Presenterna jag fick på min 46:e födelsedag.

Ni kanske sitter där hemma och är förgrymmade på mej?
Förgrymmade över att ni inte fått veta vad jag fick i födelsedagspresent nu när jag nåt denna anrika ålder av 46 år.
Det blev ingen mimigris i år heller kan man väl sammanfatta det hela.

Av Syster Mi på jobbet fick jag ett par örhängen från Edelblad.
Typ dessa fast större. Jag har trånat efter par sådana länge å älskar dem förstås.

 

Av min vän Cissi fick jag ett läderarmband och ett par örhängen från  Snö of Sweden.
Hittade ingen bild på dessa.
Av maken fick jag ett presentkort på Lindex... hade i ärlighetens namn hellre tagit ett från Indiska.
Sonen gav mej en roman "Inte gå under" av Malin Hedin.





Mini med familj gav mej större inramade porträtt på Gottfrid, Märta och Noahkillen.
Helt ljuvliga, blev jätteglad och nu har jag de flesta av dem jag älskar mest på den väggen, dock inte nåt foto på fina Mini her self,

Ja, det var väl det.Kanske dyker det upp någon eftersläntrare... typ mamma, med en present.
HON kanske kommer med grisen under armen.. Skulle inte tro det men man vet aldrig.

Puss/ Asta

Att fira 45 års dagen

 

Jag fyller 45 år inom en snar framtid. Om ingenting oväntat inträffar. Om min tid i den stora boken inte är skriven.
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått reaktionen "Va?! Ska du inte fira din födelsedag?! Men du fyller ju 45 ju!"
Detta av människor som aldrig varit särskilt noggranna med födelsedagar innan.
Är det nåt magiskt med 45?
Det är ju inte ens någon slags "halvlek" för medelsnittsåldern för en kvinna i Sverige är 86 år... eller 84? Jag minns inte riktigt, hur som helst har jag redan påbörjat andra halvlek.

Det är inte det att jag inte vill fira.
Inte alls. Jag tycker det är en ynnest att få bli äldre. Min vän Lena hann inte bli 35 år.
Tänk alla somrar, vintrar, ligg, barnbarn och fantastiska middagar jag har fått njuta av bara tills nu som inte hon fick.
Å jag är inte den blygsamma typen. Hon som vill stå i skuggan och som säger "Men inte ska väl lilla jag..."
Nej, tvärt om. Jag älskar att vara i centrum. Jag älskar presenter och gärna tal.
Fram för fler tal till människor vi älskar om varför vi gör det.

Jag har bara inte planerat nåt.
Jag trodde inte min omgivning var så sugen. Å det kommer ju bli kalas ändå i sommar med lilla Ängla som skall namngivas och Noah som skall döpas.
Jag ids inte städa och fixa och laga mat och baka efterrätter för att jag fyller år.
Om ANDRA vill fixa å överraska så vore det jättetrevligt och jag är absolut på men själv... näää.

Fast barnen. "Men vi barn är väl inget jobb?!" sa sonen förnärmat.
"Att ha middag med oss barn skulle du väl kunna ha."
Jo visst, det är klart jag skulle.
Jätte gärna faktiskt.
Om de vill alltså. Om de vill fira sin gamla mamma. Eller bara komma hit å ses, käka en bit å hänga med varandra så vore det väldigt roligt.
Fast så tittar de i sina almanackor och får inte ihop det ändå.
Den ena helgen kan den men inte den andra å tvärtom.
Å plötsligt blev hon som inte tänkt på kalas kalaslös.
Så... snopet.

Puss/ Asta

Petronella från Plaskeby

 

Klockan har slagit över midnatt. Det är den 19:e november.
För 17 år sedan var det snökaos i stora delar av landet, så oxå i Halland.
Det var så mycket snö att elen slogs ut, att människor inte kunde ta sej till sina jobb, att skolor höll stängda. Snön nådde upp till fönstren på vårt hus.
Jag minns det så väl för jag hade en 1 åring här hemma och jag tänkte, "vilken tur att det inte var så här i fjol, då hade jag fått föda hemma."

Idag fyller min yngsta flicka 18 år. Hon blir myndig. Vuxen.
I mina ögon kommer hon förstås alltid vara "den lilla."
Hon föddes på Varbergs sjukhus. En dag före utsatt datum.
Hon vägde 3930 g och hade massvis av svart hår men framförallt hade hon ögon som avslöjade hennes själ. Ett hav av vishet rymdes i dom.
Hon var tänkt att heta Cordelia. Cordelia eller Moa.
Men hon var inget av det.
Hon var en annan. Jag såg det direkt.
Ett barn som skulle komma att bli glad, kavat, kärleksfull och speciellt.
Regnet smattrade mot rutorna och namnet bara kom till mej, ett namn jag aldrig tidigare tänkt på.
"Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är dags att fälla upp ditt paraply."
Petronella och ingenting annat kunde hon heta.

Min Mini. Min yngsta. Tre storasyskon.
Söt som socker. Klok som en bok. Självsäker som om hon aldrig hört talas om Jante.
Full av ödmjukhet, kärleksfull och glad.
Sån var hon. Sådan är hon.

Viljestark som liten. Vilsen som förpubertal. Å nu... en av de finaste människor jag känner.
Det säger jag inte bara för att hon är mitt barn.
Min Mini är en fantastisk ung kvinna. En kvinna med mod, rättspatos och empati.
Klokast av oss allihop. Ständigt omtänksam, rolig att vara med, spännande att dela tankar tillsammans med.
Hon gör mej stolt varenda dag.

En mammegris. Min förtrogna. Vi förstår varann bortom ord.
Min fina dotter och fina vän.
Jag saknar henne bara hon sover länge på morgnarna.
Jag saknar henne när jag är på jobbet.
Jag älskar henne.
Till månen.
Å tillbaka igen.

Grattis på födelsedagen min skatt.

Puss/ Asta