En tants bekännelser

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Alltid sett äldre ut.
Jag har aldrig, inte en gång fått visa leg på Bolaget, inte ens de gånger jag handlade innan jag fyllde tjugo.
Jag vet inte exakt när den egenskapen går från att vara positiv till negativ.
Inte så att jag precis gråter mej till sömns men det är inget jag stoltserar med att "folk tror jag är äldre än vad jag är."

Jag är 45 år, om ingenting oförutsett händer (vilket det ju gör hela tiden), så har jag levt halva livet.
Jag är alltså medelålders och det är ålderdomen jag har framför mej.
Lätt att säga med ett litet förskrämt skratt nu men det är sant.
Jag är i praktiken inte längre en fertil kvinna och inom kort så kommer jag inte heller vara det i teorin.
Jag har sett på kvinnliga släktingar och äldre kollegor vad menopaus gör med kvinnor.
Lynnigt humör, torra slemhinnor, vallningar och depressioner.
Jag är faktiskt mer rädd för övergångsåldern än själva ålderdomen och jag tänker ICKE dra mej för att käka östrogen om kroppen så kräver.

Jag har skojat länge om att jag är tant. Min yngsta dotter som inte fyllt 20 brukar säga att hon är som en rask åttioåring som gillar att gå i bekväma kläder, tycker att alkoholpåverkade människor är tröttsamma och mest tänker på hur hon ska ta sej hem om det vankas festligheter.
Jag är likadan, föredrar alla dagar i veckan att lulla runt hemma framför att vara på krogen, uppskattar klämkäcka låtar och tycker att "På spåret" är ett himla trevligt program.
Så jag har kallat mej tant. Länge.
Men den sista tiden har jag börjat märka förändringar. Kanske framför allt på hur andra människor betraktar mej.
Jag känner mej fortfarande hemma med och samma som mina kollegor strax under trettio men jag märker att dom inte ser på mej på samma vis.
Jag behandlas med en alldeles speciell typ av respekt som "drabbar" äldre människor.
Som om de både ser upp till mitt kunnande och min erfarenhet men oxå lite ser ner på mej som någon som håller på att tappa taget, som inte är riktigt up to date så att säga.
För bara några år sedan var det jag eller någon av mina närmare kollegor som tog tag i festligheter och after worker. Som satte upp lappar å manade på.
Numera blir man inte ens bjuden.
Troligen inte för att de tycker jag är så förbannat tråkig utan mer av hänsyn... av en förförståelse att "äldre människor" inte festar.

På det stora hela är jag rätt tillfreds med att bli äldre... bortsett från min skräck över låga hormonnivåer och dess effekter då... men annars.
Det känns skönt att ha slängt iväg de värsta nojorna över utseende å att på andra sätt inte duga.
Dagens tant är ju inte alls vad vår barndoms tant var.... eller så är det precis det hon är fast jag inte ser det mitt i stormens öga.
Jag åtnjuter hur som helst den här respekten och pondusen och tycker den är rätt trevlig.
Men jag funderar ändå...
Är det här med att kalla sej själv tant ett sätt att förekomma?
Att sänka sin position och att öppet deklarera att man inte på något sätt och i något avseende tävlar med de som är yngre, vackrare och fortfarande ambitiösa och lovande?
Jag vet inte.
Det finns både ett vemod å en lättnad över att snart inte längre befinna sej på köttmarknaden och värderas efter sin attraktivitet.
Jag skulle aldrig vilja byta! Jag skulle aldrig vilja vara så där ung och osäker igen.
Men ändå. Nåt skaver. Lite grann.

Puss/ Asta

Att fira 45 års dagen

 

Jag fyller 45 år inom en snar framtid. Om ingenting oväntat inträffar. Om min tid i den stora boken inte är skriven.
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått reaktionen "Va?! Ska du inte fira din födelsedag?! Men du fyller ju 45 ju!"
Detta av människor som aldrig varit särskilt noggranna med födelsedagar innan.
Är det nåt magiskt med 45?
Det är ju inte ens någon slags "halvlek" för medelsnittsåldern för en kvinna i Sverige är 86 år... eller 84? Jag minns inte riktigt, hur som helst har jag redan påbörjat andra halvlek.

Det är inte det att jag inte vill fira.
Inte alls. Jag tycker det är en ynnest att få bli äldre. Min vän Lena hann inte bli 35 år.
Tänk alla somrar, vintrar, ligg, barnbarn och fantastiska middagar jag har fått njuta av bara tills nu som inte hon fick.
Å jag är inte den blygsamma typen. Hon som vill stå i skuggan och som säger "Men inte ska väl lilla jag..."
Nej, tvärt om. Jag älskar att vara i centrum. Jag älskar presenter och gärna tal.
Fram för fler tal till människor vi älskar om varför vi gör det.

Jag har bara inte planerat nåt.
Jag trodde inte min omgivning var så sugen. Å det kommer ju bli kalas ändå i sommar med lilla Ängla som skall namngivas och Noah som skall döpas.
Jag ids inte städa och fixa och laga mat och baka efterrätter för att jag fyller år.
Om ANDRA vill fixa å överraska så vore det jättetrevligt och jag är absolut på men själv... näää.

Fast barnen. "Men vi barn är väl inget jobb?!" sa sonen förnärmat.
"Att ha middag med oss barn skulle du väl kunna ha."
Jo visst, det är klart jag skulle.
Jätte gärna faktiskt.
Om de vill alltså. Om de vill fira sin gamla mamma. Eller bara komma hit å ses, käka en bit å hänga med varandra så vore det väldigt roligt.
Fast så tittar de i sina almanackor och får inte ihop det ändå.
Den ena helgen kan den men inte den andra å tvärtom.
Å plötsligt blev hon som inte tänkt på kalas kalaslös.
Så... snopet.

Puss/ Asta

45 års kris?

Min make påtalar ofta att jag har en "Snart 50 års kris."
För honom är mina nya motionsvanor ett säkert tecken på det.
Ibland även när jag köper kläder. Som jag enligt honom är för gammal för.
Å då bär jag ändå aldrig muskorta kjolar eller magtröjor.

Men visst, "nåt" är det... sen skulle jag inte vilja kalla det för kris för jag mår inte dåligt av det.
Det är snarare som en ökad medvetenhet om att livet går förfärligt snabbt och att det gäller att ta hand om sej å göra det bästa av det.

Jag känner mej gammal allt oftare.

... Som här om veckan när jag talade med en kille på jobbet, bara några år yngre än mej, över en lunch och han pratade på om sina småbarn medan jag pratade om mormorsrollen.

... Som när jag står framför spegeln för att lägga make up och noterar att jag bara blir allt mer lik mormor. Mormor hade så där mjuk, lös hud i ansiktet. Kinder som hängde. Mina kinder börjar bete sej allt mer likadant.
Det är märkligt när man konstaterar precis som "gamla människor" att spegelbilden av mej och min inre bild av hur jag tror att jag ser ut inte stämmer överens.

... Som när jag konstaterar att det snart är för sent att plugga till barnmorska. Gränsen för lån tror jag går vid 45.

... Eller att mina produktiva år är slut och att klimakteriet närmar sej med stormsteg.

... Att jag allt oftare noterar att mina yngre kollegor tänker på mej som en "tant."
En rolig å cool tant måhända, men likväl en tant och hur de klumpar samman mej med de andra som är äldre och som lixom närmar sej 55-60.

Säkert är löpningen ett resultat av detta med, precis som maken säger.
Inte för att jag desperat vill behålla dragningskraften på motsatta könet (nja, kanske lite då) utan för att insikten om ens dödlighet och ålderdom är tydligare nu än vid 25-30.
Jag vill hålla, jag vill palla, jag vill må bra många år till.

Att vara tant kan vara både väldigt positivt och väldigt negativt.
Det positiva är att man gör lite som man tycker, säger det som faller en in.
Inte nojjar så förbannat.
Det negativa är att man på nåt sätt upphör att vara kvinna, att synas.
Människor går förbi en på gatan å man är bara "tanten."
Inte en jävel kollar in ens häck :)
Det finns än allvarligare sidor med att inte synas. Äldre kvinnor får tex den sämsta vården.

Men "kris" njä. Inte än.

Puss/ Asta 44,5 år med all den där lösa huden.