Jag... som så många med mej... tycker att denna vintern varit evighetslång.
Kall. Tung. Lång.
Jag känner större förhoppning och förtröstan inför den kommande våren och sommaren än vad jag gjort på många, många år.
Det känns som att "bara den är här" så blir det bra, så räcker det.
Jag har inte en massa krav i år på vad jag ska hinna och vad sommaren måste innehålla.
Jag har mer en inställning om att jag tänker ta tillvara på de små stunderna så gott det går.
Jag har sänkt mina krav. Längtar inte efter spektakulära fester eller stora ting utan mer efter att "fånga stunden där den är."
Gud, ge oss lite sol bara. Sol är det enda jag önskar mej.
Jag vet inte varför jag känner större glädje och längtan till våren/ sommaren i år?
Det är så mycket... enkla småsaker... jag vill göra ihop med mina närmaste.
Kvällsbada med Gottfrid. Grilla en korv på stranden... och vill maken som vanligt hellre hänga vid datorn så tänker inte jag sura för det utan göra det själv.
Jag har gått ner i vikt och kan ha mina klänningar.
Jag har semester i juli månad när alla andra är lediga.
Jag kommer att få ett barnbarn.
Jag har en hund som är social och som går att ta med sej överallt.
Å hur många år som helst kan det inte bli en regnig sommar.
Det känns bara... bra helt enkelt.
Tänk hur mycket man kan längta efter små små ting.
Som en grillad entrecote och ett glas vin.
Som att ligga på studsmattan i solen och läsa en bok.
Som att ha pappa å hans fru hemma och sitta i kvällssolen och prata över en sval öl.
Som att ligga på stranden och begrava tårna i den svala sanden.
Som att ta en kvällspromenad och gå med nakna fötter i vattenbrynet med sin hund.
Små små ting som jag tänker njuta utav i år.
Å i höst väntar en spännande hockeysäsong med Sveriges kanske bästa tränare.
Det väntar en Köpenhamnsresa med Lillebror och Systera Mi.
Det väntar kanske en Cypernresa med mamma å Mini.
Livet känns gott.
För andra dagen på raken känner jag mej genuint lycklig.
Puss/ Asta
