Jag är 48 år fyllda. Min bästa tid är nu. Jag har insett vad som är viktigt, vad jag skall lägga ner fokus på och vad som gör mej lycklig. Jag har dumpat det där med komplex. Jag är stark, fri och klok!
Ha ha ha... host... ha ha ha.
Något av det värsta jag vet vad det gäller min person är när jag tror att jag nåt ett mål. När jag inbillar mej att jag lagt dumheter bakom mej och när jag är så där jävla skitstolt över vad jag har åstadkommit med min från början rätt uppfuckade hjärna... och så visar det sej inte stämma. Det är hundra gånger värre än hjärnspöken jag är medveten om att jag inhyser.
Jag ber i förväg om ursäkt för inlägget, blottar magen och hoppas ni inte dömer mej för hårt.
Det senaste året har jag kommit långt vad det gäller att släppa komplex jag burit hela livet och att acceptera min kropp så som det är och ser ut.
Drömmen om platt mage har ersatts med drömmar om kondition. Saknaden efter en fast byst har ersatts med önskan om starka armar. Celluliter och häng har fått minimal uppmärksamhet och ersatts med tacksamhet om att jag är frisk.
Vägen dit har varit krokig och mina segrar kommer sej av en ökad klokhet med åren men även av hårt jobb och målmedvetna val. Jag har slutat följa sidor och personer på sociala medier som får mej att känna mej ful, fet å kass och i stället fokuserat på att följa en mängd starka kvinnor från ungt till medelålders som kämpar för kroppspositivism och att alla typer av kroppar skall få synas utan att värderas.
En kropp är en kropp. Vackert så.
Inför resan till Kos vägde jag mer än vad jag brukade och jag var dessutom mindre tränad (jag säger tränad, för vältränad har jag aldrig varit.)
Och en dag, i början av semestern, säger Mini... jag minns inte påtal om vad... att
"Du har fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist."
När jag stirrar på henne. Alltså, jag lever inte i nån förnekelse , men det var så rub it in så svarar hon "Ja, men du ÄR väl tant, du är mormor å farmor flera gånger om och snart femtio!"
Och JÄVLAR vad det sved. Jävlar vad det rev varsamt uppbyggda murar mot fåfängan och jävlar vad jag inte kunde släppa det. Så jag höll in den där magen. Drog i min bikinibakdel. Hukade inför andras blickar. Som om jag vore 15½ igen.
Så barnsligt. Så dumt. Så utomordentligt fånigt men jag blev ledsen.
Jag skämdes. Jag jämförde mej om å om igen med var enda kvinna i samtliga åldrar jag mötte om jag låg på plus eller minus i knullbarhetsskalan. Pustade ut inför någon som var större, fick bekymmersrynka över slät platt hud.
Jag försökte... försökte bryta det hela tiden... och tänka på min yngre vän som snart ska dö från sina små barn och som förmodligen skulle vara jävligt tacksam över en hängröv och valkmidja.
Jag talade strängt till mej själv om å om igen men jag föll tillbaka lika många gånger.
Det tog kanske tre fyra dagar innan det ens släppte lite grann.
Ingenting är ju så föraktat som plufsiga medelålders tanter. De står längre ner på rankingen än tjocka fertila kvinnor.
Och detta ska ni veta gör ont på mer än ett sätt.
Inte bara att jag har en "tantkropp." Det gör ont för att framstegen inte är så stora som jag stoltserat över. Att det rivs så lätt. Det gör ont att jag lägger energi på något så vansinnigt banalt som yta... fortfarande... under mitt enda liv. Jag TYCKER samtidigt att det är så rasande fånigt. Patetiskt.
Jag känner att jag sviker mina döttrar. Unga kvinnor som behöver rejäla förebilder. Sviker mina kroppspositiva systrar.
Så hårt är vi präglade från vi är små. Så noga inpräntade är vi vad som duger och vad som inte gör det. Så hårda är förväntningarna att inte ens tanter kommer undan. Så förbannat lång är vägen att gå.
Tankar?
Puss/ Asta
Bild: En ung och en äldre kropp. Friska. Tänk om det räckte och resten inte värderades.
JAg tycker du är fantastiskt vacker! Att ha levt lämnar spår. Att vara ung är inte heller någon sinekur precis. Man måste på något sätt komma över det där med att man inte är värd något bara för att man blir äldre. Jag är 57 och har gott självförtroende och god självkänsla på de allra flesta plan. Men jag har upptäckt en sak: Det jag ser som vackert på andra, föraktar jag hos mig själv. Och jag menar verkligen att jag tycker det är vackert, att du liksom många andra som inte är purunga längre, är vackra. Min mamma är 85, jag tycker hon är fantastiskt vacker. Hennes varelse likaväl som hennes fysiska kropp. Själv är jag missnöjd mest hela tiden, med min kropp. Men en sak är säker. Du är vacker - och det är sant!! Kärlek till dig och alla oss kvinnor som vill gå och dö för att vi inte längre är unga och slätskinnade! <3
SvaraRaderaFinaste Cis. Ja varför gör vi så? Jag är lika dan och de flesta med oss tror jag. Så mycket lättare att vara klok och kärleksfull i blicken mot andra än oss själva. Kram
RaderaDu jättesnygg. Punkt
SvaraRaderaDu med hjärtat.
RaderaJag känner igen det där. Ena dagen är jag stolt över att ha kommit så långt att jag tycker att alla kroppar är vackra, inklusive min egen 50+-kropp. Ja, jag känner mig mycket mer tillfreds med min kropp nu än när jag var 25.
SvaraRaderaMen nästa dag är allt annorlunda. Jag träffade en ny man för drygt ett år sedan. Vi är jämnåriga, men han har haft mycket yngre flickvänner de senaste åren, så han är allt annat än van vid en jämnårig kvinnokropp. En av hans senaste flickvänner var 23 år, lika gammal som min svärdotter. Och jag vet att det påverkar honom. Jag märker att han spanar in min sons kompisar, i 20-årsåldern, och det gör mig galen, ledsen och arg. Inte minst för att jag själv tappar mitt surt förvärvade självförtroende. Samtidigt som jag också vet att han älskar mig. Inte för att jag har den vackraste kroppen, men för att jag är jag. Och det är ändå det viktigaste.
Jag blev så ledsen när jag läste din kommentar. Kan du inte säga hur du känner till honom? Jag tror det är "livsfarligt" att hålla sådana känslor inom sig.
RaderaOm han älskar dig, måste han också visa dig respekt, tänker jag. Men om han inte är medveten om hur du känner eller kanske inte ens medveten om att han spanar på unga tjejer, så är det ju viktigt att han får veta dig från dig! <3
Blev oxå, precis som Cis, ledsen över din kommentar. Och arg. Jäkla gris känner jag. Men Cis ha rätt, prata med honom. Kanske reflekterar han inte ens över det. Kram
RaderaFast får man inte titta och uppskatta annat än det man har? Jag känner att det är mänskligt, att man kan uppskatta mycket. Jag och min man tittar på andra kroppar än de vi har gift oss med. Och klart min man får tycka att andra kvinnor är snygga, jag tycker andra män är snygga, helst med långt hår och skägg, något som min man inte har men som jag vet att han skulle älska att ha. Det betyder ju inte att jag inte älskar honom? Och han är trygg i att jag älskar honom och jag är trygg i att han älskar mig. Så han får titta och attraheras hur mycket han vill, så länge det stannar vid att man tittar vill säga... 😊
RaderaDet är så svårt tycker jag! Tror att du kan känna igen dig i min känsla... att uppskatta sin kropp som den är och inte klanka ner på sig själv handlar inte bara om att nära den egna psykiska hälsan, utan det är även ett politiskt, feministiskt ställningstagande. Ett statement! "Här står jag och duger". Och precis som offentliga matdagböcker och eviga träningsredovisningar inte bara handlar om att "motivera dig själv" eller "inspirera", så blir även det ett statement. "Jag duger inte! Därför ska jag förändra mig själv att passa bättre in i den patriarkala mallen". Samtidigt som det självklart gör gott för hjärna, kropp och själ att träna och hålla en balanserad kost. Men det blir slitningar inom oss. Som alltid när det kommer till vad som är bra för oss kontra förmåga att nå dit, samt politik tanke kontra att bara vara människa. Vi som har döttrar har ju, som du också är inne på, ett ansvar gentemot dem! Ytterligare en börda att bära. En aspekt att ta hänsyn till. Att vara kvinna kontra mamma. Ja... vi får kämpa på helt enkelt.
SvaraRaderaPuss Emelie.
Svarade i ett nytt inlägg. Tack för dina tankar. Puss
RaderaJag tycker också att du är fin. Och jag tycker om hur du fångar dubbelheten i att vilja vara en positiv förebild och i detta att faktiskt VETA att man är både frisk och stark MEN att man dessutom kan bli så otroligt ledsen över en förlupen kommentar. Jag tycker att kommentaren i sig var lite ungdomligt respektlös. Men jag anar att den inte alls var menad att få de dimensioner som den faktiskt fick. Jag är gärna sedd som en tant - jag gillar tanter. Men det är med skräckblandad förtjusning som dina gymnasieelever hör mig kalla mig själv för tant. I deras värld är det inget att sträva efter.. Vilket är synd. För tanten äger!
SvaraRaderaKram