där kontinuerligt.
På många sätt var de mina "riktiga" föräldrar.

Morfar var min barndoms hjälte!
Han älskade nog mej från första ögonkastet, jag har väldigt tidiga minnen från hur jag älskade honom.
Jag var min morfars prinsessa.
Ingenting fattades mej, varken i uppmärksamhet eller i saker, när jag var liten.
Han var den som lärde mej cykla och simma.
Varje helg var vi i Slottskogen eller på museum och varje helg fikade vi på café och köpte med oss blommor hem till mormor.
Så fort jag kom dit som liten stod min morfar väntandes innanför dörren och sen gick vi till min "godisgömma", en hel byrålåda som ständigt fylldes på bara åt mej.
Morfar var bra, morfar var bäst, när det gällde att vara morfar till det lilla barnet.

När jag blev tonåring och egentligen innan dess när jag kom in i puberteten så blev han förmodligen vilse.
Han visste inte vad han skulle göra med mej när jag inte längre ville titta på uppstoppade elefanter eller sälar som plaskade i en damm.
Mormor å jag rök ihop titt som tätt, dagligdags och han tog alltid hennes parti.
Tog hennes parti utan att någonsin efterfråga min version.
Jag, som hans prinsessa, kände mej djupt sviken.
Han, som min hjälte, föll jävligt tungt.

Mormor å jag.
I min barndom fanns hon i periferin. Lagade mat åt mej. Gjorde chokladpudding som jag tyckte så mycket om. Men jag åt den ihop med morfar.
I mina tonår krigade vi jämt.
Hon bemötte mej på ett sätt ingen tonåring ska bemötas.
Sa att jag var värre än hennes tre egna barn tillsammans, att jag fick henne att vilja ta livet av sej, att hon önskade att jag bara kunde försvinna.
Hon var inget vidare på en obstinat jobbig jäkla tonåring.
Även som vuxen suckade jag ofta över mormor.
Mormor som gjorde alla andras problem till sina egna, mormor som alltid fann en anledning till oro, mormor som om glada nyheter sa "Nu ja" eller "Än så länge."
Hon som var avundsjuk å bitter på alla som hade det minsta lust till livet.

Men oxå mormor som älskade mej så oerhört.
Som kallade mej "Annie", som pussade mej rakt på mun och som hade de lenaste händer, de mjukaste kinder.
Mormor som såg på mej med sån ömhet och sån kärlek.
Mormor som i allt sitt sköra, nervösa och trasiga också var samlande, stark och osviktbar.
Mormor som jag mitt i natten, hundra mil hemifrån skulle kunna bett om 100 000 å hon hade ordnat det.

Mormor som jag som vuxen lärde mej att älska så högt. Mormor som jag saknar så ofta nu.
Jag vet inte om jag tog farväl av morfar när han blev dement många år innan han dog eller om jag faktiskt tog farväl av honom i barndomen. Men jag saknar honom inte alls på samma vis.
Han var min barndoms hjälte, mormor blev mitt vuxna jags förebild.

Min äldsta dotter... som förövrigt har precis samma erfarenheter av dem... då historien upprepade sej med morfar som barndomsidol och mormor som vuxenvän frågade mej här om dagen:
"Tror du mormor var ledsen över att vi bara såg morfar när vi var små?"
Jag tror inte det.
Jag anar samma öde.
Både Noah och Ängla tycker att deras morfar är tuff, spännande och rolig.
Jag har mer fått rollen av tröst och en stilla plats att vila. Mat, sagor och lite uppfostran.
Å själv känner jag mej lugn i bröstet inför att hamna på andra plats ett tag framöver.

Min tid kommer.

Puss/ Asta

Hon

Hon var sjutton år när hon blev gravid.
"På smällen" den där oktoberkvällen när hon var på en av de första dejterna med en tre år äldre pojke.
Vart det hela skedde vet jag inte, och det spelar kanske ingen roll, men kär var hon inte.
Hon var ung och social. Hon arbetade i affär. Hon tyckte om att träffa människor och att dansa.
Så blev hon med barn!
Hennes föräldrar tog det väl som man kunde anta 1950.
Inte blev de glada precis.
De skämdes för henne, trots att de inte var speciellt religiösa, och när de hade vänner över på en drink och lite kortspel fick hon gå ut och gå. Även när hon var höggravid. Även när det var kallt.

I januari kom barnet.
En liten flicka.
Hon var allt jämt ogift och fick eget rum på BB. Ingen grattisbricka med smörgåsar och kaffe efter födseln. Även samhället ville tydligt deklarera att hon var en skam. En dålig flicka.
Kanske var det därför hon i hela sitt resterande liv var så noga med att vara ordentlig, med att fördöma allt som var syndigt.
Några månader efter att den lilla föddes gifte de sej.
Hon som var social och tyckte om att dansa.Han som var inåtvänd och bara gillade sport.
I nöd å i lust.
Tills döden skilde dem åt.

Tre barn blev det. Två flickor och en pojk.
Fattigt var det till en början. Hon var hemmafru, han arbetade på varvet.
Ingen av dem hade någon god kontakt med sina föräldrar.
Hans pappa var död, mamman var den elakaste som tänkas fanns sas det.
Hennes föräldrar umgicks de med. De blev väldigt förtjusta i framför allt den förstfödda flickan, ville till och med adoptera henne när hon väl var född.
Bitterheten bosatte sej i hennes bröst.

De fick det allt bättre ekonomiskt. Så småningom började hon förvärvsarbeta.
I början i affär, sina sista tio år innan pensionen som undersköterska på ett hem.
Mannen älskade sin kvinna.
Hon älskade inte Honom.
Men hon fann sej, så som sej bör, och hon utvecklade med tiden en stor tillgivenhet.
Kärlekslösheten gällde även barnen.
Eller nej, jag säger fel. Barnen var älskade men de förmådde inte att visa det.
När de var små fick de mycket stryk. Utförd av Honom, initierad av Henne.
De fick mycket kritik, särskilt döttrarna.
Å döttrarna upprepade sitt morsarv.
Förälskade sej tidigt och blev gravida. Lämnade hemmet som unga.

Hon hade en kärv kärlek.
Hon var kritisk. Bitter. Fördömande.
Hon bannade alla som älskade livet, som tog för sej, som blev förälskade.
Särskilt kvinnor.
Hon fostrade och styrde med en känslomässig gisslan.
Alltid kränkt, alltid övergiven, aldrig uppskattad.

Men hon var mer.
Hon var samlande, hon fanns när de hennes behövde henne, hon uttryckte kärlek.
Hon kallade mej för "Anni", hon klappade mej med de mjukaste händer på kinden, hon pussade mej rakt på mun.
Hon tog hand om sina spillror till ungar intill sin död och hon såg saker ingen gamla människa ska se, hörde ord ingen gammal människa ska höra, löste skulder ingen gammal människa ska veta om.
Hon tog hand om Honom. Även de sista åren när han var på hem och inte visste vem hon var.
Varje dag, från morgon till kväll.
Troget. Och aldrig hade de varit så kära.
När han dog, mannen som inte på något sätt varit hennes drömmars man, så rann livslusten ur henne.

Hon samlade oss alla. Hon var vår stomme.
Ty ingenting är enkelt eller ensidigt.
Hon var en människa av kött och blod, en människa så full av sina tillkortakommanden och ändå den som älskade mest.

Jag är lik henne. Lik henne i mycket.
I envisheten, i styrkan, i hjälplösheten och i kärleken.
Lik henne även till det yttre om än inte lika vacker.
Hon hade när hon dog, drygt 80 år gammal, de snyggaste ben, ett helt fast bröst (det andra var bortopererat i cancer), en generös mun, fina drag, en blick som kunde vara både mild å iskall och den mjukaste hud.

Jag saknar dej så himla mycket mormor! Jag tänker på dej varje dag!
Ingen älskade mej så som du.

/Puss Asta

"Hur har du det med Märta tankarna nu?"

Fick en kommentar i enkätinlägget där jag frågar vilka ni... mina läsare... är. Gå hemskt gärna dit och svara när ni läst klart detta inlägget. Ni finner det HÄR om ni inte orkar scrolla (se så lätt jag gör allting för er.)

"Hur har du det med tankarna om Märta nu?"
Jag blev lite rörd. Rörd därför att denna läsare förstått någonting inte många gör.
Hur oerhört speciell Märta var för mej och hur saknaden efter henne fortfarande finns kvar drygt 1,5 år efter hennes död.

Ja, hur har jag det med Märta tankarna?
Jag saknar henne fortfarande. Varenda dag pratar vi om henne här hemma. Varenda dag tänker jag på henne.
Sorgen är snällare numera, mer som en saknad. En ensamhet.
Men oxå en tacksamhet över att ha fått vandra i samma fotspår som denna mycket speciella själ i nästan åtta år.

Jag jämför tyvärr ofta Gottfrid och Märta.
Det är orättvist och fel, för de är två olika individer å går inte att jämföra.
Men det blir oundvikligen så när man har med samma ras att göra.
Vissa egenskaper å beteenden har de båda som är väldigt rastypiska.
Vakten. Humorn. Kärleken. Styrkan. "Fram-till-varje-pris-mentaliteten."
Men det mesta är olika.

Märta var ett hormon å känsloknippe. Gottfrid är stadig och stabil.
Märta kunde man aldrig riktigt veta vad hon skulle ta sej för. Gottfrid är förutsägbarheten själv.
Märta var rädd för allt. Gottfrid är inte rädd för något.
Märta var opålitlig bland folk hon inte kände. Gottfrid ignorerar dem han inte känner.
Märta älskade sin flock och den var utökad till inte bara familjen utan oxå andra släktingar och nära vänner. Gottfrid älskar i princip bara mej.
Märta var intelligent, uthållig, nyfiken. Gottfrid bryr sej om mamma, allt som kan jagas och tikar. Punkt.
Ser någonting krångligt eller svårt ut är det helt enkelt inte värt det resonerar Gotte.
Märta var mitt ankare, Gottfrid är min bäbis.
Stor kärlek till dem båda, men på olika sätt.

Märta levde "precis lagom länge" för Gottfrid.
Hon hann ge honom en grundtrygghet och en viss hundfostran.
Men hon hann inte överföra sin obefogade vaktinstinkt gentemot folk å fä på promenader och hon han inte lära honom alla hyss hon kunde.
Gottfrid är en mycket bättre hund än vad Märta var. Jag älskar honom... oändligt.
Men Märta var min själsfrände.

Ibland... rätt ofta... när jag och Gottfrid går vår vanliga runda nedför grusvägen, samma runda som jag alltid gick med Märta så springer han tre- fyra meter framför mej. Å då hör jag hur en hund går bakom.
Många gånger har jag vänt mej om blixtsnabbt för att se vem som kommer och för att kalla till mej Gotte... men ingen är där.
Ibland tänker jag att det är Märta som går där, två steg bakom mej så som hon alltid gjorde när hon levde.
Jag vill tro att hon är vår skyddsängel och att hon ser efter oss alla.
Jag måste tro på att vi ses igen.

Under tiden njuter jag av den här killen. Mannen i mitt liv. Som älskar mej tillbaka så oerhört mycket mer än vad jag förtjänar.
Det är en ära att få dela fotspår med honom med.
Hon var min själsfrände. Han är min gudasände.

Puss/ Asta

Ropen skalla...

Hej på er raringar

Intensiv lördag här på bästkusten.
Min lilla stad har haft sin första Pridefestival och SÅÅ himla lyckat det blev... och är, för det håller på ännu.
Jag och lillebror var förstås där och gick i paraden. Syskonlika, inte sant?!
Solen sken, det var mer folk än vad jag någonsin sett i min stad och alla var glada. Det enda lilla missödet var att vi (rätt snart måste jag säga till vårt försvar) upptäckte att vi stolt spatserade bakom Folkpartiets banderoll :)
Vi ökade på stegen så vi gick bakom sossarna istället.
Alla partier var förstås representerade på denna härliga folkfest som hyllade kärleken. Så som sej bör, till och med Kristdemokraterna. Men inga Sverigedemokratfanor.... märkligt nog.
Mäktigt och fantastiskt var det.
Ropen skalla, kärlek till alla!

När vi kom hem gick jag en runda med Gottfrid så han fick bada innan jag körde och hämtade upp lillebror igen och vi åkte halvvägs till världens ende för att lämna Gottfrid på sommarkollo.
Annanas som gamla Ameliabloggare kanske minns hade gulligt nog erbjudit sej att passa honom eftersom vi ska på dop imorgon.
Ångest BIG TIME att lämna bort sin lille bäbis för första gången.
Rätt fantastiskt ändå, jag har aldrig varit så kär i någon man att ett knappt dygn i sär väcker ångest.
Men det ska nog gå bra. Annanas är hundvan och införstådd med hur daddig jag är med Gotte.
Hennes prins fick "sova hos farmor", det skiljer inte mycket på våra grabbar så de tuppmätte lite.
Mycket testosteron mellan öronen i den åldern.
Jag hoppas att vi alla får sova i natt men misstänker att det blir ängsligt både här å där.
Vilken lycka att få hämta honom imorgon!

Dopet är jag strax redo för.
Sitter i detta nu och färgar i mina grå så jag kan vara en ärtig mormor imorgon i kyrkan.
Ska försöka komma i säng i rimlig tid med. Lovat stryka min sons skjorta. Han är ju bara 23 år och strykjärn är farliga grejer.

Allt fint med er?

Puss/ Asta

Hon skulle blivit nio idag

Idag skulle min ska Änglaflicka ha fyllt 9 år.
Idag borde vi ha ätit semlor och öppnat paket.
Firat världens finaste tjej.

Nu blev det inte så.
I drygt ett år har Märta varit borta.
Ibland går det bra. Ibland är saknaden fortfarande rent fysisk.
Jag vill tro att hon är med mej i en andlig form.
Jag vet inte hur jag överlevt.

Här kommer några bilder som visar lite vem hon var och hur jag alltid kommer minnas henne.
Märta mitt hjärta. Min själsfrände.
Du fattas mej.

Märta fyller 7 år.

 

Envis som synden själv. Hon visste vilket håll hon ville gå. Å vilket hon inte ville gå.


Det var hon å jag. Vi var en enhet. Märta och Asta. Asta och Märta.


Livsljutaren Märta


Tanten min


Trädgårdsarbete var hennes specialitet. Gropen hon grävde går halvvägs under altanen.


Min ledstjärna. I hennes ögon rymdes all värdens visdom.


Storasyster Märta.


Tack för allt du gav!

Puss/ mamma

Tung dag

 

Bilden: Min pappa, ack så ung... knappt äldre än vad min son är... och lillebror.

Den 15:e maj. Ett speciellt datum. Ett tungt datum, så oxå i år.
Min lillebror fyller år idag, just i år 41.
Jag undrar varje år om det är hans sista.

I över halva sitt liv har han varit missbrukare.
Missbrukare av det mesta. Hasch, amfetamin och alkohol.
Lite vad han får tag på kan man säga.
Likt katten har han överlevt så många gånger när han kunde varit död.
Så mycket tokigt.
Han har druckit handsprit. Han har injicerat kaktussaft så hela armen höll på att gå i nekros på honom. Han har varit jagad av skummisar. Utsatt för mordbrand.
Han fick ett aortaanevrysm, dvs ett bråck på stora kroppspulsådern och överlevde en svår operation.
Likt kattens nio liv... men en dag tar väl även de slut tänker jag.
Jag har väntat. Fasat. I så många år att jag tappat räkningen på vad som komma skall. På att få det där samtalet.
För något halvår sedan ringde en kvinna mej kring midnatt och presenterade sej som polis i Göteborg.
"Nu" tänkte jag. "Nu kommer det."
Men då hade han bara ställt till oreda.

Jag har inte sett min bror på ett halvt liv. Det är nog snart 20 år sedan.
Då... en gång, var det tillslut ett ställningstagande att min familj och min egen sinnesfrid kom före honom. Det var ett ställningstagande mot drogerna.
"Jag vill inte ha dej i mitt liv så länge du missbrukar med allt vad det innebär, med allt du blir då."
Nu... nu är vi väl lite rädda för att ses både han å jag.
Vi har blivit fast i två skytteläger. På varsin sida vallgraven.
Å ändå vet jag, att det när som helst kan vara för sent.
Ibland ringer han.
Inte ofta, men vart annat år kanske.
Ibland är han hånfull, fördömande, hatande.
Andra gånger sentimental och sorgsen. Då gråter vi både han å jag.
Mumlar kärleksbetygelser till varandra.
Om att älska, om att alltid älska.
Om att blod är tjockt, att vi alltid kommer vara syskon.

Ganska nyligen ringde mamma mej.
Sa att min bror fått en diagnos.
Bortom drogmissbruket.
Att han hade sk högfungerande autism.
Jag vet inte mycket om sådana sjukdomar, jag har svårt att få det att gå ihop med mina minnesbilder av honom som barn.
Men trots att han var solig och populär var han VÄLDIGT mammabunden, han fick utbrott när han inte fick som han ville.
Gråtattacker som liten. Vredesutbrott där han slog sönder skåpsluckor och annat som 12-13 åring. Före drogerna.
Vi tolkade det som att han var bortskämd. Alla sa det, att mamma daltade så med honom.
Kanske var det ändå nåt redan då. Autism är man ju född med.
På nåt sätt gjorde hans diagnos mej så ledsen.
Ovanpå allt annat med honom. En diagnos han inte alls kunde rå över.
Än mindre ett val med drogerna.
Att han aldrig haft en chans till att fatta bra beslut.
Å att så många... alla utom mamma... undan för undan valt bort honom ur sina liv.
Om vi vetat?
Hade det gjort skillnad?
Hade allt han ställde till med i haschdimmorna varit lättare att stå ut med?
Tja, det känns ju... i en efterkonstruktion i alla fall... onekligen så.

Min lillebror.
Lintotten. Den glada. Som älskade mamma så. Som var allas favorit.
Jag minns honom. Jag minns den han var.
Jag minns när han cyklade snabbast av alla. När han kastade sej från tak.
Jag minns när han köpte sin första egna LP skiva. Alhaville.
"Forever young, I want to be forever young. But do you really want to live forever. Forever young."
Jag minns med vilken ömhet han bar runt på min äldsta dotter när hon var liten.
Han då i början av sitt missbruk. 14-15 år. Hur han kom till mej om kvällarna och vi åt smågodis medan han satt med babyn i sin famn.
Jag minns min lillebror.

Å jag saknar honom. Trots att han är en annan idag. Trots att min lillebror inte längre finns i den bemärkelsen.
Kärleken är evig.
Forever.
Grattis på 41 års dagen.

Puss/ Asta

En dag som kom att handla om begravning å skolarbete

 

Phuu.
What a day.
Men äntligen är den över. Denna eländiga tisdag.

Det har varit begravning. Mormors.
Mycket känslor så klart.
Alla möjliga tankar och känslor flashade förbi där jag satt på den hårda kyrkbänken.
Kärlek till kvinnan som gjort så mycket för mej. Lättnad över att hon nu får vila.
Dåligt samvete över allt jag inte gjorde eller sa till henne. Saknad över att aldrig mer ses.
Detta aldrig, detta för alltid som jag hade... och stundtals har... problem med efter Lenas död. Efter Märtas död.
En enkel kista. Inte alls mycket blommor (en pank släkt hade hon) och en kvinnlig präst som talade så vackert.
Avskedet.
Den där fruktade stunden. Vid kistan. Då allt brister.
Så mycket tårar. Högljutt jämrande. Minis hand som tröstande höll hårt i min.
Nu är du hos morfar lilla mormor. Nu är du fri från allt det där som gjorde dej ledsen, som plågade dej.

Som alltid vid dessa tillfällen. Det känns som väl många begravningar å allt för få bröllop. Som alltid... så stolt över min familj.
Min make som jag alltid blir lite nykär i när han är så stilig i kostym. Rakryggad.
Han får en helt annan aura runt sej. Manlig. En handflata mot min rygg i kyrkgången.
Mina barn...
Så vackra, så fina. Var å en på sitt sätt.
Min stilfulla, bedårande äldsta dotter. Med bebis i magen och en fin man vid sin sida.
Min flärdfulla, eleganta Dotter nr II. Samlad och tröstande.
Sonen, stilig som pappa i kostym. Bara lite kortade och lite biffigare.
Söta Mini, hela tiden vid min sida, vid sin mormors sida.
Jag är så rysligt stolt över dem allesammans. Det är klass på mina ungar.
De är välklädda, vältaliga, skötsamma, omtänksamma om varann och om mej.
Det känns som att det syns... att trots våra skavanker är vi en hel familj som värnar om varandra, som hör ihop å älskar varandra, som innerligt kramar varann och pussar varann på munnen.
Trygga ihop. Sammanhörande.
Jag känner en väldig stolthet över det!
Jag älskar dom! Jag älskar dom å är så stolt över dem att jag går sönder!

Mormor är borta men vi finns kvar.
Jag ska bli den nya sammanhållande kvinnan för min familj, för dem jag älskar.
För barnens o deras respektive, för kommande barnbarn, för mamma, kanske oxå min knasiga, psykotiska bror.
Vi ska bygga nytt. Vi ska bygga annorlunda. Byggt på en glädje att vara tillsammans. Att trivas ihop.
Å... ja, det finns nåt hoppfullt i det oxå.
Allt, alla jag behöver, finns faktiskt här.

När vi åkte hem diskuterade vi politik högljutt och uptrissat så vi nästan blev osams. Men vi var tre kvinnor å en man i bilen så ni kan ju gissa vilka tankar kring genuspolitik, inkvoteringar,, lagstadgad delad föräldraledighet som vann? :)
"Patriarkatet vik hädan" sa jag och höll mina fingrar till ett kors framför mej.
Det var en rätt rolig åktur, enkelt sammanfattat "alla mot pappa."

Hemma har jag nu i ett par timmar suttit och hjälpt Mini med ett skolarbete om likheterna mellan den förföljelse som judarna utsattes för på -30 talet mot de reaktioner och de samtal som förs om och mot muslimer idag.
Gissa om jag kan tagga igång på den typen av arbete. Vi jobbade nonstop i flera timmar. Skrev, sökte på nätet, bläddrade i böcker.
På tal om detta googlandet. Jag lär snart fasta i den där terroristkartläggningen som staten tydligen kartlägger människor omkring. Jag söker ohälsosamt ofta så ord som "Avpiklat", "Exponerat, "rasism", "nazism", "Sverigedemokraterna, fasism...De måste tro att jag är värsta waikoot de som jobbar med att kartlägga våra tangenttryck å sökningar.

Nu. Nu känns det som hög tid att söka lite värme hos min lillprins och släcka ner dagen helt enkelt.
Hoppas eran tisdag varit bra. Jag är helt slut, jag ska lägga mej å försöka läsa en engelsk jätte bra bok (enl sonen) för lärare som han ska bli, menar han att vill jag ha upp mina engelska kunskaper är läsning av engelsk litteratur det absolut bästa.
Så...

Puss/ Asta
(En tapper kvinna.)

Hur går det efter Märta nu?

 

Det var länge sedan jag skrev någonting om Märta. Om sorgen efter henne.
En vän undrade hur det gick för mej med det... och kanske är ni fler som undrar?
Eller inte... i så fall skriver jag för mej själv.

Jag saknar henne...
Jag saknar henne rent fysiskt så himla mycket.
Mina händer saknar att ta på henne.
Mina ögon saknar att blicka in i hennes.
Min panna saknar att luta sej mot hennes muskulösa skuldra.
Mina öron saknar hennes snarkningar.
Mitt huvud saknar att få vila på hennes rumpa.
Min luft är tyngre att andas när den inte blandas med henne.
Gottfrid är mycket. Gottfrid är på många vis en stadigare, enklare hund.
Gottfrid är kärleksfull, mammig, sällskapssjuk.
Han är min Gudasände.
Men han är inte Märta.
Han är inte stor, stark, trygg, vuxen.
Han är min stora kärlek.
Men han är inte mitt ankare.

Jag saknar henne. Varje dag.
Fysiskt.
Men jag sörjer henne ingenting.
Inte alls.
Kanske är det en försvarsmekanism, men jag känner hur hon är med mej hela tiden.
Överallt... runt mej, kring mej.
Tyvärr inte på nåt övernaturligt sätt. Jag önskar att jag sett henne, hört hennes kedja skramla, hennes klor mot parketten men inget sånt.
Hennes ständiga närvaro är däremot påtaglig.
Med mej, runt mej, i mej.
Hela tiden.

Jag är så tacksam för tiden jag fick med henne.
För all hennes kärlek, för allt hon lärde mej.
För att hon tog emot Gottfrid med sånt tålamod
Jag är så tacksam över att hon var sjuk så kort tid.
Jag är så tacksam över att hon väntade med att gå till jag kunde hantera det.
Att döden kom hastigt och här hemma, precis som jag bett Gud om många gånger.
I min famn.

Hon var verkligen one of the kind.
Min ledstjärna.
Det kommer hon alltid fortsätta vara.
Vår kärlek var för stor för att brytas av något så banalt som döden.
Hon vakar över oss.

Men sakna henne (just nu så jag nästan börjar gråta igen.) Det kommer jag att göra tills jag dör. Eller tills vi möts igen.
I en annan själ.

Märta mitt hjärta, vem är väl som du? Ingen i hela världen!

Puss/ Asta