Jag är 48 år fyllda. Min bästa tid är nu. Jag har insett vad som är viktigt, vad jag skall lägga ner fokus på och vad som gör mej lycklig. Jag har dumpat det där med komplex. Jag är stark, fri och klok!
Ha ha ha... host... ha ha ha.
Något av det värsta jag vet vad det gäller min person är när jag tror att jag nåt ett mål. När jag inbillar mej att jag lagt dumheter bakom mej och när jag är så där jävla skitstolt över vad jag har åstadkommit med min från början rätt uppfuckade hjärna... och så visar det sej inte stämma. Det är hundra gånger värre än hjärnspöken jag är medveten om att jag inhyser.
Jag ber i förväg om ursäkt för inlägget, blottar magen och hoppas ni inte dömer mej för hårt.
Det senaste året har jag kommit långt vad det gäller att släppa komplex jag burit hela livet och att acceptera min kropp så som det är och ser ut.
Drömmen om platt mage har ersatts med drömmar om kondition. Saknaden efter en fast byst har ersatts med önskan om starka armar. Celluliter och häng har fått minimal uppmärksamhet och ersatts med tacksamhet om att jag är frisk.
Vägen dit har varit krokig och mina segrar kommer sej av en ökad klokhet med åren men även av hårt jobb och målmedvetna val. Jag har slutat följa sidor och personer på sociala medier som får mej att känna mej ful, fet å kass och i stället fokuserat på att följa en mängd starka kvinnor från ungt till medelålders som kämpar för kroppspositivism och att alla typer av kroppar skall få synas utan att värderas.
En kropp är en kropp. Vackert så.
Inför resan till Kos vägde jag mer än vad jag brukade och jag var dessutom mindre tränad (jag säger tränad, för vältränad har jag aldrig varit.)
Och en dag, i början av semestern, säger Mini... jag minns inte påtal om vad... att
"Du har fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist."
När jag stirrar på henne. Alltså, jag lever inte i nån förnekelse , men det var så rub it in så svarar hon "Ja, men du ÄR väl tant, du är mormor å farmor flera gånger om och snart femtio!"
Och JÄVLAR vad det sved. Jävlar vad det rev varsamt uppbyggda murar mot fåfängan och jävlar vad jag inte kunde släppa det. Så jag höll in den där magen. Drog i min bikinibakdel. Hukade inför andras blickar. Som om jag vore 15½ igen.
Så barnsligt. Så dumt. Så utomordentligt fånigt men jag blev ledsen.
Jag skämdes. Jag jämförde mej om å om igen med var enda kvinna i samtliga åldrar jag mötte om jag låg på plus eller minus i knullbarhetsskalan. Pustade ut inför någon som var större, fick bekymmersrynka över slät platt hud.
Jag försökte... försökte bryta det hela tiden... och tänka på min yngre vän som snart ska dö från sina små barn och som förmodligen skulle vara jävligt tacksam över en hängröv och valkmidja.
Jag talade strängt till mej själv om å om igen men jag föll tillbaka lika många gånger.
Det tog kanske tre fyra dagar innan det ens släppte lite grann.
Ingenting är ju så föraktat som plufsiga medelålders tanter. De står längre ner på rankingen än tjocka fertila kvinnor.
Och detta ska ni veta gör ont på mer än ett sätt.
Inte bara att jag har en "tantkropp." Det gör ont för att framstegen inte är så stora som jag stoltserat över. Att det rivs så lätt. Det gör ont att jag lägger energi på något så vansinnigt banalt som yta... fortfarande... under mitt enda liv. Jag TYCKER samtidigt att det är så rasande fånigt. Patetiskt.
Jag känner att jag sviker mina döttrar. Unga kvinnor som behöver rejäla förebilder. Sviker mina kroppspositiva systrar.
Så hårt är vi präglade från vi är små. Så noga inpräntade är vi vad som duger och vad som inte gör det. Så hårda är förväntningarna att inte ens tanter kommer undan. Så förbannat lång är vägen att gå.
Tankar?
Puss/ Asta
Bild: En ung och en äldre kropp. Friska. Tänk om det räckte och resten inte värderades.
