"Nej, jag har ingen åldersnoja men..."
Jag hör mej själv säga det lika ofta som rasister inleder sina rasistiska argument.
"Jag är inte rasist men..."
Jag har ingen åldersnoja.
Men... Jag kan konstatera att jag allt oftare tänker på, noterar och pratar om ålderstecken.
Ständiga bekymmersfåror i pannan, snipiga drag kring munnen, otroligt slapp hy runt ögonen på morgnarna, diverse kråksparkar kring ögonen, hängskinn(?!) på magen, betydligt mindre elasticitet i huden än bara för några år sedan.
Så gott som helt gråhårig, en massa pigmentfläckar, lättare för att gå upp i vikt (och svårare att gå ner), lite småprotester i leder då jag suttit still, värk i axlar och ryggslut.
Jag blir lättare bakfull. Det tar längre tid för mej att hämta mej efter en sen kväll. Jag är jävligt mycket mer bekväm.
Jag skiftar mellan glasögon av/ glasögon på i värsta GW Perssonstil.
Och så vidare.
Det är klart att jag noterar det.
Så ingen åldersnoja men...
En annan sak jag noterat och flera andra påpekat är att jag ständigt har projekt med att "göra om mej själv."
Jag ska äta nyttigare och sen dricka mindre och senare stuva om bland mina mediciner och sen börja springa och sluta äta kött... eller åtminstone inte fläsk.
Jag ska börja med ECO och fairtrade. Jag ska shoppa mindre, skänka mer.
Börja skriva dagbok, hänga mindre vid nätet, rensa bland mina relationer, säga ifrån, bli snällare...
Ja, trogna läsare känner säkert igen.
Ständiga renoveringar (eller misslyckade saneringar) av "Projekt Asta."
Är det bra?
Eller är det dåligt?
Jag tänker att det måste väl vara bra att försöka, försöka vara sitt bästa jag?
Ta hand om sej, leva sunt. Tänka mer medvetet etiskt.
Eller är det dåligt att inte acceptera sej själv som man är?
Är det rent av så att jag då skulle kunna lägga tid och kraft på viktigare saker?
Jag vet faktiskt inte.
Varken om om jag åldersnojar eller konstaterar.
Varken om mitt "göra om mej" är bra eller skadligt.
Vad tänker ni?
Om mej och om er själva?
Puss/ Asta
