Bild snodd från nätet
I dag var jag på medarbetarsamtal för första gången med min nya chef och i mitt nya yrke.
Min chef frågade mej en fråga jag verkligen uppskattade. "Vad är det egentligen som är så roligt med att förlösa?"
Oj!
Tänk om min förra chef ställt motsvarande fråga "Vad är det egentligen som är så roligt med att vara sjuksköterska." Då skulle jag... åtminstone de sista tre åren... haft väldigt svårt att svara. Jag var less på mitt tidigare yrke, det var jag.
Men nu. Oj!
Mitt yrke, att vara barnmorska, har jag bara börjat att nosa på. Jag är fortfarande och för ganska lång tid framöver, novis.
Men jag älskar det!
Och nu ska jag berätta vad jag svarade min chef och utveckla det för er...
Det roliga med att förlösa är massor men framför allt några saker.
Att följa en kvinna genom en förlossning kan vara något väldigt intimt.
Då tänker jag inte i första hand på att jag ser henne naken eller att jag vaginalundersöker henne utan mer på alla känslor som blottas.
Att föda barn är existentiellt. Många känslor väcks till liv. All smärta är komplex men födslosmärtor ännu mer.
Väldigt ofta möter jag som barnmorska en ängslig eller rädd kvinna.
En kvinna som oroar sej för smått å stort och som kan vara rädd för de första sammandragningarna eller att sätta nål exempelvis. Men under förlossningens gång får man se henne växa och klara sådant hon aldrig skulle kunna drömma om.
Att kvinnan är det starkare könet finns inga som helst tvivel om när man bevittnat ett par förlossningar!
Vad kvinnor och kvinnokroppen kan och klarar av. Det är helt otroligt!
Det roliga med att förlösa är att de gånger man hinner sitta ner hos paret så lär man ofta känna dem väldigt nära på kort tid. Situationen är naken och öppnar upp till det. Jag brukar fråga om hur länge de varit tillsammans, om deras relation och det brukar bli väldigt innerliga samtal om kärlek, relationer, tankar på föräldraskap.
Jag tycker om att lära känna mina föräldrapar på djupet och inte bara veta vad de heter och har för medicinsk bakgrund.
Samtal och möten där rollerna i de bästa fallen suddas ut en aning, där vi är kvinnor och inte bara barnmorska-patient som möts.
Lite romantiserat kan jag tänka på (och detta kanske erfarnare kollegor hånler åt... jag bjuder på det) kan jag tänka på "Utvandrarna" när Kristina i det nya landet i födslovåndor lutar sej mot Ulrika, traktens sköka i ett innerligt möte. Två kvinnor.
En som har smärtor och en som tröstar. En som lider och en som vårdar. Men två kvinnor. Låter det galet?
Det roliga(ste) med att förlösa är att man som barnmorska får vara med när två människor... ett par... möter sitt livs stora kärlek för första gången.
Vilken annan yrkeskategori har den ynnesten dagligdags men jag får det.
Får se ett barn men även föräldrar födas.
Och är det första barnet så vet jag, till skillnad från dem, att denna nya lilla individ kommer de inte bara för alltid älska mer än sej själva, de kommer också för alltid oroa sej för denna människa.
Det är omvälvande.
Det är som ett guds mirakel varje gång.
DET är det bästa med att få förlösa. Jag kan på riktigt inte tänka mej ett yrke som jag hellre skulle vilja ha.
Puss/ Asta
