... Men en del åldrar är charmigare än andra.
Det är inte alls många veckor sedan jag var Noahs favoritperson.
Den han väntade å längtade på, den han flirtade mest med, den han helst ville vara med.
Men det svänger fort i en liten trollunges liv och nu är det precis tvärtom.
Alla andra får pussar å kramar men till mej säger han bara "NEJ!" hela tiden.
Jag känner att jag och Noah har kommit in i en negativ spiral.
Hans lekar med mej handlar till 95% om att retas.
Ta mina saker och förstöra. Nypas. Slåss.
Och jag känner att jag fastnar i att vara tjatig och ständigt säga sluta, nej, låt bli, det gör ont, jag blir arg.
Det blir lixom väldigt mycket konflikter plötsligt där hans roll är att retas och min att förbjuda.
Hur kommer man ifrån det?
Noah är ju min älskling. Det tror jag alla fattar och förstår. Jag älskar ju honom som om han vore mitt eget barn, till månen å tillbaka.
Men jag vill stävja det här grabbiga som tar allt mer plats.
Att reta hunden, skrämma katten, kasta saker, nypas, gapa.
Hans mamma och morfar säger att han inte förstår och inte menar nåt illa.
Jag vet att små barn inte har konsekvenstänk men det känns ändå inte okej att bara acceptera och ändå vill jag inte fastna i den här ständigt fostrande rollen.
Sen får jag jobba med mina egna känslor. Jag är ju den vuxna.
Fåniga känslor som att bli sårad över att få nyp när andra får god natt pussar.
Fåniga känslor som att plötsligt inte vara favoritpersonen längre.
Det är ju mitt jobb.
Men tips mottas gärna på hur man hantera små röjiga retstickor på bästa sätt.
Puss/ Asta
