En investering

Att skriva om någon som helst form av träning är lite förbjudet i feministiska kretsar. I alla fall i de kretsar där jag hänger. Det kan anses triggande och kroppshetsande och ja, allmänt fel.
Jag fattar det, förstår delvis kritiken.
Men...

Men, jag är femtio år. Jag har levt 2/3 av mitt liv om jag har tur och nu... nu om inte förr... är ingenting gratis längre. Tvärtom är det hög tid och i elfte timman att börja ta hand om sej om man vill att den sista tredjedelen ska bli någorlunda skaplig.
För mej handlar träning... eller det är ett för pretentiöst ord för vad jag tänker mej, rörelse är bättre... för mej handlar rörelse inte ett skit om att bli smal(are) eller snygg(are.) Det är åtminstone inte det jag VILL med min rörelse (sen kan jag ha jäkligt lätt att bli fixerad och att tappa fokus på vad som egentligen är viktigt och där får jag vakta på mej själv.)
Jag vill helt enkelt orka.
Orka fortsätta ha stora hundar.
Orka leka med mina barnbarn.
Orka leva.

Jag är i mitt livs o-form.
Ja, jag väger mer än någonsin men jag har oxå mindre muskelstyrka, sämre kondition, bejakar allt för lätt alkohol å skräpmat, är stel å osmidig och relativt ofta låg i humöret.
Jag spenderar allt för mycket tid på saker som på kvällen ger mej ånger... som att glo in i en skärm allt för många timmar. Bråka med rasister jag inte känner, tjafsa med mansgrisar jag aldrig träffat, kolla hur många som gillar mina inlägg och bilder och annat nonsens.
Kalla det åldersnoja eller vad som helst men det ger mej ångest att slösa bort så mycket liv.

Sen nån vecka tillbaka har jag levt mer aktivt. Rört på mej mer. Sprungit (läs: lunkat) flera gånger och gått rundor med Bente på det. Brytt mej mindre om sociala medier och jag märker redan stor skillnad, kanske inte på konditionen än... är fortsatt i mitt livs o-form... men på mående och inställning.
De förhatliga insomningstabletterna gör oxå sitt till. Man orkar mer och är en roligare människa om man får sova.

Jag hoppas att jag orkar hålla i det här nu. Utan att få problem med luftrören allt för snart, vilket jag får allt som oftast och som ofta är det som knäcker min ytterst sköra motivation. För trots att jag VET att det här är viktigt för mej så är jag i grunden en så genuint lat människa att allt som är det minsta tråkigt eller jobbigt kan skjutas upp till sen.

Jag kommer inte att skriva särskilt många inlägg om träning här. Kanske gör jag det någon annanstans, kanske skriver jag lite om ni vill?
Jag vill inte hetsa. Inte framkalla nån ätstörning eller viktfixering el dåligt samvete. Jag vill investera lite tid i mej själv.
Jag vill bara leva och inte bli gammal-gammal i förtid.
Bara så.

Puss/ Asta

Ett festligt inlägg

Det sista har jag börjat tänka på och frukta döden så mycket.
Vilken festlig start på ett lördagsinlägg va?
Men det är så och jag vet inte... jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det.
Egentligen fruktar jag mer att livet ska vara över än själva döden.

Kanske har det med ålder att göra, någon slags livskris över att jag kan se en ende på det här vi kallar livet. En ålderskris.
Jag tror det, för lika mycket som jag funderar på döden lika mycket funderar jag på vad jag egentligen gör av livet.
Jag är strax ett år från femtio. Om tio år är jag nästan sextio.
Hur fort gick inte de senaste tio åren?
Det sa swish och så hade de gått.
Kanske har det med att göra att människor i min omgivning har dött eller är allvarligt sjuka. Att påminnas om att alla inte blir nittio år, dör på hemmet, hjärtligt trötta på att finnas till.

Jag tänker mer och mer på döden. Varje dag.
Tänker på hur det blir när jag inte längre är kvar. Hur det ska gå för dem jag älskar, vilka barnbarnen kommer att bli, hur länge man kommer att komma ihåg mej och för vad. Jag känner någon desperation i det, att inte få vara med.
Jag önskar att jag trodde på en paradisisk fortsättning men jag gör nog inte det egentligen.
Detta livet är det enda vi får och jag har redan blåst 2/3 av det.

Jag har alltid tänkt att jag kommer att bli en gammal människa.
Att jag kommer dö av ålder när jag är närmare 90. Nu är jag inte längre lika säker.
Nåt år innan Märta dog så kände jag det, att hon var påväg bort.
Jag kan inte förklara hur men det var som om något lösgjordes och trots att hon var frisk å stark så kände jag att hon inte skulle fylla 8 år. Hon dog en dryg månad innan. Efter kort sjukdom.
Och jag tänker att det kanske är likadant nu, att döden är så närvarande och upptar så mycket av mina tankar för att det närmar sej. Att det är något slags varsel.

Tänker ni på döden? Tror ni på varsel?

Puss/ Asta

Nyårslöften och sånt

Det där med Älska dej själv och Var nöjd som du är och Sin egen bästa polare är verkligen färskvara. Något jag med åren blivit allt bättre på men som ibland faller tillbaka. Ibland som i nu. Alldeles lagom till den stora högtiden "Dags att göra om mej" som inträffar här om några dagar.
De sista åren har jag gett diffusa nyårslöften som Bli en snällare människa, våga mer, säga ja oftare. Det är svårare att utvärdera och att därmed misslyckas i än mer tydliga löften.

Senaste året har jag börjat följa en mängd kroppsaktivister på instagram. Ja Lady Dahmer har jag följt betydligt längre men då mer på bloggen. Det är befriande att se alla dessa vackra, kloka, valkiga, snygga kvinnor som är kroppspositiva och som på allvar förstått det jag bara förstår hälften av tiden, nämligen att en bra kropp är en frisk kropp.
Samtidigt följer jag Paulo Roberto och han är väl... motsatsen till relaxerad vad det gäller träning. Men nåt inom mej går igång på hans militanta uppmaningar om att investera i styrka och kondition.
Det är just det jag önskar mej... styrka och kondition... men jag vet inte om det inte egentligen är min hjärna som lägger på det filtret för så fort jag gör något som är det minsta fysiskt så kommer även tankarna på vikt och utseende.
Det är som om min hjärna hajar att sådana dumheter skulle bromsas och därför låtsas att det handlar om nåt annat. Nåt mer okej.
Men det är svårt att lura sej själv.

Idag ställde jag mej på vågen för första gången på evigheter.
Och givetvis syntes julens frosseri. Det kom upp en siffra som var högre än någonsin tidigare. Efteråt kunde jag bara med stora svårigheter klämma ner mej i ett par jeans som jag knappt använt för att de varit alldeles för stora.
Jag ska inte säga att jag är så stor att det känns i knän och leder och så där, det är fortfarande mest en estetisk grej, ja och praktisk eftersom jag nästan inte kommer i några kläder men jag vill verkligen inte väga så här mycket.
Förlossningsarbete är tungt och statiskt. Man står upp många timmar om dagen och använder sin kropp i konstiga ställningar. Jag behöver för mitt jobbs skull bli starkare.

Jag känner mej gammal och sliten. Tycker att jag har åldrats så fort.
Har inget emot att se ut som fyrtiosju, men det är rätt trist att se tio år äldre ut.
Idag hos tandläkaren skulle jag i receptionen säga mitt födelsenummer.
Hon i kassan hörde inte och sa: "Förlåt vad sa du femtio..."
Hon trodde alltså jag var född på femtiotalet!
Min mamma är född på femtiotalet!
Det där kan jag ju inte göra så mycket åt tyvärr men orken kan jag påverka.
Jag kommer inte lova X antal kilo ner eller si å så många sprungna kilometer i veckan utan fortsätter lite mer diffust...

2017 ska jag bli starkare!

Vad ska du lova/ inte lova?

Puss/ Asta

Fyrtiosex

Idag när jag var på biblioteket och pluggade kom en man i femtioårsåldern och satte sej vid mitt bord.
Efter någon minut bröt han tystnaden, nickade ner mot min bok och sa:
"Läser du till  barnmorska?"
"Ja" svarade jag å log stolt.
"Det var nu eller aldrig, eller hur tänkte du?" frågade han då.
...
Ja. Vad säger man?
Jag har tydligen gått å blivit så gammal att det är okej för rena främlingar att konstatera det.
Patriarkalt fostrad som man är skrattade jag bara till å höll med trots att jag var tämligen oroad.

För han, biblioteksmannen, träffade en punkt som ömmar emellanåt.
Den att jag börjar bli gammal. Att mina studier nu inte ses som att jag har en massa erfarenheter främst utan att jag gör ett sent karriärsbyte.
Modigt har folk påpekat många gånger.
Jag har reflekterat många gånger över att det kräver mod (och kyla å värme å självständighet å skinn på näsan å empati å...) för att vara barnmorska men innan studierna har jag inte tänkt tanken att det är modigt just det där med att läsa, med att byta väg bara för att jag är fyrtisex.
Jag har tjugo år kvar att jobba och jag har mer sett mej som mogen snarare än snart körd om ni förstår hur jag menar.

Vad skulle det inneburit om jag inte valt att läsa nu vilket ju faktiskt bara var summan av en massa tillfälligheter. Eller så slog ödet mej hårt i skallen eftersom jag inte uppfattat de mer subtila tecknen innan.
Tja. Jag skulle haft en lön istället för studiebidrag.
Jag skulle jobbat på kvar på Medicin men eftersom "min" avdelning stängde så skulle jag fått lära mej mer om hematologi och gastro... något som jag känner mej måttligt intresserad av.
Jag skulle haft ny chef och delvis nya kollegor (även om jag känner de flesta lite grann.)
Jag skulle fortsatt vara någon med pondus och som alla vet är erfaren.
Jag skulle fortsatt stångas under mina dagliga arbetspass med att det är för få platser å för många patienter.
Jag skulle förmodligen ha fortsatt pendla mellan att vara uttråkad och att vara glad över min plats.
Då och då skulle jag fortsatt vara med om de där skimrande mötena man kan ha mellan sjuksköterska och patient men jag skulle mestadels varit frustrerad å stressad.
Hade jag inte hamnat i gräl med chefen i somras så skulle jag inte ha hamnat på BB, jag skulle inte ha sökt utbildningen (igen) och om jag gjort det skulle jag förmodligen inte tackat ja.
Men nu blev det så. Fyrtiosex år fyllda.

Det här med att läsa till barnmorska är inte det lättaste jag gjort. Och då är det inte främst studierna utan snarare arbetet jag gör med mej själv som kostar på. Och jag antar att denna första termin teoretiska är "lätt" jämfört med resten.
Men det är kul. Det är jätteroligt!
Jag lär mej nya saker varenda dag. Får mängder av aha upplevelse.
Jaha, så det är såååå det funkar eller Jahaaa, så det var därför vi gjorde si eller så på BB.
Massor som jag trots fyra ungar inte haft en aning om.
Jag mår bättre. Jag är gladare, socialare, snällare, roligare för mina nära att ha å göra med.

Jag känner mej jävligt lyckligt lottad som kommer att få världens vackraste yrke.
Trots att jag är fyrtiosex.

Puss/ Asta

Är det bra eller inte?

 

"Nej, jag har ingen åldersnoja men..."
Jag hör mej själv säga det lika ofta som rasister inleder sina rasistiska argument.
"Jag är inte rasist men..." 

Jag har ingen åldersnoja.
Men... Jag kan konstatera att jag allt oftare tänker på, noterar och pratar om ålderstecken.
Ständiga bekymmersfåror i pannan, snipiga drag kring munnen, otroligt slapp hy runt ögonen på morgnarna, diverse kråksparkar kring ögonen, hängskinn(?!) på magen, betydligt mindre elasticitet i huden än bara för några år sedan. 
Så gott som helt gråhårig, en massa pigmentfläckar, lättare för att gå upp i vikt (och svårare att gå ner), lite småprotester i leder då jag suttit still, värk i axlar och ryggslut.
Jag blir lättare bakfull. Det tar längre tid för mej att hämta mej efter en sen kväll. Jag är jävligt mycket mer bekväm.
Jag skiftar mellan glasögon av/ glasögon på i värsta GW Perssonstil.
Och så vidare.
Det är klart att jag noterar det.
Så ingen åldersnoja men...


En annan sak jag noterat och flera andra påpekat är att jag ständigt har projekt med att "göra om mej själv."
Jag ska äta nyttigare och sen dricka mindre och senare stuva om bland mina mediciner och sen börja springa och sluta äta kött... eller åtminstone inte fläsk.
Jag ska börja med ECO och fairtrade. Jag ska shoppa mindre, skänka mer.
Börja skriva dagbok, hänga mindre vid nätet, rensa bland mina relationer, säga ifrån, bli snällare...
Ja, trogna läsare känner säkert igen.
Ständiga renoveringar (eller misslyckade saneringar) av "Projekt Asta."
Är det bra?
Eller är det dåligt?
Jag tänker att det måste väl vara bra att försöka, försöka vara sitt bästa jag?
Ta hand om sej, leva sunt. Tänka mer medvetet etiskt.
Eller är det dåligt att inte acceptera sej själv som man är?
Är det rent av så att jag då skulle kunna lägga tid och kraft på viktigare saker?


Jag vet faktiskt inte.
Varken om om jag åldersnojar eller konstaterar.
Varken om mitt "göra om mej" är bra eller skadligt.
Vad tänker ni?
Om mej och om er själva?


Puss/ Asta

Inte just nu

 

Efter noga övervägande och timmavis av vånda har jag beslutat mej för att låta bli.
Just nu vill säga...
Ja, jag talar förstås om håret. Om att färga det lysande rött.
Jag är egentligen en riktig tuffing när det kommer till håret. Har stort mod och väldigt liten sentimentalitet.
Men som Maria så bra skrev (som förövrigt passar lysande i rött hår) gränsen mellan att se ball ut och att föreställa en vänsterradikal bildlärare i 50 års åldern är hårfin. Lövtunn.
Det är nog mest "50" som skrämmer mej, att se ut som en rödstrumppedagog kunde vara rätt coolt.
Till mina läsare på 50+ vill jag bara säga... Nej, jag ser inte på er som "nära döden" eller som "passerade bäst före..." verkligen inte, det är bara det att JAG som är 43 helst vill se ut som 43... eller kanske ännu hellre 39 ännu ett tag.

Det är konstigt det där.
Med "fräcka grejer" (o gud, bara att använda uttycket "fräcka grejer") blir eller riskerar att bli mer patetiska än coola efter en viss ålder. Eller mer ihop med vissa ålderstecken.
När jag fantiserar om glödande rött hår tänker jag på Rihanna.
Medan jag i själva verket troligen skulle påminna mer om hon rödhättan i Bonde söker fru som dejtar kamelbonden. Lite "rökande medelålders hemtjänstassistent" med mycket kajal.
Det samma kan gälla smink, tatueringar, viss klädstil.
Hippt om det inte kombineras med en förfallen figur, djupa rynkor, platt röv och uttryck som "fräcka grejer."

För övrigt är det härligt att det är höst.
Inte bara för färgerna, krispigheten, dofterna och lugnet.
Det är härligt för att det där med utseendet inte är så jävla noga så här års och nåt halvår framåt.
Det är okej att inte raka benen eller att det tofsar ut från troskanten.
Det gör inte så mycket att kilona samlas på hög å att det svullar ut lite här å där.
Det är inte en jävel som ser det i jeans och tjocka bylsiga tröjor.
Allt blir lite mer avslappnat.
Visst kommer det en ny vår men det är gott om tid, goooooott om tid.
Det är rätt skönt.

Puss/ Asta