Ett välbevarat lik

Som jag sagt tidigare så följer jag många... mååååånga... kroppspositiva konton på instagram och det kan jag verkligen rekommendera.
Det har gett mej så mycket kunskap, så många nya tankar, en större acceptans till mej själv men kanske framför allt en insikt över hur horribel det är att vi kvinnor lägger så oerhört mycket energi, kraft och tid på att passa in i den smala normen medan livet pågår, dagarna försvinner, tiden rinner ut.
Det är förspilld kvinnokraft och livslust som vi skulle kunna använda så oerhört mycket smartare och roligare och mer meningsfullt.
Vill du ha tips på bra konton på instagram så skriv gärna en kommentar, berätta lite om vem du är så ska jag matcha ihop dej med några av mina favoriter.

Men. Trots att det finns massor av fantastiska kroppspositiva konton så finns det väldigt få som representerar oss medelålders kvinnor. Kvinnan någonstans mellan fertilitet och ålderdom.
Inte så märkligt må hända. Vi är dåligt representerade överallt och pryder sällan några tidningsomslag. I filmer är den manliga huvudrollsinnehavaren nästan alltid gift med en tjugo år yngre kvinnor och de som ska spela "den lite äldre kvinnan" är ofta fräscha fyrtioåringar.
@notondietanymore är en av mina favoritinstagrammare. Hon råkar oxå vara den enda som är i min ålder.

Jag var ute och gick med Gottfrid nu på kvällen en långrunda.
Väldigt skönt. Folktomt (det kan ha berott på att det regnade) och gott om tid att låta tankarna vandra.
Och då funderade jag på det här med ålder och ålderstecken.
På kroppsdelar och acceptansen för dem och vilken märklig syn som råder.
Som om en kropp bara är en bra kropp när den är tjugoett. När den är fast å fin å slät. När tuttar pekar uppåt å bristningarna lyser med sin frånvaro. När allt är slätt å piffigt och orört.
Det talas hela tiden om att få tillbaka formen efter graviditeten, mota rynkorna, smörj smörj smörj. Få ungdomlig lyster, fyll i, lyft upp, skär bort.
Åt 800 kcal. Tappa 10 kg till midsommar. Bevara. Konservera.
Åtgärda och återställ.

Men en kropp är en kropp.
Den ser ut på ett sätt när den är barn. Ett när den är tonåring.
Den ser ut på ett sätt före graviditeter och på ett annat efter.
Kollagen försvinner. Spänsten minskar.
Det är inget fel. Det är tid. Det är normalt.
Det finns inte en kropp som är rätt och en som är fel.

Så här sommartid hör man ju ofta om att det är viktigt att smörja in sej med hög solskyddsfaktor för annars kan man bli rynkig!
Nää ve å fasa!
Jag erkänner, jag slarvar med solskydd och det borde jag verkligen INTE med tanke på risken för malignt melanom och sen den lite ytligare anledningen att färgen håller längre om den får grunda ordentligt.
Men rynkor?

Jag är snart 50, när jag ligger för döden och förhoppningsvis är gammal så har jag många förhoppningar om hur jag ska känna inför livet jag levt och döden som väntar men att jag ska begravas i så gott skick som möjligt, det hör verkligen inte dit!

Puss/ Asta

Vad är tant för dej?

Jag titulerar mej ofta som Tant.
Fyrtioåtta år gammal har jag rimligen levt levt mer än halva livet även om jag skulle ha turen att bli en gammal kvinna.
Jag är alltså gott å väl medelålders, det är man i ordets verkliga mening i halvlek, vilket för svenska kvinnor torde bli vid fyrtiotvå eftersom kvinnor i genomsnitt blir åttiofyra år i Sverige.
Få nyblivna fyrtioåringar jag känner är bekväma med att kalla sej medelålders.
Medelålders är snarare de i sextioårsåldern får man en känsla av men så är det alltså inte.
Och är man medelålders så borde man väl rimligen vara... tant?

Vad står tant för? Alltså, vad väcker ordet hos dej?
Jag måste erkänna att jag själv har lite problem med det.
Eller det är som med så mycket annat, det är okej så länge jag äger ordet, så länge det är jag som kallar mej själv för tant. Det är oxå okej om barn tilltalar mej så, för små barn är ju alla kvinnor över tjugo tant.
Men om andra, vuxna människor, antyder det... att jag skulle vara just tant... så kan jag känna att det skaver.

Tant används ju på så olika sätt.
Åtminstone jag lägger olika betydelse i ordet.
Det kan vara väldigt positivt. En äldre, eller åtminstone inte purung kvinna, som tar för sej, vägrar ta skit, säger ifrån, står för den hon är och det hon tror på. 
Men klangen kan även vara negativ. Någon som är tråkig, moraliserande, lite präktig så där.
Tant kan vara något man växer i med stigande ålder precis som jag resonerade i början av inlägget men tant kan även vara något man är näst intill född med när det då kommer till de där negativa egenskaperna. Trist, inskränkt, förveten och skvallrande. Vi har väl alla mött typen? Den finns i alla åldrar.
Den typen av tant hoppas jag aldrig att jag blir. Det är mer en karaktär än en ålder.

Att jag så ofta använder ordet tant om mej själv är att jag vill återerövra det.
Jag vill fylla ordet med mitt. Och min tant kan vara livsbejakande, snygg, fräck, rolig men hon ska ha det där draget av att gå sin egen väg, av styrka och av jävlar anamma.
Jag är fyrtioåtta år och ja, alltså gott å väl medelålders men jag tror att jag delvis identifierar mej äldre för att jag i hela mitt liv varit tidig och därför "hunnit med" mer än många i min ålder.
Det finns ju kvinnor som bara är fyra-fem år yngre än mej som föder barn.
Jag läste att Titiyo väntar barn å hon är femtio!
Jag har vuxna barn, herre gud min äldsta är över trettio och jag har sju barnbarn.
Nästa år, om jag fortfarande är gift och om jag fortfarande lever, firar jag silverbröllop. Där är inte så många i min ålder.
Och det är klart att det gör något med ens självbild om man identifierar sej som småbarnsmamma eller mormor/farmor.

Vad väcker ordet hos dej? Är du tant å när blev du i så fall det?

Puss/ Asta

Bild från i september. Fan vad mycket snyggare man är med lite solbränna.
Känner mej tio år äldre idag.

Slog du henne?

 

Provade en kjol två dar i rad. Sen slog jag till. På en plastkjol.
Kan vi begrunda detta en stund?
Jag äger ingen mer kjol. Jag, som går i klänning årets alla årstider, känner mej ruskigt obekväm i kjol och blir gammal på ett dåligt sätt.
Kjol kan vara skitsnyggt på andra, jag har provat hundratals å hängt tillbaka, men denna... svarta plastkjolen... kunde jag alltså inte släppa.
Provade den en snabbis igår men hängde tillbaka, när ska jag ha den lixom? och sen låg jag fan sömnlös av rädsla att stl 40 (som jag knappt fick igen) skulle ta slut.


Jag provade den igen idag å klev ut ur provrummet för att visa en myyyyycket skeptisk dotter och då stod tre affärsbiträden och mumlade hänfört.
"Såååå snygg på dej."
"Tycker ni? Tycker ni det på riktigt?" frågade jag trots att jag vet att ett "Nej för helvete" aldrig skulle vara aktuellt hur jävligt det än såg ut.

Det är då. Den yngsta av de butiksanställda (kanske 26?) säger:
"Man kan tro att denna bara är för unga men du är skitsnygg i den."
Tystnad. Den varar bara några sekunder men alla känner den.
Det var jag, dottern och tre butiksanställda som stod där och alla blev tysta.
Ålder. Att antyda att någon är gammal är i vårt land en av de värsta förolämpningarna.
Flackade med blicken. Snärtan som kläckte repliken blev högröd i ansiktet.
Den äldsta av de anställda fokuserar mej med blicken och säger "Den klär dej verkligen."


La ut bilden och beskrev händelsen kortfattat på instagram.
En kollega frågade "Slog du henne?"
På skoj så klart.
Jag svarade henne "Nej. Jag är barnmorska. Hon är i fertil ålder. Jag tänker, min tid kommer." 

Jag äger som sagt ingen kjol. Ingen innan denna. Men jag vägrar inordna mej i "hur man ska föra sej" bara för att jag inte är tjugofem längre. Ålder är ingen sjukdom å det jag trivs i det trivs jag i oavsett vad designern hade för tanke om bäraren när den skapades. Snarare är det nog så att jag som tjugofemåring inte vågat sticka ut med något så udda som denna kjol.
Min tid är nu! Vi måste sluta vara så jäkla rädda för ålder.

Puss/ Asta

Huden i mitt liv

Karlavagnen leds ikväll av utmärkta Stina Wolter och ska handla om huden.
Relationen till rynkor, bristningar, tatueringar, ärr, åldrande och mer där till.
Jag började fundera på mina tankar kring min hud, kroppens största organ.

Jag har aldrig haft problem med finnar. Min hud är ganska torr och åtminstone i ansiktet en hud som sköter sej själv. Jag har bara i korta perioder pysslat med ansiktskrämer och rengöring. Jag tror inte särskilt mycket på sånt.
Rynkor får man av ärftliga faktorer, sol, rynkor och alkohol och i viss mån kosten och hur mkt fettlager man har.
Jag använder vanlig Dove tvål när jag tar bort sminket (ofta på morgonen när jag duschar) och en foundation utan ansiktskräm under.

Jag fick en hel del bristningar när jag var gravid första gången framför allt på byst och lår men de har bleknat med åren. Det som syns har jag inga problem med, jag bär dem med stolthet som minnen av vad min kropp presterat.
Några särskilt synliga ärr har jag inte.
Redan när jag var spädbarn fick jag eksem och jag har alltid haft problem med torr hud, framförallt på benen och på händerna. Sedan 6-7 år har jag eksem på mina skinkor som jag prövat allt mot men som ändå kommer tillbaka. Det försvinner aldrig helt. Och klåda är verkligen precis lika plågsamt som smärta när den är så där ihängande och intensiv.

De sista åren har huden förändrats, framför allt i ansiktet, och blivit tunnare och mer oelastisk. Jag har inte bara fått rynkor utan tunga ögonlock och hängiga kinder. Oftast stör det mej inte, jag har inga stora problem med att ha blivit äldre. Spåren i ansiktet är bevis för att jag har älskat och levt.
Jag har alltid haft väldigt smala händer men på senare år har de blivit ännu tunnare (trots att jag ökat i vikt) och de är riktigt rynkiga, ådriga och ser ut att sitta på en gammal kvinna. Alltså betydligt äldre än vad jag är.

Mina fötter är mina problembarn. Misskötta sådana.
Jag har minimalt med fotsvett, kan gå i gympaskor en hel dag utan att lukta det minsta. Tror det är det som gör dem så torra och skrovliga och så kan jag inte låta bli dem utan drar loss torra flikar och har alltid minst nåt sår under trampdynorna. Ibland tar jag tag och filar och smörjer men jag lessnar alltid och efter ett par dar är de lika hemska igen.

Jag har ett schysst pigment och blir alltid brun på sommaren.
Jag har två tatueringar, mina fjärilar på vänster arm och Märta-bäbis på ryggen.
I höst ska fjärilsarmén fyllas på med en Mio-fjäril och jag ska ha ett barnmorsketecken på min högra underarm.
Skall även sätta texten "Gud, vad du behövdes i mitt liv" ovanför Märta som en hyllning till henne och till Lasse Winnerbäck.
Älskar tatueringar.

Jag känner en ömhet till min hud som synligare än alla andra organ visar vem man är och vad livet har gjort med en.
Vad känner du för din hud?

Puss/ Asta

Det man förlorar på gungorna. Mer om när man bör skaffa barn.

 
Att bli mamma ung el äldre tror jag har olika för och nackdelar. Forskningen säger lite olika om olika områden här. Men tycker ändå inte att man kan bortse från psykosociala och socioekonomiska aspeker när det handlar om familjers häls och lycka. Nej håller absolut med om att barn inte behöver lyx och att kärlek är det allra, allra viktigaste. Men det går ändå inte att komma ifrån att barn som växer på med låg socioekonomisk status löper ökad risk för ohälsa. Sämre tandstatus, ökad risk för många sjukdomar, fler vårdkontakter, sämre betyg, sämre förutsättningar för högskolestudier. Statistiskt sett föder de barn med lägre födelsevikt, ammar mindre och föräldrarna går oftare ifrån varandra. Tycker att det är viktigt att främja jämställdhet mellan barn. Det är delvis samhällets ansvar, med likvärdig skola, läxhjälp åt alla, inkludering osv. Men det är även individens ansvar. Sen är det såklart mkt annat som spelar in. Socialt skyddsnät, mognad, ambitioner, engagemang, arv osv osv. Men frågan om barns välbefinnande är en stor och komplicerad fråga som inte enbart kan kokas ner till kärlek. Kärlek räcker långt, men inte hela vägen. /Din Emelie.

Jag fick en spännande kommentar från min äldsta dotter som satte igång tankarna. 

Precis som jag skrev i mitt inlägg nedan så tror jag att det är väldigt olika för olika människor när i livet det är mest lämpligt att bli förälder.
Forskningen gällande detta spretar åt olika håll och jag tror att oavsett vilket lag man håller på här så kan man finna bevis för sin tes.
Det är oxå så att det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna, alltså för och nackdelar finns med att välja att bli förälder när man är ung eller gammal.

Jag tycker att varje individ ska få välja utefter egen övertygelse. Ibland väljer livet åt en och det kan bli bra det med.
I din kommentar blandar du ihop saker som jag inte per automatik tycker hör till ålder.
Tar argument som för mej snarare hör ihop med klass än ålder. Flertalet riskfaktorer du räknar upp hör ditt ett ojämlikt samhälle och fattigdom. Och det är inte bara unga människor som kan höra dit.
Lågutbildades barn löper större risk till dålig tandstatus, sämre betyg, mindre benägenhet till högskolestudier (om det sistnämnda nu kan räknas in bland nåt "ohälsosamt"), men det finns ingenting som säger att unga mammor inte skaffar sej en utbildning. Tvärtom kan barn många gånger vara en sporre till att skaffa sej ett bättre liv.
Låg ålder (tonåring) räknas som en riskfaktor för en gravid kvinna. Det gör även hög ålder. Övervikt och en hel del till.
Unga kvinnor ammar i lägre grad liksom karriärkvinnor, överviktiga kvinnor, invandrarkvinnor.
Amningen minskar i hela världen så även i Sverige medan snittåldern för att bli mamma stiger eller åtminstone ligger stadigt högt.
Småbarnstiden, de första åren, är en riskfaktor för förhållanden att gå sönder. Det gäller relationer i alla åldrar. Små barn och särskilt ett par stycken sliter på en relation med sömnbrist, förändrade mönster, mindre sex och hormoner i oordning.
Socialt skyddsnät, arv, ambitioner och engagemang har väl väldigt lite med ålder att göra?
Du förenklar problematiken tycker jag.
Den är större och mer ogreppbar än hur du beskriver den. Den handlar om samhället i stort, politiken som bedrivs och om individens mognad och förmåga till att bli en bra förälder.

Infertiliteten i samhället ÄR ett stort problem. Både på individnivå och samhällsekonomiskt.
En kvinna på trettio år har mindre chans att bli gravid på naturlig väg än en tjugoåring och talar vi om fyrtioåringar så är chansen betydligt lägre. Riskerna att få ett barn som inte är friskt ökar likaså.
Trots att vi i Sverige föder barn allt senare i livet vilket ger ökat antal foster med ffa Down syndrom så föds det inte fler barn med sjukdomen. För de aborteras bort.
Detta måste vi som samhälle prata om. Detta måste unga kvinnor som väljer att skaffa barn efter allt det där andra... utbildning, karriär, spara till pengar på banken, resa jorden runt... veta om och förhålla sej till.
Precis på samma sätt som vi måste upplysa unga människor om att Klamydia inte är någon slags förkylning bara för att man kan bota det med antibiotika, det kan ge allvarliga konsekvenser för den reproduktiva hälsan. 

Ung eller gammal eller inte alls, det måste var och en få välja själv.
Jag känner underbara sorter bland såväl tjugoåringar som fyrtioåringar.
Generaliserar vi har en äldre föräldrar mer mognad och unga mer energi.
Äldre föräldrar bättre ekonomi och yngre mer tid.
Men livet låter sej sällan generaliseras eller hur?
Som sagt, gungor och karuseller...

Puss/ Asta

Fan, så jävla gammal är jag inte.

 

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Levt som om jag vore äldre.
När jag var liten tog jag stort ansvar, hade egen nyckel kring halsen och gick hem efter skolan i ettan.
Som tolvåring levde jag som galen tonåring och innan jag var myndig hade jag barn och levde småbarnsliv. Vid tjugofem hade jag min första ålderskris.
Jag vet inte varför det varit så men jag tänker att det kanske är så nu med, jag känner mej äldre än vad jag är?

Min främsta identifikation numera är mormorsrollen.
Det är vad jag är. Mormor till Ängla och Noah. Å farmor då till Kieran men honom träffar jag ju inte ännu.
Därmed jämför jag mej med och känner släktskap med andra som har små barnbarn... fastän flertalet av dem är åtminstone tio år äldre än vad jag är.
Jag skulle ju faktiskt ha kunnat få barn för säg tio år sedan och haft fullt upp med läxläsning, fritidssysslor, föräldramöten och annat som hör dom åren till och då förmodligen inte känt mej lika medelålders.
Huden har förvisso förändrats en hel del sista åren men de grå håret har jag ju haft sedan jag var tjugofem, att jag gummat till mej i kroppen beror förmodligen på att jag unnar mej lite mycket och springer lite lite.
Senast för ett år sedan hade jag "massor av ägg kvar" vid besiktningen.

Nu har jag inga större problem med hur jag uppfattar min ålder, ingen önskan om att vara "ung." Sedan jag var... tja, kanske trettio har jag hela tiden tyckt att min bästa tid är nu. Jag kan varmt rekommendera medelåldern!
Krämporna har ännu inte kommit, jag har mer fritid än förr, upplever större intresse av män än som tjugofem-trettioåring, har ett annat lugn (även om jag alltid kommer att vara the woorying kind), en annan klokhet och en större ödmjukhet än förr. Jag väljer mina strider på ett helt annat sätt, måste inte alltid bevisa att jag har rätt som jag var besatt av som yngre.
Men det är intressant att se hur omständigheterna styr och att mönstret om att "känna sej äldre" består genom så många perioder av ens liv.
Precis som det finns dem som är tvärt om. Som aldrig blir vuxna. Som byter ut fruar hela livet å vill vara ständigt förälskade eller som skaffar barn när de är över femtio.

Å på tal om det, nu ska jag färga håret. Nu har jag övat på att ha grå utväxt länge nog.

Puss/ Asta

Jag fick en kommentar...

... från en bloggsyster (Freja.)

"Du har helt rätt i det du skriver! Vi lever i en kultur där ungt går före gammalt. Så pass att det bara för något år sedan skrevs in i diskrimineringslagen. Även om det i bland är yngre som diskrimineras är den allra största delen äldre, och då främst äldre kvinnor. Det finns till och med forskning (fast just nu har jag inte källan och ooorkar inte leta reda på den, skäms Freja) som visar att kvinnor över 50 är osynliga. På arbetsmarknaden och i samhället. Jag har märkt av det. För några år sedan väjde folk undan när jag stod och väntade på bussen, nu är det som om jag inte syns. Ungdomsgäng kan ställa sig runt mig och prata med varandra över mitt huvud som om jag inte var där... Så anonym kan ta sin kommentar och "stoppa upp..." för ålder är en viktig kulturell kod i vårt samhälle, och det ändras inte genom att en går runt och talar om för folk hur gamla de ser ut och vad det beror på! Visst vore det skönt om den ändrades, men då får en använda andra verktyg. Som att istället sluta säga att folk ser yngre ut än de är... Och du ser INTE ut att vara 50! Du är inte osynlig..."

Jag funderar över vad det beror på.
Vad det är som gör att vi hyllar ungdomen så... framför allt i västvärlden inbillar jag mej.
Under min högskoletid var jag på den intressantaste föreläsningen jag någonsin varit på. Den hette "Kulturmöten och kulturkrockar" och det var en mycket karismatisk och livserfaren kvinna som höll i den.
Trots att det är många år sedan jag hörde henne så lever hennes resonemang kvar i mej.
Hon hade varit chef för någon flyktingförläggning, arbetat på migrationsverket, levt bland indianer och även ett antal år i Iran. Hon hade vänner från jordens alla hörn och hon talade om olika kulturer och varför vi är som vi är, tänker som vi gör, handlar så som vi handlar osv.
Hon synade även den svenska kulturen och fick oss att skratta både igenkännande och generat.
Bland annat berättade hon om en nära väninna från Iran som sagt till henne nåt i den här stilen "Ni västerländska kvinnor tycker att ni är så frigjorda och ni talar om slöjans förtryck. Men vem är förtryckt? Ni är tvungna att yrkesarbeta OCH sköta ansvaret hemma. Ni måste se ut som om ni är 25 år hela livet för annars är ni ingenting värda."
Det är tänkvärt...

Överallt syns en typ av kvinna. Den unga och den smala.
Både jag och Mini reagerade sist när HM's höstkatalog kom i dagarna och kläder för stora kvinnor visades upp av en modell som var i min size. Hon drog max stl 40.
Varför då?
Finns det inga vackra lite större kvinnor?
Självklart finns det det. Jag känner flera.
I dagarna har det ju diskuterats när Salong Bernt's skämde ut sej genom att gestalta Josephine Baker med hjälp av en vit kvinna som smetat in sej i brunkräm?!
Som om inga färgade artister fanns att tillgå.
Å så detta med ålder då...
Att vara "körd" i 40-50 års åldern. Förbrukad. Osynlig.
Stina Dabrowski gick nyligen ut och sa att hon får inga jobb längre. Hon anses som för gammal. Hon är en av vår tids främsta journalister. Hon har intervjuat storheter från världens alla hörn. Men med rynkor i ansiktet så FUNKAR det bara inte längre.
Tydligen!

Vad är det som gör detta?
Är det tittarna/ konsumenterna som kräver slät hy?
Är det så viktigt för oss att programledaren är ung å smal att det går före kunnande å kompetens?
Finns det inte plats för båda i så fall?
Bland män är det ju inte så där.
GW Persson får breda ut sej. Christian Luuk är med överallt.
De är underbara men knappast unga å bildsköna.

Å faktiskt är jag inte bättre själv.
Jag fasar över att tappa mitt attraktionsvärde och bli sedd på gatan som just "tant."
Osynlig som Freja skriver.
Jag kan längta/ se fram emot andra fördelar... så som pondus och att man kan strunta i att vara så jävla polerad hela tiden men det här med att ändå bli sedd... som kvinna... är av någon anledning viktigt för mej.
Jag är inte rädd för att bli 50... för alternativet vore fruktansvärt... men jag vill bara inte vara där än. Å med det menar jag inte att det inte finns vackra 50+'are för världen är full av dem.

Puss/ Asta

Här är en av världens vackraste kvinnor. Enjoy.

"Hur firade du din 50 års dag?"

 

Scenen är ett fikarum på en medicinavdelning.
Tiden är eftermiddag och aktiviteten kaffedrickning.
Sjuksköterskor och undersköterskor sitter å samtalar om ditten och datten.
En undersköterska som imorgon fyller 49 år spekulerar i hur hon vill fira sin födelsedag nästa år, när hon fyller 50 år. Alltså halvvägs till hundra.
Vi deltar alla i diskussionen. För å nackdelen med att ha kalas kontra att resa bort.
Plötsligt tittar hon på mej och min vän Marie och säger:

"Hur gjorde ni då när ni fyllde 50, hur firade ni?!

En sekund av tystnad fylls av nervöst och en smula förorättat fniss.
Jag: Jag har inte fyllt 50.
Hon: Inte?! Hon ser väldigt förvånad ut. "Men... hur gammal är du då?"
Jag (knycker lite på nacken): 44 år.
Hon: Oj då.

Å så tittar hon på min vän Marie, även hon långt ifrån 50 och hon ser dessutom yngre ut än vad hon är:
"Men?! Har du verkligen inte heller fyllt 50?!"

Vi fnissar å skrattar å hånar henne lite över hennes klavertramp och här hade hon kunnat rädda upp situationen och skyllt på våra stora ungar eller att hon hört att jag blivit mormor men istället säger hon:

"Ja, då måste jag se väldigt omogen ut."
(Underförstått att vi ser myyyycket äldre ut än henne.)

Den här undersköterskan är ny på mitt jobb. Vi känner inte varann så bra.
Men av det jag känner så är hon en väldigt mysig, behaglig och rolig... 49 åring.
Jag vill således inte ha några hårda kommentarer om henne här.
Hon menade inget illa... det blev bara lite tokigt.
Men jag tror aldrig att jag granskat mej själv så ingående varje gång som jag passerat en spegel.
Ingående stirrat på mina rynkor. Den slappa huden under hakan och tänkt:
Femtio?! Ser jag verkligen ut som 50?!
Alltså... kanske blir man blind för sitt eget utseende? Ser sin yngre själ.
Jag minns hur min gammelmormor ibland berättade hur hon mött gamla bekanta och hur hon sa "Hon hade blivit SÅ gammal, en riktig tant" (å så var hon väldigt mycket tant själv.)
Nu menar jag inte att man är lastgammal när man är 50. Inte alls.
Men jag är närmare 40 och det ÄR en jävla skillnad.
Vid 40+ kan man fortfarande bli gravid.
Vid 50 är det dags för klimakteriet snart.

Ja ja... det var det självförtroendet det.

Puss/ Asta nyss fyllda 44 år.