Karlavagnen leds ikväll av utmärkta Stina Wolter och ska handla om huden.
Relationen till rynkor, bristningar, tatueringar, ärr, åldrande och mer där till.
Jag började fundera på mina tankar kring min hud, kroppens största organ.
Jag har aldrig haft problem med finnar. Min hud är ganska torr och åtminstone i ansiktet en hud som sköter sej själv. Jag har bara i korta perioder pysslat med ansiktskrämer och rengöring. Jag tror inte särskilt mycket på sånt.
Rynkor får man av ärftliga faktorer, sol, rynkor och alkohol och i viss mån kosten och hur mkt fettlager man har.
Jag använder vanlig Dove tvål när jag tar bort sminket (ofta på morgonen när jag duschar) och en foundation utan ansiktskräm under.
Jag fick en hel del bristningar när jag var gravid första gången framför allt på byst och lår men de har bleknat med åren. Det som syns har jag inga problem med, jag bär dem med stolthet som minnen av vad min kropp presterat.
Några särskilt synliga ärr har jag inte.
Redan när jag var spädbarn fick jag eksem och jag har alltid haft problem med torr hud, framförallt på benen och på händerna. Sedan 6-7 år har jag eksem på mina skinkor som jag prövat allt mot men som ändå kommer tillbaka. Det försvinner aldrig helt. Och klåda är verkligen precis lika plågsamt som smärta när den är så där ihängande och intensiv.
De sista åren har huden förändrats, framför allt i ansiktet, och blivit tunnare och mer oelastisk. Jag har inte bara fått rynkor utan tunga ögonlock och hängiga kinder. Oftast stör det mej inte, jag har inga stora problem med att ha blivit äldre. Spåren i ansiktet är bevis för att jag har älskat och levt.
Jag har alltid haft väldigt smala händer men på senare år har de blivit ännu tunnare (trots att jag ökat i vikt) och de är riktigt rynkiga, ådriga och ser ut att sitta på en gammal kvinna. Alltså betydligt äldre än vad jag är.
Mina fötter är mina problembarn. Misskötta sådana.
Jag har minimalt med fotsvett, kan gå i gympaskor en hel dag utan att lukta det minsta. Tror det är det som gör dem så torra och skrovliga och så kan jag inte låta bli dem utan drar loss torra flikar och har alltid minst nåt sår under trampdynorna. Ibland tar jag tag och filar och smörjer men jag lessnar alltid och efter ett par dar är de lika hemska igen.
Jag har ett schysst pigment och blir alltid brun på sommaren.
Jag har två tatueringar, mina fjärilar på vänster arm och Märta-bäbis på ryggen.
I höst ska fjärilsarmén fyllas på med en Mio-fjäril och jag ska ha ett barnmorsketecken på min högra underarm.
Skall även sätta texten "Gud, vad du behövdes i mitt liv" ovanför Märta som en hyllning till henne och till Lasse Winnerbäck.
Älskar tatueringar.
Jag känner en ömhet till min hud som synligare än alla andra organ visar vem man är och vad livet har gjort med en.
Vad känner du för din hud?
Puss/ Asta
